Global Change

från en geografs perspektiv:

40.000 år

av omvälvning

Ulf Erlingsson

En interimistisk rapport från ett fortgående forskningsprojekt. Syftet är att få fram "constraints" för den förhistoriska utvecklingen, baserat på paleogeografi, för att senare kombinera dessa resultat med arkeologi, mytologi, och arvsanlag.

Detta är text nummer 1. Se även text nummer 2, "Européernas DNA".

© Ulf Erlingsson, 2003, 2004, 2005, 2006
Foton och illustrationer avförfattaren om ej annat anges.
Alla rättigheter förbehålles.

Innehållsförteckning

Landformer

Den Laurentinska glaciationen

Klimatfluktuationer

Geografiska förändringar

Översikt

Nordeuropa

De stora Eurasiska sjöarna

Naturkatastrofer

Effekter

Formalisering av begreppen

Bortom statistik

Meteoriter

Kosmiska kollisioner

Kratrar

Svallvågor, tsunami

Enckes komet

Folkminnen

Järtecken

Slutsats

Istidens värld

Is – ett element i sig

Effekter av isens flytlag

Eustasi och isostasi

Strandförskjutning

Österlen

Överförhöjda issjöar

Problemet

Talgdanken

Princip

Vattenbudget

Geologiska implikationer

Jökellopp i Nordamerika

Slutsats

Metanhydrat

Bermudastriangeln

Möjliga orsakssamband

Istidens klimatsvängningar

Händelsekedja de senaste 40 000 åren

Slutord

Förord till serien

Denna serie handlar om forntidens geografi, alltså paleogeografi om man föredrar grekiska. Vad är då det? Jo, det finns ju böcker om historia, och om arkeologi, och om geografi. Men ytterst sällan, om ens någonsin, har böcker gjorts om forna tiders geografi. Ända sedan Strabons ”Geografia” har geograferna sysslat med samtiden. Vad jag satt mig före att göra är att utifrån en geografs perspektiv, i första rummet analysera och beskriva forntidens geografi. Geologiskt, arkeologiskt, historiskt och mytologiskt material blir stenar i murverket.

Varför då detta? Jo, för att ge en bättre grund att stå på för den som verkligen vill försöka förstå forntiden och dess människor. Framför allt är jag intresserad av sanningshalten i det kollektiva minnet, i de berättelser som överlevt. Många av dem handlar av naturliga skäl om de mest märkliga händelser som timat i forntiden, och om vi inte vet vad som till sig dragit haver, så kan vi inte annat än tro att berättelserna är skrock och skrönor och vidskepligt pladder. Men tänk om det faktiskt har hänt?

Vad spelar det för roll? Jo, vi kan ju råka lära oss något av dem. Och varför skulle vi förvägra oss själva en källa till kunskap?

Det kollektiva minnet kan förmedla kunskap till oss inom ett område där ingen annan källa till kunskap finns tillgänglig. Historiska källor talar, om man skall vara ärlig, om ganska futtiga saker: Kungar, krig, imperier och dylikt. En förutsättning för att en historisk källa skall uppstå är ju någon form av civilisation. Men om civilisationen går under, vem skall då skriva historien om dess undergång? Den blir aldrig skriven, nästan per definition. Ändå är det nog dessa händelser som är de mest intressanta.

För att lära oss något om dessa de mest dramatiska och avgörande händelserna i forntiden får vi istället rådfråga det kollektiva minnet. Men det är inte nog. Hade folkminnet varit tillräckligt precist så hade händelsen inte förlorats in i förhistoriens mörker. Problemet är kanske att de som överlevt ofta varit perifert placerade, och inte har haft helt klart för sig vad som egentligen hände. Det är en möjlighet, men en annan är att man medvetet gjort en allegori av ett eller annat skäl – kanske det var en stilform, eller att man ville anpassa det till ett versmått. Dessutom har säkerligen många ord ändrat innebörd med tiden.

Skall vi kunna avkoda det kollektiva minnet så måste vi först veta vad som egentligen hände. Men om vi vet det, vad behöver vi då det kollektiva minnet till? Jo, för att få kontakt med våra förfäders verklighet. Även om vi kan beskriva varenda detalj i naturens utveckling sedan istiden, så säger det ju oss inte ett smack om människans värld. Arkeologin kan ge oss mycket information, men före skrivtecknens uppträdande vet vi ändå inget om samhällsliv, trosföreställningar, lagar och så vidare. Visst finns det förslag om forntidens religion, men ärligt talat så är det bara gissningar. Inte kan man utifrån några föremål bilda sig en uppfattning om vad människor trodde på – den som säger något annat är inte realistisk.

Endast det kollektiva minnet kan berätta om vad som rörde sig i människornas huvuden, före skrivkonsten. Dagens paradigm inom arkeologin bortser från mytologin. De frågeställningar jag är ute efter att besvara kan inte besvaras om man bortser från mytologin. Och man kan inte analysera mytologin utan att först analysera paleogeografin. Dessutom måste man åtminstone ta hänsyn till arkeologin och andra ”hårda” data, till exempel arvsanlagen. Med andra ord, denna serie är skriven inte utifrån dagens vetenskapliga paradigm, utan utifrån en ny paradigm, som härmed presenteras.

Varför en ny paradigm? Egentligen är det ingen ny paradigm, utan en nygammal.

Under den klassiska antiken visste man att jorden var rund, och Aristarchos från Samos föreslog en heliocentrisk världsbild. Ändå blev Ptolemaios geocentriska världsbild förhärskande, och man glömde till och med att jorden var rund. Inte förrän på 1700-talet hade den heliocentriska världsbilden helt slagit igenom.

Likaså anade man i antiken att jorden hade en lång historia. Platon skrev att egyptiska präster i Sais hade långa krönikor som berättade om svunna katastrofer, och att Aten grundats redan för 9000 år sedan (vilket motsvarar ca 11500 före nutid), men att Akropolis då var annorlunda. Den form den då hade blev helt förändrad en gång, då ett skyfall orsakade total jordförlust på Akropolisklippan. Det är inte bara möjligt, utan synnerligen sannolikt att detta faktiskt har hänt. I skarp kontrast till detta har vi idag en nutidscentrerad världsbild med en hög grad av förfädersförakt. Tendensen är allestädes närvarande, och de som vänder sig mot den känner sig föranledda att anlägga nästan skrattretande minutiösa argument. Kyrkans dogmer har säkerligen varit starkt bidragande till denna världsbild med en historia om bara några årtusenden. I delar av världen (läs USA) finns det fortfarande många som bokstavligen tror på kyrkans historia. Men även de som kastat av sig bokstavstroendet är fortfarande mycket påverkade av dogmerna. Även den så kallade moderna vetenskapen har en mycket nutidscentrerad världsbild, vilket visar sig inte minst i synen på ”utveckling”. Det är dags att göra upp med geocentrismen också i tidsdimensionen. Det är dags att se forntidens människor som jämbördiga med oss.

Vad är syftet med den nya paradigmen? På ett humanistiskt plan är det följande.

Vi kan lära oss om vår kulturs förgänglighet, och om vikten av att skilja på stort och smått i livet. Med ett långt perspektiv på tillvaron blir det lättare att genomskåda enfalden och materialismen, den ytliga religiositeten, och annat som avleder uppmärksamheten från det enda som egentligen är värt något i det långa loppet: Kunskap och visdom. Som kapten sa till rorsman, ”du ska inte tro, du ska veta”. Även om det bara gällde skeppets kurs i det fallet, så kan samma sak sägas om människans kurs: Du ska inte tro, du ska veta. Då jag började skriva denna text anade jag att det finns två typer av ”religion”: En som handlar om irrationell tro av den typ vi plägar förknippa med kulter, och en annan som egentligen är en visdomslära, som syftar till att bevara anfädernas nedärvda kunskap. Med kristendomens införande försvann länken till forntiden, eftersom den gamla kunskapen undertrycktes och ersattes med en främmande lära som saknade anknytning till landets historia. På ett djupare plan är det den länken som denna serie eftersträvar att söka återetablera.

Olika faktorer samverkar för att försvåra människans vetande. Bland dessa faktorer märks dels naturliga (naturkatastrofer), dels psykologiska (vidskeplighet), dels sociala (maktkamp driven av girighet). Idag lägger samhället ner stora resurser på att utveckla ny kunskap. Strävan att vidmakthålla kunskapen är dock sämre utvecklad. Kunskapen om riskerna för att tappa kunskap är dålig. Ändå finns tendensen framför ögonen på oss hela tiden: Antikens förfall i religiös vidskeplighet; häxbål; Amerikas förfall i religiös vidskeplighet; plundring av museer och bibliotek i Baghdad; bokbål i Tyskland; systematisk avrättning av intellektuella; förbud mot traditionell samisk kultur i Sverige; osv. Mycket av kunskapsförfallet är fullt medvetet, i form av olika kulter (religiösa, nationalistiska, osv.).

Förutom dessa dramatiska händelser finns det en annan, mera smygande effekt: Kunskap som inte finns i någons huvud, utan bara på papper, är, om inte död, så i vart fall sovande och inaktiv. Den bidrar inte till att fatta kloka beslut. Det är inte nödvändigt att någon kan det utantill, men kontentan av kunskapen måste vara bekant, och referensen till var detaljerna finns, för att den skall vara aktiv.

Mycket kunskap har också försvunnit därför att dess referenser tappats bort. Detaljerna finns kvar, men inte sammanhanget. Sådan kunskap är idag omöjlig att skilja från myt och folktro. Eller kanske till och med, sådan kunskap utgör idag en stor del av våra myter och vår folktro. Andra myter är skapade av politiska skäl, medan mycken folktro är saker man lurat i barn för att styra deras beteenden (till exempel skrämma dem från att gå ut på farliga myrar med gungflyn).

Utgångspunkten i sökandet var Österlen, med kungagraven i Kivik, Stenshuvud med sin fornborg, Ale Stenar, megalitgravar och bronsåldersristningar. En lång men förlorad historia som man bokstavligen får ”gå i graven” för att söka återuppliva. Från denna bygd höjdes blicken mot horisonten, Skånes övriga bygder, resten av sydskandinavien, Östersjöns kuster, och vidare till Europas alla hörn. Innan texten var klar hade den växt till en serie texter om många ämnen, och med ett globalt perspektiv. Allt hänger nämligen ihop.

Förord

Om sanning och konsekvens i kunskap

Vi har i nutiden en tendens att se människan som stadd i en snabb utveckling, medan vi ser naturen som dynamiskt konstant i ett mänskligt tidsperspektiv. Så här lyder schablonen:

Våra förfäder var vidskepliga. De hade inget skriftspråk, inga städer, och lämnade inte mycket efter sig. De berättelser som vi har – mytologin – är uppenbart bara religiöst nonsens: En värld skapad i mötet mellan eld och is, som kommer att gå under i en strid mellan gudar och jättar, med världsomspännande ormar och flygande drakar som exotiska utsvävningar. Eftersom inget av detta stämmer med verkligheten måste det vara påhitt, det vill säga religion, som man kan bortse ifrån. Slutsatsen måste bli att våra förfäder på kort tid har utvecklats från okultiverade vidskepliga vildar till moderna upplysta människor.

Men varför skulle människorna ha förändrats så snabbt, inom loppet av bara några tiotal generationer? Det vore mycket naturligare att tro att våra förfäder på stenåldern var i allt väsentligt – utom i kunskapens innehåll – precis likadana som vi.

På samma sätt har vi haft fel förr när vi trott att naturen varit oföränderlig. Nu känner vi till istiden, det gjorde vi inte för två sekel sedan. Vi kanske gör fel när vi dömer våra förfäder utifrån vad vi tror oss veta om deras värld. Istället för att misstänkliggöra våra förfäders andliga förmåga, kanske vi borde misstänka brister i vår egen kunskap istället.

Med andra ord, kanske det inte är människorna som förändrats i en nära konstant natur, utan nära konstanta människor som levt i en föränderlig natur.

Men först en filosofisk fråga, vad är kunskap, och hur får vi den? Om man ska kunna diskutera kunskap så måste man göra klart för sig vad kunskap är, och vilka sätt det finns att uppnå kunskap. Detta har filosofer funderat på genom tiderna, t ex Emmanuel Kant, och jag tänker inte försöka nå den nivån, bara konstatera några uppenbara fakta.

Det som är av intresse i detta fallet är framför allt om någonting finns eller inte: Existerar X, eller existerar det inte? Kant skilde mellan tinget i sig, och vad vi kan observera om tinget (detta senare kallade han fenomenet). Om vi av en eller annan anledning inte kan observera tinget, så betyder ju inte det att det inte finns. Vi kan bara inte veta om det via iakttagelse.

Inom vetenskapen är den etablerade metoden följande sekvens: Observation – uppställande av hypotes – test av hypotesen i ett försök att motbevisa den – accepterande av hypotesen som teori om den inte kan motbevisas. Men ett ting som vi inte kan observera, undflyr oss. Och skulle ändå någon uppställa hypotesen att det fanns, och börja söka efter det, så skulle resultatet bli att det aldrig observerades, och med tiden skulle man med allt större säkerhet säga att det inte fanns. Detta vore naturligtvis fel svar.

Det korrekta svaret är att vi inte vet om det finns eller inte. Ta som exempel sanndrömmar. Om det är omöjligt att vetenskapligt undersöka sanndrömmars eventuella existens, så kan inte brist på bevis för sanndrömmar, tolkas som bevis för att sanndrömmar inte finns. Den korrekta slutsatsen vore istället att vi inte kan veta om sanndrömmar finns eller inte.

Här berör vi en intressant fråga, det djupast liggande inom filosofin såväl som matematiken, nämligen logiken själv. I den klassiska logiken finns något som kallas lagen om det uteslutna tredje. Det vill säga, kan man bevisa att en utsaga inte är sann, så vet man automatiskt att den är falsk. Alltså, ”icke sann = falsk”, och ”icke falsk = sann”. Men, som Jaakko Hintikka påpekar i sin bok ”The principles of mathematics revisited”[1] så finns det saker som talar för att denna logik inte är allmängiltig, utan ett specialfall – låt vara det vanligaste fallet. Den allmängiltiga logik som han argumenterar för tillåter också ett varken-eller läge, ”det tredje”. Han kallar det ”IF-logik”, där IF står för ”independence friendly”, i betydelsen att logiken tillåter ”oberoende [information]”.

Vad betyder det i praktiken? Bland annat, och kanske framför allt, att de logiska reglerna för bevisföring kompliceras. Det blir ibland svårare att bevisa att en utsaga är falsk. Det räcker inte med att bevisa att den inte kan vara sann. Man måste explicit visa att den är falsk.

Och vad är skillnaden? Jo, när man vill använda denna kunskap i senare slutledningar spelar det roll om man vet att den är falsk, eller ”bara” vet att den inte är sann. Det påverkar starkt hur stort logiskt värde argumentet har. Konsekvensen av att vi har bristande kunskap i ett led följer med i alla följande led.

Visserligen är det ytterst ovanligt i den ”vanliga världen” att den ”vanliga logiken” inte gäller. Om en utsaga inte är sann, så är den falsk, i nära 100 fall av 100. Jag får ta till en logisk paradox för att hitta ett exempel på motsatsen, nämligen utsagan ”jag ljuger alltid”. Om det utsagan uttalar sig om är sant så är ju utsagan själv falsk, alltså en lögn, men då är den ju inte falsk eftersom han ljög när han sa det! IF-logiken erbjuder den enklaste utväg som tänkas kan ur denna paradox: Utsagans sanningsvärde är obestämt, och den är varken sann eller falsk. (Det som gör paradoxen möjlig är naturligtvis att utsagan är rekursiv, den uttalar sig om sig själv.)

Logiken sysslar bara med det logiska sanningsvärdet i en slutsats, inte med de bakomliggande fakta. Ett argument däremot består av faktum plus slutsats, till exempel, ”ingen har någonsin lyckats framkalla en sanndröm, så sanndrömmar finns inte”.

För att argument skall vara giltiga måste de dels vara hållbara, dels relevanta. Som exempel på irrelevanta argument kan nämnas personangrepp. För att ett argument skall vara hållbart måste dels faktumet vara sant, dels slutsatsen vara sann i logisk mening.

Logiken i det ovannämnda argumentet är följande: ”Kan vi framkalla sanndrömmar så finns sanndrömmar. Vi kan inte framkalla sanndrömmar. Alltså finns det inte sanndrömmar.” Vi kan skriva om utsagan så här: ”Om A så B. Icke B. Alltså icke A.” Denna utsaga är logiskt falsk (slutsatsen följer inte med logisk nödvändighet av utsagorna). Ersätter vi däremot ”om” med ”om och blott om” så blir den sann logiskt sett. Däremot inte lingvistiskt, för det innebär att vi skapar en ny och striktare definition av ordet ”sanndröm”.

Nåväl, om nu vår möjlighet att bevisa att något inte fanns (t.ex. alfabete under stenåldern) är ytterst begränsad – för att inte säga obefintlig – så innebär ju inte det, att vi inte kan göra det sannolikt att det inte fanns. Men när man laborerar med kombinationer av sannolikheter för många olika fall, så blir det ganska snart sannolikt att vi har fel på ett antal punkter. Låt säga att forskningen kommit fram till att det är endast 25% sannolikhet för att var och en av tio uppfinningar var gjord redan på stenåldern. Sannolikheten för att minst en var gjord på stenåldern blir då 1 - 0.75¹⁰ = 94%. Det är ren matematik, och det visar att man måste skilja mellan sannolikt och sant.

Sannolikheten liknar sanningen, men den är inte sann, skulle man kunna säga. Det är väsenskillnad mellan en logisk slutsats och en sannolikhet grundad på brist på bevis.

Geologi och arkeologi har ganska mycket gemensamt i sin principiella metodik: Genom att studera lämningar lägger man ”pussel” och interpolerar mellan ”pusselbitarna” för att få fram helheten. Liksom i en mordgåta handlar det om att ta tillvara ytterst begränsad information för att räkna ut vad som hänt. Och liksom i en mordgåta så har inte all information samma möjlighet att bli bevarad.

Det är alltså viktigt att hålla isär och skilja på de olika slagen av ”kunskap” som hamnar i ens väg när man försöker lägga pussel med det förgångna. Hur man fått reda på något är lika viktigt som vad man fått reda på. Detta gäller förstås i alla vetenskapsgrenar, och det är därför referenser upptar en så stor del av texten. Om referenser helt saknas så blir texten meningslös. Även om det kan göra texten mer tungläst är det ändå nödvändigt att ange referenser i avsnitt där nya resultat och hypoteser ventileras.

Ingen kan vara expert på allt. Konstigt vore det om inga felaktigheter och missförstånd smugit sig in i denna text. Bland de fallgropar man lätt faller i kan nämnas följande.

Ett sorts fel smyger sig ofta in därför att vi tar något för givet, av den enkla anledningen att vi inte har tänkt igenom saken riktigt. Vi låter alltså vårt ”icke-vetenskapliga” och alldagliga förhållningssätt smyga sig in i vetenskapen, där det inte hör hemma. Det kallar jag för undertolkning. Men ibland är det tvärtom; vi tar inte hänsyn till sunt bondförnuft. Då kan övertolkning bli resultatet.

Låt mig ge ett exempel på övertolkning först. En hel del har skrivits om den arkitektoniska utformningen av gånggrifter och dösar, och man har dragit stora växlar på dimensioner med mera. Detta trots att alla varit ense om att endast naturstenar använts. Så sent som 1993 framförde en forskare den självklara idén att den arkitektoniska utformningen kunde varit begränsad av tillgången till (eller snarare bristen på) lämpliga stenblock. Man hade övertolkat en variation som hade en helt naturlig förklaring – i bokstavlig mening.

Nu ett exempel på undertolkning. Det är vanligt att arkeologer och andra försöker förstå spridningen av idéer genom tid och rum. I sådana sammanhang kan man stöta på argument som att ”det är väldigt långt mellan plats A och C, och den mellanliggande trakten B verkar inte passa in i mönstret”, eller liknande resonemang. Felet är naturligtvis att man inte tagit hänsyn till det geografiska rummets diskontinuitet, och därför inte fått fram de slutsatser ur sina data som faktiskt finns gömda där – till exempel att kulturen i A och C var begränsad till trakter inom gångavstånd från segelbara åar.

Med den kommentaren glider vi över i textens tema, som är just det geografiska rummets diskontinuitet. Att det är diskontinuerligt i rummet har varit känt sedan årtusenden. Det jag vill slå på trumman för här är att det också är diskontinuerligt i tiden.

Inledning

Fokus för denna text är hur Europas geografi varierat i förhistorisk tid. Eftersom somliga förändringar orsakades av händelser bortom kontinenten, kommer oundvikligen en hel del att också handla om andra trakter. Europa definieras i enlighet med Strabon som den del av Eurasien som ligger väster och norr om Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska Havet, Kaukasusbergen, samt Svarta havet med sitt utflöde genom Bosporen. Europa omges av Asien i ost och sydost, Medelhavet i söder, Atlanten i väster, och Norra Ishavet i norr (Figur 1-1). Den topografiska informationen visas även på Plansch 1-1.

Figur 1-1. Europas topografi och landsgränser i nutiden. Den mörkaste bruna färgen betyder 300 m över havet. Därunder går färgen mot grönt vid havsytan, och däröver mot vitt på de högsta bergstopparna. Stereografisk projektion. Färgerna är valda för att ge maximal information om topografin på låglanden i norra Europa. Notera hur tydligt de stora floderna syns, som ljusare linjer.

I grova drag består Europa av lågland i norr, och berg i söder. Låglandet begränsas i öster av Uralbergen, i väster av Fjällkedjan och Kaledoniderna, det vill säga bergen i Skottland. Den västra delen av låglandet ligger delvis under havsytan i nutid, t.ex. Nordsjön. På kontinentsidan av fjällen har de kvartära istiderna förmodligen orsakat avsevärd erosion på delar av låglandet – i Östersjön, Norska Rännan, osv. – varför dessa numera, till skillnad från Nordsjön, permanent är under vatten under hela istidscykeln.

Bergen i söder bildas eftersom Europa och Afrika kolliderar. Då jordskorpan skrynklas ihop och veckas bildas dels berg, dels sänkor. Både Svarta och Kaspiska haven är bildade genom att jordskorpan norr om bergen pressats ner. Denna bergskedjeveckning pågår fortfarande, vilket visar sig genom de frekventa och kraftiga jordbävningarna i Sydeuropa, och de aktiva vulkanerna i vissa trakter.

Norra Europas berg, Uralbergen samt Fjällkedjan – Kaledoniderna, är betydligt äldre, och har för länge sedan slutat att pressas upp. De håller tvärtom på att långsamt brytas ner, av naturens oupphörliga krafter: Frostsprängning, kemisk upplösning, mekanisk abrasion, borttransport med allt från regndroppar till floder. Fjällkedjan bildades innan Atlanten fanns. Europa och Amerika avlägsnar sig från varandra med någon centimeter per år. Det ger ett mått på hur långsam nerbrytningen av en bergskedja är. Det går fort i början, men det hårda inkråmet i bergskedjan – granit och annat urberg – tar ganska lång tid att bryta ner.

Dock sker det till slut. Hela Fenno-Skandia, det område som ligger nordväst om Egentliga Östersjön – Finska Viken – Ladoga – Onega – Vita Havet, består av en urbergsskjöld som är en rest av en bergskedja, som bildades för nästan halvannan miljard år sedan. Men nu är den sedan länge nereroderad till det småkuperade landskap som vi känner från t.ex. Norrland, småländska höglandet och Finland, och som kallas peneplan. Den topografi som återstår återspeglar skillnader i motståndskraft hos bergarterna, och skillnader i förekomst av spricksystem. På en satellitbild ser man spricksystemen tydligt, eftersom åar och sjöar söker sig till sprickdalarna.

Öland, Gotland, Dagö, Ösel och Estlands nordkust består emellertid av sedimentära bergarter, nämligen från Kambrosilur. Urberget lutar åt sydost in under den stora Östeuropeiska slätten. När man går i den riktningen i Baltikum kommer allt yngre bergarter i dagen.

Ovanpå berget ligger jorden, de lösa avlagringarna. Det vill säga, så är det här i Norden, inom de nedisade områdena. Här finns i de allra flesta fall en klar och knivskarp gräns mellan berg och jord. Men så är inte fallet generellt i Europa, och ännu mindre i resten av världen.

Det normala utanför nedisningsområdena är endera av två fall: I berg blir berggrunden alltmer vittrad uppåt, och på ytan ligger en kemiskt eller mekaniskt bildad vittringsjord, som kan vara från någon decimeter till många tiotals meter mäktig. På lågland däremot, med pågående anrikning av sediment, ligger unga sediment överst och allt äldre sediment under – ända ner till så stora djup att värmen och trycket får dem att börja förstenas, petrifieras. Alltså, vare sig det är nettoerosion eller nettoackumulation blir gränsen mellan berg och jord inte tillnärmelsevis så skarp som i ett nedisat område. Faktiskt saknas själva terminologin, med den skarpa distinktionen mellan bergart och jordart, även i ett så närliggande språk som engelskan. Den svenska och finska situationen med slipat urberg som direkt överlagras av nästan nutida morän är extrem, eftersom diskordansen eller hiatusen (tidsgapet i lagerföljden) är ungefär 1,4 miljarder år!

Det östeuropeiska låglandet är uppbyggt av en mäktig packe sedimentbergarter. Morfologin (landformerna) i den södra halvan präglas av flodernas dräneringsmönster med V-formade dalar (i tvärsnitt).

I den norra delen av låglandet är morfologin markant annorlunda. Man kan tydligt se ändmoränerna som bildades vid gränsen för den senaste istiden. Den ligger en bit sydost om Ladoga och Ilmen i Ryssland. I Polen återfinns gränsen ända framme vid Östersjön vid Hel-halvön (det låter som ett dåligt skämt, men halvön heter faktiskt Hel, eller Hela, beroende på språk). Från Onega kan man se hur en istunga har gått fram till Vita Sjön (Beloje Ozero). Det måste ha varit en så kallad surge, men mycket låg friktion under, för att förklara den låga lutningen på isytan.

I Dvinas dalgång (också kallad Norra Dvina, för att skilja den från Västra Dvina, vilket är det ryska namnet på Düna, Daugava, vid vilken Riga ligger) kan man ana en mjukt U-formad tvärprofil. Detsamma gäller också på tundran österut, mot Uralbergen. Detta område har varit täckt av is, som – att döma av denna morfologi – kan ha bildats genom att flodvattnet helt enkelt frusit till innan det nått fram till havet.

Under istiden rann smältvattnet från den Skandinaviska inlandsisen åt söder och skapade dalar åt det hållet. När isen drog sig tillbaka skapades så floddalar mot norr, från ungefär samma punkter. Detta har bidragit till att skapa lättpasserade passpunkter, där båtfarare kunde ta sig över vattendelaren från en flod till en annan.

Vissa stora floder är asymmetriska. Vid närmre kontroll av de största floderna söder om vattendelaren, med Volga som paradexemplet, så är ofta den högra flodstranden brant, medan den vänstra är flackare (när det gäller floder så är höger och vänster alltid i relation till strömmens riktning). Det indikerar, att floden eroderar på sin högra strand, och migrerar åt det hållet. Oavsett om en viss flodsträcka rinner åt öster, väster eller söder, så är det den högra stranden som är brantast hos Rysslands största floder, att döma av den digitala terrängmodellen. Det betyder, att man inte kan skylla asymmetrin på faktorer som solinstrålning som smält permafrosten mer på en sidan än andra, så som föreslagits för vissa mera polnära dalar. Nej, orsaken bör vara Corioliskraften, den som får allt som rör sig att dras åt höger på norra halvklotet och åt vänster på södra. Den kraft som gör lågtryck och högtryck möjliga, tromber och tyfoner, och som får Golfströmmen att ringla som en orm över havet.

Corioliskraften är egentligen den gamla välkända centripetalkraften (förr kallad centrifugalkraft), i kombination men att jorden är rund och snurrar. Allt som rör sig mot ekvatorn kommer därför att komma före i förhållande till jordrotationen, och vice versa. Oavsett vilken riktning något rör sig påverkas det av Corioliskraften, utom just intill ekvatorn.

Allting har en förklaring (men den försiktige han har två)

Det förefaller frestande att misstänka att ordet höger är bildat av komparativformen högre. Men varför? Jo, Volgas högra strand är högre än den vänstra. Den vänstra stranden är däremot låg, flack, ängsbevuxen, och lämplig för strandhugg – liksom innerkurvan i en meanderböj, vilket säkert fler kanotister än jag upptäckt när det var dags att slå nattläger. Man kan säga att den stranden är vänare, den vänaste faktiskt. Ur ett antaget äldre *vänastre kan ha bildats både vårt vänaste och vänstra. Höger och vänster, ”högre” och ”vänaste”, syftade, om uppslaget är riktigt, alltså egentligen på floden Volga.

Om man sedan i överförd bemärkelse använde sig själv – människan – som referens, så sade man på höger hand, respektive på vänster hand, gissar jag vidare. Denna formulering med hand återfinns för övrigt i Völuspá i Äldre Eddan.

Men hur är det på andra språk? Alla har väl noterat att i många språk är ordet för höger och rätt ett och samma. Engelskans right, franskans droit, spanskans derecho, tyskans Rechts. På grekiska är däremot orden för höger och skicklig ett och samma, dexhV. Både betydelsen rätt och skicklig kan man förklara om man tar en sak till i beaktande: Båten, i vilken betraktaren av Volgas stränder färdades.

Den intensivare erosionen på högra stranden beror på att floden där är djupare och har kraftigare ström. Den som seglar nerströms har därför anledning att hålla sig till den högra stranden, och den som selar uppströms, till den vänstra. I båda fallen har de land på höger hand, vilket gör att det kan vara lämpligt att placera styråran på den sidan, vilket vikingarna och deras föregångare också gjorde. Att ha god kontroll på land är viktigt dels för att kunna undvika sandrevlar och utstickande träd som fallit i floden, dels för att upptäcka fientliga rörelser på land. Som bekant heter båtens högersida styrbord eftersom styråran satt där. Ordet har bland annat lånats in i engelskan och spanskan (grekiskan har däremot samma ord för höger och styrbord).

Vidare blir den rätta sidan floden att färdas på alltid på resenärens högra sida. Om nu ordet höger kommer sig av att Volgas högra strand var högre, så kan ju inte gärna uttrycket ”höger hand” användas i Volga om den vänstra stranden (vilket det ju bleve vid färd uppströms). Det skulle bli totalt förvillande att använda ordet höger i överförd bemärkelse med diametralt motsatt innebörd. Bättre då att säga att man färdades på rätt sida.

Att rätt kommit att betyda höger kan alltså även det förklaras med förhållandena på Volga. Dock kan ordet lika väl ha haft den innebörden redan tidigare, kanske beroende på att de flesta är högerhänta, något som ofta nämns i sammanhanget. Att den dubbla betydelsen har varit praktisk kan man se om man betänker att motordrivna fartyg och flygplan håller till höger då de möts (hold your right!), och att det segelfartyg som har vinden in från höger har företräde (right of way). Vi svenskar får klara oss utan sådana enkla minneshjälpmedel (på svenska lyder uttrycken”akta din styrbordsida” respektive ”babords halsar väjer för styrbords halsar”).

Vi har nu sett hur geografin spelar roll för vår förståelse av det förflutna. Nästa steg är att inse att geografin inte är konstant. Volgas högra strand skulle inte förbli vad den är om inte floden vandrade åt höger. Likaså förändras landets nivå, vattnets nivå, sjöarnas utlopp, klimatet och så vidare. Det är mycket med det jordiska, för att nu inte tala om den utomjordiska inblandningen.

Nog sagt, låt texten börja.

En föränderlig värld

Det som förändras är dels själva jorden, med hav och sjöar, dels väder och klimat. Att växter och djur anpassar sig genetiskt, eller dör ut, lämnar vi därhän, för här handlar det enbart om den fysiska miljön.

Landformer

Världskartan i Figur 1-2 är en ögonblicksbild av världen i geologiskt tidsperspektiv. Om den hade varit gjord för 20 000 år sedan skulle Asien ha suttit ihop med Amerika och bara varit skilt av ett smalt sund från Australien. Persiska Viken skulle ha varit torra land. Över hela norra Nordamerika skulle en flera kilometer hög dom av inlandsis utbreda sig, och en mindre dom skulle täcka Nordeuropa från Skottland i väster till Vita Havet i öster. Kaspiska Havet skulle varit fyllt till brädden av smältvatten från denna is, och en flod skulle ha fört vattnet till Svarta Havet, som likaledes var en sjö präglad av istiden. Från denna sjö skulle en flod ha flutit ut genom Bosporen, genom Dardanellerna, och ut i Egeiska Havet, och vidare ut i egentliga Medelhavet.

Människans aktiviteter är intimt förknippade med naturens förutsättningar. Idag lever bortåt hälften av jordens befolkning nära havet, och av stadsinnevånare är det säkert en ännu högre siffra. Hur mycket skulle bli kvar av dagens civilisation för framtidens arkeologer, om vattnet höjdes 50 meter? Det är inte att undra på att många frågar sig vad som kan dölja sig under havsytan, där det fordomdags var land.

Men havsytan är inte det enda som ändras med tiden. Jordens landformer utvecklas ständigt, genom en lång rad processer. En del är inre och kallas endogena, t.ex. vulkanism och jordbävningar. Andra är yttre och kallas exogena, t.ex. jordskred och pålagring av slam i ett floddelta. När man försöker förstå forntiden och dess människor måste man rimligtvis utgå från den värld de levde i, inte den värld vi känner idag. I det följande kommer några viktiga skillnader i naturmiljön att belysas, skillnader som kan vara viktiga att förstå för att kunna tolka människans historia.

Det geografiska rummets betydelse

Det geografiska rummet är inte homogent och lika i alla riktningar. Alla som åkt på cykelsemester eller segelsemester vet det. Vissa vägar är lättare att färdas på än andra, och vissa riktningar är lättare att färdas i än andra. Hur vi upplever rummet beror också på vilken teknik vi har tillgång till.

Idag har vi flyg. Hur lång tid tar det att resa från Gamla Stan i Stockholm till Kairo? Kanske 6 timmar. Hur lång tid tar det att resa från Gamla Stan till en ö i ytterskärgården? Ungefär lika lång tid. Flyget är den bästa illustrationen på att rummet varken är homogent eller kontinuerligt. Men detta gäller även sjöfart. Eftersom en båt är beroende av en hamn, eller i alla fall en lämplig kust, för att lasta och lossa passagerare och last, så blir även sjöfartens rum diskontinuerligt.

Figur 1-2. Jordens topografi. Färgskalan visar nivåer relativt havsytan. Den ljusaste blå är 0 m, den mörkaste gröna är +1 m. Notera att torra land under havsytan också visas i blått. De enda undantagen är sjöar (jfr Vänern), vilka återges med vattenytans nivå och inte bottnens. Men även undantaget har ett undantag: Kaspiska Havet har på grund av sin storlek fått djupinformation som om det vore ett hav.

Om man kan gå lika fort åt alla håll så är rummet konstant och kontinuerligt. För en fotvandrare i en plan öken utan sanddyner eller saltträsk kan man använda den approximationen. Men vagnar och båtar är mera effektiva transportmedel. Det betyder, att där de kan användas, får man oregelbundenheter i det geografiska rummet. När man försöker se på spridningsvägar för forntidens kulturimpulser så måste man dessutom utgå från dåtidens naturgeografi.

Men även infrastruktur i form av vägnät påverkar rummet, liksom människornas inställning till resenärer. Under vikingatiden så var till exempel litauerna ett ryttarfolk med starkt försvar, som höll floden Nemunas vid nuvarande Kaunas i Litauen. Även om floden skulle ha kunnat vara lämplig som färdväg till Grekland för vikingarna, ur rent naturgeografisk synvinkel, så var den olämplig på grund av denna fästning som låg i vägen. Sådana faktorer kan vara omöjliga att utröna i forntiden, för om man utgår från arkeologiska kulturskillnader så hamnar man ju i ett cirkelbevis.

Som illustration till rummets oregelbundenhet har jag gjort en karta över terrängens lutning i Nordeuropa (Figur 1-3). Av kartbilden framgår tydligt den ändmoränzon som sträcker sig från strax sydöst Ladoga och åt sydväst (Valdajhöjderna) ner till norra Polen, varifrån den följer Östersjöns kust genom Tyskland och upp i Jylland.

Figur 1-3. Lutningen beräknad på den digitala terrängmodellen i Figur 1-4. Färgsatt så att horisontellt är blått (eftersom vattenområden är representerade av sin vattenyta blir de således blå), och därefter i en skala från vitt till svart, vald så att låglandets morfologi framgår väl.

Ofta, men inte alltid, är högre terräng också mer kuperad. Därför ger denna kartbild bara delvis samma intryck som en ren höjdkarta. Man kan av denna karta också se att östra delen av det europeiska låglandet är mera kuperad än den västra delen.

En annan intressant observation är hur det kring (norra) Dvina finns en mycket bred men välavgränsad dal. Norr om Dvina, upp mot Kaninhalvön, är hela kustplanet avgränsat av till synes samma brant. Intrycket är att den morfologin är skapad av istiden på ett eller annat sätt – kanske med bidrag av en innestängd issjö (se nedan) i Vita Havet.

Slutligen framgår det tydligt att Irland i stora drag består av en central slätt omgiven av berg, och att Österbotten samt den Karelska kusten av Vita Havet är frapperande plana. Och så förstås, att Skåne rakt inte är platt som en pannkaka – det planaste vi har i Sverige förefaller vara Västgötaslätten följt av norra Uppland.

Av kartan framgår vidare att Ukraina – Vitryssland – Polen – Baltikum – och Ryssland söder om Ladoga och öster om Estland, är Europas stora platta låglandscentrum. Detta område har varit dåligt känt i den västeuropeiska arkeologiska litteraturen från 1900-talet, av politiska skäl. Därför är centrala Europa speciellt intressant att studera, liksom periferin i väster, norr och öster.

Figur 1-4. En digital terrängmodell (DTM) över Nordeuropa med 1 km upplösning, över vilket lagts kustlinje och vattendrag från Digital Chart of the World. Geografisk projektion med skala 1:1 mellan latitud och longitud vid 60° Nord (ungefär vid Oslo – Stockholm – Helsingfors – St. Petersburg). Djupen är tagna från en DTM med 2 bågminuters upplösning, och egna data från södra Östersjön.

Den Laurentinska glaciationen

Det som framför allt styr klimatet i Europa är Nordatlantens oceanografi, och det som styr Nordatlantens oceanografi är i hög utsträckning den Nordamerikanska inlandsisen, av glaciologer kallad den Laurentinska. Låt oss därför se på den innan vi kommer till klimatet.

Kartorna i Figur 1-5 visar hur stor isen var som maximalt, och hur mycket den smält av.

En gåta med isavsmältningen är hur det kunde gå så fort. Se vad som hände för mellan 8950 och 8000 år sedan; Under blott tusen år försvann isen över ett område nästan lika stort som Grönland. Isens normala sävliga rörelse, något hundratal meter per år som mest, räcker inte till som förklaring. Heller inte att den smälte bort – speciellt inte som det var mitten som urholkades först. Ett förslag till förklaring är snabbflytande isströmmar.

En isström har även föreslagits som förklaring på ett 70 mil långt och 10 mil brett stråk av linjära former (drumliner med mera) norrut från Hudson Bay upp i Arktis (Clark & Stokes, 2001)[2]. Denna isström skulle ha verkat i blott 200 år, före 11500 BP, och transporterat hela 73 tusen m³ jord per meter bredd och år. Lägg till det att den var 10 mil bred!

Det som gjorde isströmmen möjlig, enligt forskarna, var just denna rikliga tillgång till mjuka sediment. När de tog slut, avstannade isströmmen. Men då hade den redan hunnit transportera ut 80 tusen km³ is, enligt deras beräkningar, och därmed bidragit till isavsmältningen i norra delen av inlandsisen. Isen hamnade förstås i Arktis som isberg, och kan därefter ha följt med havsströmmar söderut längs Grönlands ostkust till Nordatlanten.

Det finns dock även ett annat förslag till tolkning av dessa linjära former, nämligen som resultat av gigantiska utflöden av smältvatten under isen. Redan 1983 föreslog John Shaw (Shaw, 1983)[3] att vissa drumliner hade bildats på detta sätt. Det har inte vunnit allmän acceptans, trots att forskarna bakom denna tolkning har publicerat allt fler indicier. Ett problem har naturligtvis varit att ingen kunnat tala om varifrån detta smältvatten skulle ha kommit.

Ingen? Kanske inte riktigt. År 1994 publicerades en hypotes i Geografiska Annaler, kallad ”Captured Ice Shelf hypothesis”, som förutsade att jättelika jökellopp skedde, lika väl som isström-liknande framstötar. Hypotesen applicerades där på den Skandinaviska inlandsisen. Underlikt nog verkar inte någon under dessa tio år som har gått, ha tagit sig för att applicera den på den Laurentinska inlandsisen.

Det är hög tid att göra det nu, och som vi skall se i det följande är denna hypotes kanske den som bäst kan förklara de olika observationerna. Den ersätter inte tolkningarna med isströmmar och jökellopp, men den förklarar de tolkningarna – ja, faktiskt bägge de tolkningarna.

Figur 1-5. Isavsmältningen i det Laurentinska nedisningsområdet. Den sista istiden kallas där Wisconsin. Data från Dyke et al. (2003)[4]. Ålder i kalenderår.

Figur 1-5, fortsättning.

När smältvatten och isberg från en snabbt avsmältande inlandsis i Nordamerika kommer ut i Nordatlanten, så påverkas hela det havets oceanografi. Temperaturen påverkar vädret i Europa, och temperaturen beror på havsströmmarna, vilka i sin tur beror på salthalten – vilken ju påverkas av utsläpp av smältvatten. Allt hänger ihop i ett komplicerat växelspel.

För att förstå detta växelspel är det viktigt att förstå hur, var och när smältvatten och is kom ut i havet. Det spelar naturligtvis stor roll hur snabbt det skedde; tog det dagar som ett jökellopp, eller århundraden som en isström?

Figur 1-6. Fluktuationer i d¹⁸O i en borrkärna mitt på Grönland, med mätningar var 55:e centimeter. Variationen ger ett närmevärde för temperaturen, med kallare förhållanden ju lägre värdet är. Tiden efter sista istiden heter Holocen eller postglacialtiden. Dessförinnan kom den senaste istiden, Weichsel, den senaste interglacialen, Eem, och den näst senaste istiden, Saale.[5]

Den teori som är förhärskande idag är att det var en isström som tömde Hudson Bay genom Hudson Strait. En isström rör sig många gånger fortare än vanlig inlandsis, vilket är möjligt genom att den har låg friktion mot underlaget. Det är isströmmar som har bildat de norska fjordarna, och förmodligen även Norska Rännan på Skageraks botten.

Det jag föreslår senare i texten är en modell, något som kan testas, men som ännu inte är testat. Låt det kittla fantasin, stimulera till vidare associationer, men tro inte att det är sista ordet.

Figur 1-7. Samma data som i föregående figur, men endast de senaste 60 tusen åren.

Klimatfluktuationer

Det enda som är konstant med vädret är att det växlar, brukar det heta. De senaste seklen har det blivit klart att det gäller även om klimatet.

Genom att mäta syreisotoperna i iskärnor på Grönland och Antarktis har forskarna kunnat få fram data som återspeglar temperaturförändringarna genom hela den senaste istiden. Halten av syreisotopen ¹⁸O beror nämligen till stor del på temperaturen. Den längsta iskärnan från Grönland visas i Figur 1-6.

Det framgår av data att temperaturförändringarna var mycket större under istiden än i nutid. Vi skall återkomma till orsaken strax, men låt oss först titta på hur pass dramatiska de egentligen var (Figur 1-8).

Eftersom isen trycks ihop uppifrån med tiden, och istället flyter ut åt sidorna (en kub förvandlas med tiden till en tunn skiva), så blir tidsupplösningen i borrkärnan högre ju närmre nutid man kommer. Om vi förstorar upp de senaste 60 tusen åren så får vi en bättre bild över klimatvariationerna sedan den moderna människan kom till Europa (Figur 1-7).

Figur 1-8. Samma data, de senaste 30 tusen åren. Den största utbredningen hade den Skandinaviska inlandsisen för omkring 21 tusen år sedan, och det var för omkring 22 tusen år sedan som det var som kallast på Grönland.

Istidsterminologi

En istidsålder består av kallare istider och varmare interglacialer (’mellanistider’, som den vi nu upplever). En istid består i sin tur av bistrare stadialer och mildare interstadialer. Som framgår av figurerna 1-6 till 1-10 har temperaturen varit ganska konstant efter senaste istiden, så vi har inte några liknande termer för ”istidskalla” mellanspel under en mellanistid. Men att sådana är möjliga framgår av Figur 1-6, under Eem.

Figur 1-9. Samma data, de senaste 15 tusen åren, vilket inkluderar slutet av istiden samt postglacialtiden. Det är slående hur det plötsligt, inom loppet av 150 år, går från högistid till lika varmt som i nutiden (på Grönland, alltså; Sverige var ju fortfarande täckt av is då). Nästa gång det plötsligt blev varmare var när isen drog sig tillbaka från Mellansverige, men ändå var temperaturhöjningen inte lika dramatisk då.

Nordatlantens cirkulation

En varm havsström går från Mexikanska Golfen ut genom sundet mellan Florida och Kuba, vidare mellan Florida och Bahamas, nordostvart snett ut från USAs östkust i riktning mot Europa. Denna ström kallar vi Golfströmmen, och det är den som gör att vi kan leva i Sverige. Utan den skulle hela Skandinavien vara täckt av tusentals meter med is.

Golfströmmen delar sig i två, en arm som vänder åt höger och går ner mot Afrika, och en som fortsätter upp i Norra Ishavet. Den senare kallas av oceanografer för den Nordatlantiska Strömmen. Kartan i Figur 1-11 visar ytvattentemperaturen (ofta kallad SST för Sea Surface Temperature) i mitten av mars månad år 2003. Den Nordatlantiska Strömmen syns tydligt upp till Skottland, Färöarna och Island, och hur en del av vattnet smiter emellan Färöarna och Shetlandsöarna och fortsätter ända till Norra Ishavet. Där delar den sig igen, en arm går norrut väster om Svalbard, den andra går till Vita Havet och Novaja Zemlja.

Figur 1-10. Samma data, de senaste 9000 åren. För att underlätta jämförelse med arkeologiska och historiska årtal, anges dessa här i vår tideräkning. Den gula linjen är ett löpande medeltal över 50 mätvärden. Temperaturnergången de senaste 2000 åren är tydlig. Att det finns fler extrema värden åt båda hållen på slutet beror på analysmetoden med konstant mätavstånd i centimeter, vilket ger varierande tidsintervall.

Denna vintervattentemperaturkarta förklarar en hel del i all sin enkelhet. Att de Brittiska Öarna har så milda vintrar. Att skärgården på Norges västkust kan ha en flora som är mera värmekrävande än den i t.ex. Blekinge skärgård. Att det mitt på Islands ostkust finns ett område med extremt hög dimfrekvens; där varmt och kallt vatten finns nära varandra bildas det lätt dimma.

Kartan visar också något som är mycket viktigt för hela jordens klimat. I Grönlandshavet kyls havsvattnet ner till fryspunkten för havsvatten, –1,3°C. Sötvatten är som tyngst vid temperaturen +4°C, men saltvatten fortsätter att bli tyngre ju kallare det blir, ända tills det fryser (Figur 1-12). Detta underkylda havsvatten i Grönlandshavet är därför det tyngsta vattnet i havet. Följaktligen sjunker det.

Figur 1-11. Ytvattentemperatur under perioden 10 till 20 mars 2003. Kartbilden är framställd genom att kombinera satellitregistreringar gjorda var tolfte timme. Inom några smärre områden som var molntäckta hela tiden interpolerades temperaturen från omgivande hav. Notera skillnaden i temperatur mellan det gröna havsområdet väster om Norge (Norskehavet), och det blåa öster om Grönland (Grönlandshavet). Det är i Grönlandshavet som Atlantens djupvatten bildas. Data från Norges Meteorologiska Institut, GIS-bearbetning av författaren.

När det sjunker måste förstås annat vatten flyta dit för att ersätta det. Det är där den Nordatlantiska Strömmen kommer in. Det varma vattnet ”sugs” norrut av det sjunkande isvattnet.

Det vatten som sjunker fyller upp den djuphavsbassäng som finns under Norra Ishavet, och som avgränsas av en relativt grund tröskel mellan Island – Färöarna – Skottland. Den är bara några hundra meter djup. Där spiller kallvattnet över, och rinner längs sluttningen ner till Atlantens djupaste bottnar. Eftersom det är det tyngsta vattnet bildar det bottenvatten i Atlanten (både låg temperatur som det fick i Grönlandshavet, och hög salthalt som det fick i Karibiska Havet – fast det har också föreslagits att den höga salthalten delvis orsakas av isbildningsprocessen i Norra Ishavet). Det rinner söderut längs bottnen, och där den mittoceaniska ryggen svänger österut söder om Afrika, svänger också detta vatten österut. Först i östra delen av Stilla Havet har det blivit så utblandat och uppvärmt att det kan komma upp till ytan, som näringsrikt kallt djupvatten. Därifrån färdas det tillbaka längs ytan, genom Stilla Havet, Indiska Oceanen, Atlanten, tills det åter når Norra Ishavet.

Figur 1-12. Vattnets densitet varierar med temperatur och salthalt. Världshavens salinitet är ungefär 36‰, och det vattnet är som tyngst just innan det fryser, vid –1,3°C. Men som synes är salthalten mera avgörande än temperaturen för densiteten; spär man ut havsvattnet bara lite så sjunker det inte, oavsett hur kallt det blir.

Denna globala vattenströmning fungerar som en ”värmeväxlare”, och ser till att vi i Sverige har ett tempererat klimat, istället för inlandsis som på Grönland. Att effekten bara finns öster om Norskehavet beror förstås delvis på att varmvattnet är i östra delen av havet, delvis på att vindarna blåser från väster.

Det behöver knappast påpekas, att förändringar i denna havsströms styrka och temperatur kan medföra stora ändringar för människans levnadsvillkor i Europa.

Heinrich-händelser, D/O-händelser

En ”Heinrich event” är en plötslig och kortvarig nerkylning av Nordatlanten under istiden (Figur 1-13). Händelsen upptäcktes först i sediment från Atlantens botten, där vissa lager innehöll material som fallit av isberg mycket längre söderut än normalt. Dessa kallfaser märks tydligast i Västeuropa, naturligt nog, i lä av det nedkylda havet.

Heinrich-händelser är uppkallade efter den tyske forskaren Hartmut Heinrich som beskrev dem år 1988. Med ungefär 7-10.000 års intervall, från 70.000 till 10.500 år sedan, har det flutit ut ett osedvanligt stort antal isberg från Nordamerika, som har orsakat att kalkhaltiga stenar fallit ner på djuphavets botten mycket längre söderut i Nordatlanten än vad som är normalt. Den senaste inträffade för 16100 år sedan (som vanligt räknat från 1950 e.Kr.).

På senare tid har emellertid Bond et al. (1997)[6] presenterat data som tyder på att Heinrich-händelserna är överlagrade på en annan, mera regelbunden periodisk händelse, nämligen uttransport av isberg från Gulf of St. Lawrence och Island med en frekvens av en gång per 1470 ± 500 år. De påpekade att redan för flera årtionden sedan hade Denton & Karlén (1973)[7] påvisat att det förekom stora naturliga klimatvariationer, men att få hade tagit upp tråden (Wibjörn Karlén är prof. em. på Stockholms Universitet). Denna periodicitet kan också observeras i d¹⁸O och metan från Grönland (Figur 1-13), men inte under högistiden.

En ”Dansgaard-Oeschger event”, eller D/O-händelse, kan observeras som en mycket snabb uppvärmning av Grönlands inland, med många grader Celsius. Det följs av en gradvis avkylning med några få grader totalt under loppet av några århundraden, efter vilket temperaturen relativt plötsligt hoppar ner till den ursprungliga. Dessa märks tydligt på Grönland, och ett stort antal sådana kan observeras i data från borrkärnorna (Figur 1-12, se t.ex. just före H4).

I nutiden drivs Golfströmmen, och Europa hålls uppvärmt, av att vatten norr om Island kyls av och sjunker till bottnen, som nämndes ovan. Därifrån rinner det över tröskeln mellan Island och Skottland och fortsätter söderut i Atlanten. Det rundar Afrika och fortsätter bort till Stilla Havet, där det så småningom kommer upp till ytan som näringsrikt djupvatten. För att ersätta det vatten som sjunker kommer varmt ytvatten norrut mellan Island och Norge.

Ganapolski och Rahmsdorf (2001) [8] fann att under istiden ersätts denna normala cirkulation i Nordatlanten av en annan: Kallvattnet bildas istället söder om Island. Därmed kan inte västanvindarna som blåser mot Skandinavien värmas upp av havet, och så går det som det går: Snön blir liggande hela sommaren.

De gjorde en datormodell som avslöjade tre möjliga fall för den Nordatlantiska cirkulationen, som de kallade varm, kall, respektive av. Under en varmtid är varm den stabila cirkulationen, med kallvattenbildning i Grönlandshavet. Under en istid är kall den stabila, med kallvattenbildning söder om Island. Men inflöde av sötvatten i Nordatlanten kan störa jämviktsläget under en istid. Skiftas cirkulationen till varm inträffar en D/O-händelse, och skiftar den till av blir det en Heinrich-händelse. Under själva övergången mellan istid och varmtid är situationen så instabil att det skiftar fram och tillbaka ofta – det var det som gav klimatsvängningarna som bildade de Mellansvenska ändmoränerna, och Baltiska Issjön.

Figur 1-13. Relativ halt d¹⁸O i en borrkärna på Grönland, nära isdelaren. Åldern har beräknats genom att räkna årsvarven i isen. Syreisotopen har bestämts som ett genomsnitt för 2 meter iskärna åt gången. Heinrich-event är markerade med pilar (H0 = Yngre Dryas). Data från World Data Center for Paleoclimatology, Boulder, Colorado, USA.[9]

Under en istid med kall cirkulation triggas en D/O-händelse om tillförseln av sötvatten minskas med i storleksordningen 30.000 m³s^-1, medan en Heinrich-händelse triggas om sötvattentillförseln till Nordatlanten ökar med storleksordningen 150.000 m³s^-1. Systemet är känsligast om tillförseln sker mellan 50° och 70° nord. Heinrich-händelser inträffar inte under interglacialtider enligt modellen, utan förutsättningen är att det redan råder istid med cirkulation av den kalla typen (vattnet sjunker söder om Island). I modellen ökade och minskade sötvattentillförseln gradvis, i en sinusfunktion med 1500 års period.

Figur 1-14. Variationen i d¹⁸O i två borrkärnor från Grönland, vid tiden för det kraftigaste temperaturfallet efter istiden. GRIP har högre upplösning, men GISP har en exaktare tidsbestämning som grundar sig på räkning av isens årsvarv. Hela den mest extrema fasen synes ha inträffat under loppet av ett enda årtionde, omkring 8215 BP (6266 f.Kr.). Åldern för datapunkterna avser den övre gränsen av det provtagna djupintervallet (55 cm för GRIP, 200 cm för GISP).

Postglacial klimatvariation

Den kraftigaste köldknäppen i nordvästra Europa inträffade för omkring 8200 år sedan. Det blev då 4-8°C kallare på centrala Grönland, och 1,5-3°C kallare i marina såväl som terrestra miljöer runt nordöstra Atlanten. Temperaturfallet på Grönland framgår tydligt av profiler på d¹⁸O i iskärnor från Grönland (Figur 1-14).

Barber et al. (1999)[10] kom till slutsatsen att denna ”köldknäpp” hade orsakats av en tappning av issjöar i Nordamerika, nämligen Agassiz och Ojibway, med mer än 10¹⁴ m³. Tappningen skulle ha skett ut i Labradorhavet. Det vi talar om är alltså den ”slutgiltiga” tappningen av det vatten som var innestängt i Kanadas inland, av inlandsisen. Detta sötvattnet skulle i sin tur ha stoppat Golfströmmen.

Nämnda tappning skulle ha höjt världshavens yta med minst 3 dm. Det kan låta lite, men för låglänta områden – speciellt sådana med inga tidvatten, där folk plägar bo nära havets yta – kan skillnaden vara både märkbar och störande. Denna händelse inträffade under den period i slutet av istiden då havet steg som allra snabbast överlag, och som vi skall se i det följande hade den drastiska effekter.

Geografiska förändringar

Översikt

Förändringen av Nordeuropas kartbild från istidsmaximum till nutid visas här nedan i en serie kartor, men innan jag kommer till dem skulle jag kanske nämna något om de tidsskalor som geologer respektive arkeologer brukar använda.

Tidsskala

I Figur 1-15 återges tre indelningssystem för den senaste tiden i Norden.

Stadium avser Östersjöns utveckling. Baltiska Ishavet är den del av Baltiska Issjön då dess vattenyta var samma som världshavens yta. Limnaeahavet är senare delen av Litorinahavet, och skiljer sig endast genom att ha något mindre salthalt.

Klimat grundar sig på en indelning föreslagen av Sernander som fortfarande används, även om man inte längre tror på hans klimattolkningar. Bølling och Allerød hade en vegetation liknande fjällbjörkskog i Skåne, medan det mellan och efter dem förekom tundra (Äldre och Yngre Dryas). Under Preboreal tid fanns björkskog och asp, men klimatet blev snabbt varmare. Boreal tid var varm och torr, och hassel och tall dominerade i Skåne, och vildapel invandrade. Atlantisk tid var ekblandskogens tid, de ädla lövträdens epok. Detta var den postglaciala värmetiden, och då förekom det bästa vädret vi haft efter istiden sägs det. Samma vegetation dominerade in i Sub-boreal tid, fast det blev fuktigare och svalare. Ungefär 500 f.Kr. blev det betydligt våtare och kallare, och gran vandrade in i norr, och bok och avenbok i söder. Att skillnaden var ganska dramatisk framgår av torvmossarna, för torv över denna nivån är dåligt humifierad (förmultnad). Sernander själv associerade detta till mytologins Fimbulvinter. Nu vet vi att det förekommit flera tillfällen med stegvis ökning av nederbörden och fallande temperatur.

Period avser den arkeologiska indelningen, ”människans utveckling” som det ibland har kallats, även om det vore mera riktigt att kalla det ”redskapens utveckling”. Paleolitikum, vilket betyder ungefär ’gammal stenålder’, räknas från de första redskapen. Mellan neolitikum och bronsålder ligger kopparstenåldern, då kopparn ännu inte var legerad med tenn. Bronsåldern räknas från när bronsföremål bevisligen tillverkades i nuvarande Sverige.

Kartserie

I kartserien nedan visar siffran i övre vänstra hörnet tiden i tusentals kol-14 år före nutid (ka BP ¹⁴C; alltså okalibrerade åldrar). Kartorna gjordes 1991 genom att utgå från den globala höjddatabasen ETOPO-5. Havsbottnen justerades baserat på svenska sjökort, och vissa data på land re

Atlantis and Paleogeography