Global Change

från en geografs perspektiv:

 

40.000 år

av omvälvning

 

 

av

Ulf Erlingsson

 

---

En interimistisk rapport från ett fortgående forskningsprojekt. Syftet är att få fram "constraints" för den förhistoriska utvecklingen, baserat på paleogeografi, för att senare kombinera dessa resultat med arkeologi, mytologi, och arvsanlag.

Detta är text nummer 1. Se även text nummer 2, "Européernas DNA".

© Ulf Erlingsson, 2003, 2004, 2005, 2006
Foton och illustrationer avförfattaren om ej annat anges.
Alla rättigheter förbehålles.

---

 

Innehållsförteckning

 

Förord till serien

Förord

Inledning

En föränderlig värld

Landformer

Den Laurentinska glaciationen

Klimatfluktuationer

Geografiska förändringar

Översikt

Nordeuropa

De stora Eurasiska sjöarna

Naturkatastrofer

Effekter

Formalisering av begreppen

Bortom statistik

Meteoriter

Kosmiska kollisioner

Kratrar

Svallvågor, tsunami

Enckes komet

Folkminnen

Järtecken

Slutsats

Istidens värld

Is – ett element i sig

Effekter av isens flytlag

Eustasi och isostasi

Strandförskjutning

Österlen

Överförhöjda issjöar

Problemet

Talgdanken

Princip

Vattenbudget

Geologiska implikationer

Jökellopp i Nordamerika

Slutsats

Metanhydrat

Bermudastriangeln

Möjliga orsakssamband

Istidens klimatsvängningar

Händelsekedja de senaste 40 000 åren

Slutord

Förord till serien

Denna serie handlar om forntidens geografi, alltså paleogeografi om man föredrar grekiska. Vad är då det? Jo, det finns ju böcker om historia, och om arkeologi, och om geografi. Men ytterst sällan, om ens någonsin, har böcker gjorts om forna tiders geografi. Ända sedan Strabons ”Geografia” har geograferna sysslat med samtiden. Vad jag satt mig före att göra är att utifrån en geografs perspektiv, i första rummet analysera och beskriva forntidens geografi. Geologiskt, arkeologiskt, historiskt och mytologiskt material blir stenar i murverket.

Varför då detta? Jo, för att ge en bättre grund att stå på för den som verkligen vill försöka förstå forntiden och dess människor. Framför allt är jag intresserad av sanningshalten i det kollektiva minnet, i de berättelser som överlevt. Många av dem handlar av naturliga skäl om de mest märkliga händelser som timat i forntiden, och om vi inte vet vad som till sig dragit haver, så kan vi inte annat än tro att berättelserna är skrock och skrönor och vidskepligt pladder. Men tänk om det faktiskt har hänt?

Vad spelar det för roll? Jo, vi kan ju råka lära oss något av dem. Och varför skulle vi förvägra oss själva en källa till kunskap?

Det kollektiva minnet kan förmedla kunskap till oss inom ett område där ingen annan källa till kunskap finns tillgänglig. Historiska källor talar, om man skall vara ärlig, om ganska futtiga saker: Kungar, krig, imperier och dylikt. En förutsättning för att en historisk källa skall uppstå är ju någon form av civilisation. Men om civilisationen går under, vem skall då skriva historien om dess undergång? Den blir aldrig skriven, nästan per definition. Ändå är det nog dessa händelser som är de mest intressanta.

För att lära oss något om dessa de mest dramatiska och avgörande händelserna i forntiden får vi istället rådfråga det kollektiva minnet. Men det är inte nog. Hade folkminnet varit tillräckligt precist så hade händelsen inte förlorats in i förhistoriens mörker. Problemet är kanske att de som överlevt ofta varit perifert placerade, och inte har haft helt klart för sig vad som egentligen hände. Det är en möjlighet, men en annan är att man medvetet gjort en allegori av ett eller annat skäl – kanske det var en stilform, eller att man ville anpassa det till ett versmått. Dessutom har säkerligen många ord ändrat innebörd med tiden.

Skall vi kunna avkoda det kollektiva minnet så måste vi först veta vad som egentligen hände. Men om vi vet det, vad behöver vi då det kollektiva minnet till? Jo, för att få kontakt med våra förfäders verklighet. Även om vi kan beskriva varenda detalj i naturens utveckling sedan istiden, så säger det ju oss inte ett smack om människans värld. Arkeologin kan ge oss mycket information, men före skrivtecknens uppträdande vet vi ändå inget om samhällsliv, trosföreställningar, lagar och så vidare. Visst finns det förslag om forntidens religion, men ärligt talat så är det bara gissningar. Inte kan man utifrån några föremål bilda sig en uppfattning om vad människor trodde på – den som säger något annat är inte realistisk.

Endast det kollektiva minnet kan berätta om vad som rörde sig i människornas huvuden, före skrivkonsten. Dagens paradigm inom arkeologin bortser från mytologin. De frågeställningar jag är ute efter att besvara kan inte besvaras om man bortser från mytologin. Och man kan inte analysera mytologin utan att först analysera paleogeografin. Dessutom måste man åtminstone ta hänsyn till arkeologin och andra ”hårda” data, till exempel arvsanlagen. Med andra ord, denna serie är skriven inte utifrån dagens vetenskapliga paradigm, utan utifrån en ny paradigm, som härmed presenteras.

Varför en ny paradigm? Egentligen är det ingen ny paradigm, utan en nygammal.

Under den klassiska antiken visste man att jorden var rund, och Aristarchos från Samos föreslog en heliocentrisk världsbild. Ändå blev Ptolemaios geocentriska världsbild förhärskande, och man glömde till och med att jorden var rund. Inte förrän på 1700-talet hade den heliocentriska världsbilden helt slagit igenom.

Likaså anade man i antiken att jorden hade en lång historia. Platon skrev att egyptiska präster i Sais hade långa krönikor som berättade om svunna katastrofer, och att Aten grundats redan för 9000 år sedan (vilket motsvarar ca 11500 före nutid), men att Akropolis då var annorlunda. Den form den då hade blev helt förändrad en gång, då ett skyfall orsakade total jordförlust på Akropolisklippan. Det är inte bara möjligt, utan synnerligen sannolikt att detta faktiskt har hänt. I skarp kontrast till detta har vi idag en nutidscentrerad världsbild med en hög grad av  förfädersförakt. Tendensen är allestädes närvarande, och de som vänder sig mot den känner sig föranledda att anlägga nästan skrattretande minutiösa argument. Kyrkans dogmer har säkerligen varit starkt bidragande till denna världsbild med en historia om bara några årtusenden. I delar av världen (läs USA) finns det fortfarande många som bokstavligen tror på kyrkans historia. Men även de som kastat av sig bokstavstroendet är fortfarande mycket påverkade av dogmerna. Även den så kallade moderna vetenskapen har en mycket nutidscentrerad världsbild, vilket visar sig inte minst i synen på ”utveckling”. Det är dags att göra upp med geocentrismen också i tidsdimensionen. Det är dags att se forntidens människor som jämbördiga med oss.

Vad är syftet med den nya paradigmen? På ett humanistiskt plan är det följande.

Vi kan lära oss om vår kulturs förgänglighet, och om vikten av att skilja på stort och smått i livet. Med ett långt perspektiv på tillvaron blir det lättare att genomskåda enfalden och materialismen, den ytliga religiositeten, och annat som avleder uppmärksamheten från det enda som egentligen är värt något i det långa loppet: Kunskap och visdom. Som kapten sa till rorsman, ”du ska inte tro, du ska veta”. Även om det bara gällde skeppets kurs i det fallet, så kan samma sak sägas om människans kurs: Du ska inte tro, du ska veta. Då jag började skriva denna text anade jag att det finns två typer av ”religion”: En som handlar om irrationell tro av den typ vi plägar förknippa med kulter, och en annan som egentligen är en visdomslära, som syftar till att bevara anfädernas nedärvda kunskap. Med kristendomens införande försvann länken till forntiden, eftersom den gamla kunskapen undertrycktes och ersattes med en främmande lära som saknade anknytning till landets historia. På ett djupare plan är det den länken som denna serie eftersträvar att söka återetablera.

Olika faktorer samverkar för att försvåra människans vetande. Bland dessa faktorer märks dels naturliga (naturkatastrofer), dels psykologiska (vidskeplighet), dels sociala (maktkamp driven av girighet). Idag lägger samhället ner stora resurser på att utveckla ny kunskap. Strävan att vidmakthålla kunskapen är dock sämre utvecklad. Kunskapen om riskerna för att tappa kunskap är dålig. Ändå finns tendensen framför ögonen på oss hela tiden: Antikens förfall i religiös vidskeplighet; häxbål; Amerikas förfall i religiös vidskeplighet; plundring av museer och bibliotek i Baghdad; bokbål i Tyskland; systematisk avrättning av intellektuella; förbud mot traditionell samisk kultur i Sverige; osv. Mycket av kunskapsförfallet är fullt medvetet, i form av olika kulter (religiösa, nationalistiska, osv.).

Förutom dessa dramatiska händelser finns det en annan, mera smygande effekt: Kunskap som inte finns i någons huvud, utan bara på papper, är, om inte död, så i vart fall sovande och inaktiv. Den bidrar inte till att fatta kloka beslut. Det är inte nödvändigt att någon kan det utantill, men kontentan av kunskapen måste vara bekant, och referensen till var detaljerna finns, för att den skall vara aktiv.

Mycket kunskap har också försvunnit därför att dess referenser tappats bort. Detaljerna finns kvar, men inte sammanhanget. Sådan kunskap är idag omöjlig att skilja från myt och folktro. Eller kanske till och med, sådan kunskap utgör idag en stor del av våra myter och vår folktro. Andra myter är skapade av politiska skäl, medan mycken folktro är saker man lurat i barn för att styra deras beteenden (till exempel skrämma dem från att gå ut på farliga myrar med gungflyn).

Utgångspunkten i sökandet var Österlen, med kungagraven i Kivik, Stenshuvud med sin fornborg, Ale Stenar, megalitgravar och bronsåldersristningar. En lång men förlorad historia som man bokstavligen får ”gå i graven” för att söka återuppliva. Från denna bygd höjdes blicken mot horisonten, Skånes övriga bygder, resten av sydskandinavien, Östersjöns kuster, och vidare till Europas alla hörn. Innan texten var klar hade den växt till en serie texter om många ämnen, och med ett globalt perspektiv. Allt hänger nämligen ihop.

Förord

Om sanning och konsekvens i kunskap

Vi har i nutiden en tendens att se människan som stadd i en snabb utveckling, medan vi ser naturen som dynamiskt konstant i ett mänskligt tidsperspektiv. Så här lyder schablonen:

Våra förfäder var vidskepliga. De hade inget skriftspråk, inga städer, och lämnade inte mycket efter sig. De berättelser som vi har – mytologin – är uppenbart bara religiöst nonsens: En värld skapad i mötet mellan eld och is, som kommer att gå under i en strid mellan gudar och jättar, med världsomspännande ormar och flygande drakar som exotiska utsvävningar. Eftersom inget av detta stämmer med verkligheten måste det vara påhitt, det vill säga religion, som man kan bortse ifrån. Slutsatsen måste bli att våra förfäder på kort tid har utvecklats från okultiverade vidskepliga vildar till moderna upplysta människor.

Men varför skulle människorna ha förändrats så snabbt, inom loppet av bara några tiotal generationer? Det vore mycket naturligare att tro att våra förfäder på stenåldern var i allt väsentligt – utom i kunskapens innehåll – precis likadana som vi.

På samma sätt har vi haft fel förr när vi trott att naturen varit oföränderlig. Nu känner vi till istiden, det gjorde vi inte för två sekel sedan. Vi kanske gör fel när vi dömer våra förfäder utifrån vad vi tror oss veta om deras värld. Istället för att misstänkliggöra våra förfäders andliga förmåga, kanske vi borde misstänka brister i vår egen kunskap istället.

Med andra ord, kanske det inte är människorna som förändrats i en nära konstant natur, utan nära konstanta människor som levt i en föränderlig natur.

Men först en filosofisk fråga, vad är kunskap, och hur får vi den? Om man ska kunna diskutera kunskap så måste man göra klart för sig vad kunskap är, och vilka sätt det finns att uppnå kunskap. Detta har filosofer funderat på genom tiderna, t ex Emmanuel Kant, och jag tänker inte försöka nå den nivån, bara konstatera några uppenbara fakta.

Det som är av intresse i detta fallet är framför allt om någonting finns eller inte: Existerar X, eller existerar det inte? Kant skilde mellan tinget i sig, och vad vi kan observera om tinget (detta senare kallade han fenomenet). Om vi av en eller annan anledning inte kan observera tinget, så betyder ju inte det att det inte finns. Vi kan bara inte veta om det via iakttagelse.

Inom vetenskapen är den etablerade metoden följande sekvens: Observation – uppställande av hypotes – test av hypotesen i ett försök att motbevisa den – accepterande av hypotesen som teori om den inte kan motbevisas. Men ett ting som vi inte kan observera, undflyr oss. Och skulle ändå någon uppställa hypotesen att det fanns, och börja söka efter det, så skulle resultatet bli att det aldrig observerades, och med tiden skulle man med allt större säkerhet säga att det inte fanns. Detta vore naturligtvis fel svar.

Det korrekta svaret är att vi inte vet om det finns eller inte. Ta som exempel sanndrömmar. Om det är omöjligt att vetenskapligt undersöka sanndrömmars eventuella existens, så kan inte brist på bevis för sanndrömmar, tolkas som bevis för att sanndrömmar inte finns. Den korrekta slutsatsen vore istället att vi inte kan veta om sanndrömmar finns eller inte.

Här berör vi en intressant fråga, det djupast liggande inom filosofin såväl som matematiken, nämligen logiken själv. I den klassiska logiken finns något som kallas lagen om det uteslutna tredje. Det vill säga, kan man bevisa att en utsaga inte är sann, så vet man automatiskt att den är falsk. Alltså, ”icke sann = falsk”, och ”icke falsk = sann”. Men, som Jaakko Hintikka påpekar i sin bok ”The principles of mathematics revisited”[1] så finns det saker som talar för att denna logik inte är allmängiltig, utan ett specialfall – låt vara det vanligaste fallet. Den allmängiltiga logik som han argumenterar för tillåter också ett varken-eller läge, ”det tredje”. Han kallar det ”IF-logik”, där IF står för ”independence friendly”, i betydelsen att logiken tillåter ”oberoende [information]”.

Vad betyder det i praktiken? Bland annat, och kanske framför allt, att de logiska reglerna för bevisföring kompliceras. Det blir ibland svårare att bevisa att en utsaga är falsk. Det räcker inte med att bevisa att den inte kan vara sann. Man måste explicit visa att den är falsk.

Och vad är skillnaden? Jo, när man vill använda denna kunskap i senare slutledningar spelar det roll om man vet att den är falsk, eller ”bara” vet att den inte är sann. Det påverkar starkt hur stort logiskt värde argumentet har. Konsekvensen av att vi har bristande kunskap i ett led följer med i alla följande led.

Visserligen är det ytterst ovanligt i den ”vanliga världen” att den ”vanliga logiken” inte gäller. Om en utsaga inte är sann, så är den falsk, i nära 100 fall av 100. Jag får ta till en logisk paradox för att hitta ett exempel på motsatsen, nämligen utsagan ”jag ljuger alltid”. Om det utsagan uttalar sig om är sant så är ju utsagan själv falsk, alltså en lögn, men då är den ju inte falsk eftersom han ljög när han sa det! IF-logiken erbjuder den enklaste utväg som tänkas kan ur denna paradox: Utsagans sanningsvärde är obestämt, och den är varken sann eller falsk. (Det som gör paradoxen möjlig är naturligtvis att utsagan är rekursiv, den uttalar sig om sig själv.)

Logiken sysslar bara med det logiska sanningsvärdet i en slutsats, inte med de bakomliggande fakta. Ett argument däremot består av faktum plus slutsats, till exempel, ”ingen har någonsin lyckats framkalla en sanndröm, så sanndrömmar finns inte”.

För att argument skall vara giltiga måste de dels vara hållbara, dels relevanta. Som exempel på irrelevanta argument kan nämnas personangrepp. För att ett argument skall vara hållbart måste dels faktumet vara sant, dels slutsatsen vara sann i logisk mening.

Logiken i det ovannämnda argumentet är följande: ”Kan vi framkalla sanndrömmar så finns sanndrömmar. Vi kan inte framkalla sanndrömmar. Alltså finns det inte sanndrömmar.” Vi kan skriva om utsagan så här: ”Om A så B. Icke B. Alltså icke A.” Denna utsaga är logiskt falsk (slutsatsen följer inte med logisk nödvändighet av utsagorna). Ersätter vi däremot ”om” med ”om och blott om” så blir den sann logiskt sett. Däremot inte lingvistiskt, för det innebär att vi skapar en ny och striktare definition av ordet ”sanndröm”.

Nåväl, om nu vår möjlighet att bevisa att något inte fanns (t.ex. alfabete under stenåldern) är ytterst begränsad – för att inte säga obefintlig – så innebär ju inte det, att vi inte kan göra det sannolikt att det inte fanns. Men när man laborerar med kombinationer av sannolikheter för många olika fall, så blir det ganska snart sannolikt att vi har fel på ett antal punkter. Låt säga att forskningen kommit fram till att det är endast 25% sannolikhet för att var och en av tio uppfinningar var gjord redan på stenåldern. Sannolikheten för att minst en var gjord på stenåldern blir då 1 - 0.75¹⁰ = 94%. Det är ren matematik, och det visar att man måste skilja mellan sannolikt och sant.

Sannolikheten liknar sanningen, men den är inte sann, skulle man kunna säga. Det är väsenskillnad mellan en logisk slutsats och en sannolikhet grundad på brist på bevis.

Geologi och arkeologi har ganska mycket gemensamt i sin principiella metodik: Genom att studera lämningar lägger man ”pussel” och interpolerar mellan ”pusselbitarna” för att få fram helheten. Liksom i en mordgåta handlar det om att ta tillvara ytterst begränsad information för att räkna ut vad som hänt. Och liksom i en mordgåta så har inte all information samma möjlighet att bli bevarad.

Det är alltså viktigt att hålla isär och skilja på de olika slagen av ”kunskap” som hamnar i ens väg när man försöker lägga pussel med det förgångna. Hur man fått reda på något är lika viktigt som vad man fått reda på. Detta gäller förstås i alla vetenskapsgrenar, och det är därför referenser upptar en så stor del av texten. Om referenser helt saknas så blir texten meningslös. Även om det kan göra texten mer tungläst är det ändå nödvändigt att ange referenser i avsnitt där nya resultat och hypoteser ventileras.

Ingen kan vara expert på allt. Konstigt vore det om inga felaktigheter och missförstånd smugit sig in i denna text. Bland de fallgropar man lätt faller i kan nämnas följande.

Ett sorts fel smyger sig ofta in därför att vi tar något för givet, av den enkla anledningen att vi inte har tänkt igenom saken riktigt. Vi låter alltså vårt ”icke-vetenskapliga” och alldagliga förhållningssätt smyga sig in i vetenskapen, där det inte hör hemma. Det kallar jag för undertolkning. Men ibland är det tvärtom; vi tar inte hänsyn till sunt bondförnuft. Då kan övertolkning bli resultatet.

Låt mig ge ett exempel på övertolkning först. En hel del har skrivits om den arkitektoniska utformningen av gånggrifter och dösar, och man har dragit stora växlar på dimensioner med mera. Detta trots att alla varit ense om att endast naturstenar använts. Så sent som 1993 framförde en forskare den självklara idén att den arkitektoniska utformningen kunde varit begränsad av tillgången till (eller snarare bristen på) lämpliga stenblock. Man hade övertolkat en variation som hade en helt naturlig förklaring – i bokstavlig mening.

Nu ett exempel på undertolkning. Det är vanligt att arkeologer och andra försöker förstå spridningen av idéer genom tid och rum. I sådana sammanhang kan man stöta på argument som att ”det är väldigt långt mellan plats A och C, och den mellanliggande trakten B verkar inte passa in i mönstret”, eller liknande resonemang. Felet är naturligtvis att man inte tagit hänsyn till det geografiska rummets diskontinuitet, och därför inte fått fram de slutsatser ur sina data som faktiskt finns gömda där – till exempel att kulturen i A och C var begränsad till trakter inom gångavstånd från segelbara åar.

Med den kommentaren glider vi över i textens tema, som är just det geografiska rummets diskontinuitet. Att det är diskontinuerligt i rummet har varit känt sedan årtusenden. Det jag vill slå på trumman för här är att det också är diskontinuerligt i tiden.

Inledning

Fokus för denna text är hur Europas geografi varierat i förhistorisk tid. Eftersom somliga förändringar orsakades av händelser bortom kontinenten, kommer oundvikligen en hel del att också handla om andra trakter. Europa definieras i enlighet med Strabon som den del av Eurasien som ligger väster och norr om Uralbergen, Uralfloden, Kaspiska Havet, Kaukasusbergen, samt Svarta havet med sitt utflöde genom Bosporen. Europa omges av Asien i ost och sydost, Medelhavet i söder, Atlanten i väster, och Norra Ishavet i norr (Figur 1-1). Den topografiska informationen visas även på Plansch 1-1.

Figur 1-1. Europas topografi och landsgränser i nutiden. Den mörkaste bruna färgen betyder 300 m över havet. Därunder går färgen mot grönt vid havsytan, och däröver mot vitt på de högsta bergstopparna. Stereografisk projektion. Färgerna är valda för att ge maximal information om topografin på låglanden i norra Europa. Notera hur tydligt de stora floderna syns, som ljusare linjer.

I grova drag består Europa av lågland i norr, och berg i söder. Låglandet begränsas i öster av Uralbergen, i väster av Fjällkedjan och Kaledoniderna, det vill säga bergen i Skottland. Den västra delen av låglandet ligger delvis under havsytan i nutid, t.ex. Nordsjön. På kontinentsidan av fjällen har de kvartära istiderna förmodligen orsakat avsevärd erosion på delar av låglandet – i Östersjön, Norska Rännan, osv. – varför dessa numera, till skillnad från Nordsjön, permanent är under vatten under hela istidscykeln.

Bergen i söder bildas eftersom Europa och Afrika kolliderar. Då jordskorpan skrynklas ihop och veckas bildas dels berg, dels sänkor. Både Svarta och Kaspiska haven är bildade genom att jordskorpan norr om bergen pressats ner. Denna bergskedjeveckning pågår fortfarande, vilket visar sig genom de frekventa och kraftiga jordbävningarna i Sydeuropa, och de aktiva vulkanerna i vissa trakter.

Norra Europas berg, Uralbergen samt Fjällkedjan – Kaledoniderna, är betydligt äldre, och har för länge sedan slutat att pressas upp. De håller tvärtom på att långsamt brytas ner, av naturens oupphörliga krafter: Frostsprängning, kemisk upplösning, mekanisk abrasion, borttransport med allt från regndroppar till floder. Fjällkedjan bildades innan Atlanten fanns. Europa och Amerika avlägsnar sig från varandra med någon centimeter per år. Det ger ett mått på hur långsam nerbrytningen av en bergskedja är. Det går fort i början, men det hårda inkråmet i bergskedjan – granit och annat urberg – tar ganska lång tid att bryta ner.

Dock sker det till slut. Hela Fenno-Skandia, det område som ligger nordväst om Egentliga Östersjön – Finska Viken – Ladoga – Onega – Vita Havet, består av en urbergsskjöld som är en rest av en bergskedja, som bildades för nästan halvannan miljard år sedan. Men nu är den sedan länge nereroderad till det småkuperade landskap som vi känner från t.ex. Norrland, småländska höglandet och Finland, och som kallas peneplan. Den topografi som återstår återspeglar skillnader i motståndskraft hos bergarterna, och skillnader i förekomst av spricksystem. På en satellitbild ser man spricksystemen tydligt, eftersom åar och sjöar söker sig till sprickdalarna.

Öland, Gotland, Dagö, Ösel och Estlands nordkust består emellertid av sedimentära bergarter, nämligen från Kambrosilur. Urberget lutar åt sydost in under den stora Östeuropeiska slätten. När man går i den riktningen i Baltikum kommer allt yngre bergarter i dagen.

Ovanpå berget ligger jorden, de lösa avlagringarna. Det vill säga, så är det här i Norden, inom de nedisade områdena. Här finns i de allra flesta fall en klar och knivskarp gräns mellan berg och jord. Men så är inte fallet generellt i Europa, och ännu mindre i resten av världen.

Det normala utanför nedisningsområdena är endera av två fall: I berg blir berggrunden alltmer vittrad uppåt, och på ytan ligger en kemiskt eller mekaniskt bildad vittringsjord, som kan vara från någon decimeter till många tiotals meter mäktig. På lågland däremot, med pågående anrikning av sediment, ligger unga sediment överst och allt äldre sediment under – ända ner till så stora djup att värmen och trycket får dem att börja förstenas, petrifieras. Alltså, vare sig det är nettoerosion eller nettoackumulation blir gränsen mellan berg och jord inte tillnärmelsevis så skarp som i ett nedisat område. Faktiskt saknas själva terminologin, med den skarpa distinktionen mellan bergart och jordart, även i ett så närliggande språk som engelskan. Den svenska och finska situationen med slipat urberg som direkt överlagras av nästan nutida morän är extrem, eftersom diskordansen eller hiatusen (tidsgapet i lagerföljden) är ungefär 1,4 miljarder år!

Det östeuropeiska låglandet är uppbyggt av en mäktig packe sedimentbergarter. Morfologin (landformerna) i den södra halvan präglas av flodernas dräneringsmönster med V-formade dalar (i tvärsnitt).

I den norra delen av låglandet är morfologin markant annorlunda. Man kan tydligt se ändmoränerna som bildades vid gränsen för den senaste istiden. Den ligger en bit sydost om Ladoga och Ilmen i Ryssland. I Polen återfinns gränsen ända framme vid Östersjön vid Hel-halvön (det låter som ett dåligt skämt, men halvön heter faktiskt Hel, eller Hela, beroende på språk). Från Onega kan man se hur en istunga har gått fram till Vita Sjön (Beloje Ozero). Det måste ha varit en så kallad surge, men mycket låg friktion under, för att förklara den låga lutningen på isytan.

I Dvinas dalgång (också kallad Norra Dvina, för att skilja den från Västra Dvina, vilket är det ryska namnet på Düna, Daugava, vid vilken Riga ligger) kan man ana en mjukt U-formad tvärprofil. Detsamma gäller också på tundran österut, mot Uralbergen. Detta område har varit täckt av is, som – att döma av denna morfologi – kan ha bildats genom att flodvattnet helt enkelt frusit till innan det nått fram till havet.

Under istiden rann smältvattnet från den Skandinaviska inlandsisen åt söder och skapade dalar åt det hållet. När isen drog sig tillbaka skapades så floddalar mot norr, från ungefär samma punkter. Detta har bidragit till att skapa lättpasserade passpunkter, där båtfarare kunde ta sig över vattendelaren från en flod till en annan.

Vissa stora floder är asymmetriska. Vid närmre kontroll av de största floderna söder om vattendelaren, med Volga som paradexemplet, så är ofta den högra flodstranden brant, medan den vänstra är flackare (när det gäller floder så är höger och vänster alltid i relation till strömmens riktning). Det indikerar, att floden eroderar på sin högra strand, och migrerar åt det hållet. Oavsett om en viss flodsträcka rinner åt öster, väster eller söder, så är det den högra stranden som är brantast hos Rysslands största floder, att döma av den digitala terrängmodellen. Det betyder, att man inte kan skylla asymmetrin på faktorer som solinstrålning som smält permafrosten mer på en sidan än andra, så som föreslagits för vissa mera polnära dalar. Nej, orsaken bör vara Corioliskraften, den som får allt som rör sig att dras åt höger på norra halvklotet och åt vänster på södra. Den kraft som gör lågtryck och högtryck möjliga, tromber och tyfoner, och som får Golfströmmen att ringla som en orm över havet.

Corioliskraften är egentligen den gamla välkända centripetalkraften (förr kallad centrifugalkraft), i kombination men att jorden är rund och snurrar. Allt som rör sig mot ekvatorn kommer därför att komma före i förhållande till jordrotationen, och vice versa. Oavsett vilken riktning något rör sig påverkas det av Corioliskraften, utom just intill ekvatorn.

Allting har en förklaring (men den försiktige han har två)

Det förefaller frestande att misstänka att ordet höger är bildat av komparativformen högre. Men varför? Jo, Volgas högra strand är högre än den vänstra. Den vänstra stranden är däremot låg, flack, ängsbevuxen, och lämplig för strandhugg – liksom innerkurvan i en meanderböj, vilket säkert fler kanotister än jag upptäckt när det var dags att slå nattläger. Man kan säga att den stranden är vänare, den vänaste faktiskt. Ur ett antaget äldre *vänastre kan ha bildats både vårt vänaste och vänstra. Höger och vänster, ”högre” och ”vänaste”, syftade, om uppslaget är riktigt, alltså egentligen på floden Volga.

Om man sedan i överförd bemärkelse använde sig själv – människan – som referens, så sade man på höger hand, respektive på vänster hand, gissar jag vidare. Denna formulering med hand återfinns för övrigt i Völuspá i Äldre Eddan.

Men hur är det på andra språk? Alla har väl noterat att i många språk är ordet för höger och rätt ett och samma. Engelskans right, franskans droit, spanskans derecho, tyskans Rechts. På grekiska är däremot orden för höger och skicklig ett och samma, dexhV. Både betydelsen rätt och skicklig kan man förklara om man tar en sak till i beaktande: Båten, i vilken betraktaren av Volgas stränder färdades.

Den intensivare erosionen på högra stranden beror på att floden där är djupare och har kraftigare ström. Den som seglar nerströms har därför anledning att hålla sig till den högra stranden, och den som selar uppströms, till den vänstra. I båda fallen har de land på höger hand, vilket gör att det kan vara lämpligt att placera styråran på den sidan, vilket vikingarna och deras föregångare också gjorde. Att ha god kontroll på land är viktigt dels för att kunna undvika sandrevlar och utstickande träd som fallit i floden, dels för att upptäcka fientliga rörelser på land. Som bekant heter båtens högersida styrbord eftersom styråran satt där. Ordet har bland annat lånats in i engelskan och spanskan (grekiskan har däremot samma ord för höger och styrbord).

Vidare blir den rätta sidan floden att färdas på alltid på resenärens högra sida. Om nu ordet höger kommer sig av att Volgas högra strand var högre, så kan ju inte gärna uttrycket ”höger hand” användas i Volga om den vänstra stranden (vilket det ju bleve vid färd uppströms). Det skulle bli totalt förvillande att använda ordet höger i överförd bemärkelse med diametralt motsatt innebörd. Bättre då att säga att man färdades på rätt sida.

Att rätt kommit att betyda höger kan alltså även det förklaras med förhållandena på Volga. Dock kan ordet lika väl ha haft den innebörden redan tidigare, kanske beroende på att de flesta är högerhänta, något som ofta nämns i sammanhanget. Att den dubbla betydelsen har varit praktisk kan man se om man betänker att motordrivna fartyg och flygplan håller till höger då de möts (hold your right!), och att det segelfartyg som har vinden in från höger har företräde (right of way). Vi svenskar får klara oss utan sådana enkla minneshjälpmedel (på svenska lyder uttrycken”akta din styrbordsida” respektive ”babords halsar väjer för styrbords halsar”).

Vi har nu sett hur geografin spelar roll för vår förståelse av det förflutna. Nästa steg är att inse att geografin inte är konstant. Volgas högra strand skulle inte förbli vad den är om inte floden vandrade åt höger. Likaså förändras landets nivå, vattnets nivå, sjöarnas utlopp, klimatet och så vidare. Det är mycket med det jordiska, för att nu inte tala om den utomjordiska inblandningen.

Nog sagt, låt texten börja.

En föränderlig värld

Det som förändras är dels själva jorden, med hav och sjöar, dels väder och klimat. Att växter och djur anpassar sig genetiskt, eller dör ut, lämnar vi därhän, för här handlar det enbart om den fysiska miljön.

Landformer

Världskartan i Figur 1-2 är en ögonblicksbild av världen i geologiskt tidsperspektiv. Om den hade varit gjord för 20 000 år sedan skulle Asien ha suttit ihop med Amerika och bara varit skilt av ett smalt sund från Australien. Persiska Viken skulle ha varit torra land. Över hela norra Nordamerika skulle en flera kilometer hög dom av inlandsis utbreda sig, och en mindre dom skulle täcka Nordeuropa från Skottland i väster till Vita Havet i öster. Kaspiska Havet skulle varit fyllt till brädden av smältvatten från denna is, och en flod skulle ha fört vattnet till Svarta Havet, som likaledes var en sjö präglad av istiden. Från denna sjö skulle en flod ha flutit ut genom Bosporen, genom Dardanellerna, och ut i Egeiska Havet, och vidare ut i egentliga Medelhavet.

Människans aktiviteter är intimt förknippade med naturens förutsättningar. Idag lever bortåt hälften av jordens befolkning nära havet, och av stadsinnevånare är det säkert en ännu högre siffra. Hur mycket skulle bli kvar av dagens civilisation för framtidens arkeologer, om vattnet höjdes 50 meter? Det är inte att undra på att många frågar sig vad som kan dölja sig under havsytan, där det fordomdags var land.

Men havsytan är inte det enda som ändras med tiden. Jordens landformer utvecklas ständigt, genom en lång rad processer. En del är inre och kallas endogena, t.ex. vulkanism och jordbävningar. Andra är yttre och kallas exogena, t.ex. jordskred och pålagring av slam i ett floddelta. När man försöker förstå forntiden och dess människor måste man rimligtvis utgå från den värld de levde i, inte den värld vi känner idag. I det följande kommer några viktiga skillnader i naturmiljön att belysas, skillnader som kan vara viktiga att förstå för att kunna tolka människans historia.

Det geografiska rummets betydelse

Det geografiska rummet är inte homogent och lika i alla riktningar. Alla som åkt på cykelsemester eller segelsemester vet det. Vissa vägar är lättare att färdas på än andra, och vissa riktningar är lättare att färdas i än andra. Hur vi upplever rummet beror också på vilken teknik vi har tillgång till.

Idag har vi flyg. Hur lång tid tar det att resa från Gamla Stan i Stockholm till Kairo? Kanske 6 timmar. Hur lång tid tar det att resa från Gamla Stan till en ö i ytterskärgården? Ungefär lika lång tid. Flyget är den bästa illustrationen på att rummet varken är homogent eller kontinuerligt. Men detta gäller även sjöfart. Eftersom en båt är beroende av en hamn, eller i alla fall en lämplig kust, för att lasta och lossa passagerare och last, så blir även sjöfartens rum diskontinuerligt.

Figur 1-2. Jordens topografi. Färgskalan visar nivåer relativt havsytan. Den ljusaste blå är 0 m, den mörkaste gröna är +1 m. Notera att torra land under havsytan också visas i blått. De enda undantagen är sjöar (jfr Vänern), vilka återges med vattenytans nivå och inte bottnens. Men även undantaget har ett undantag: Kaspiska Havet har på grund av sin storlek fått djupinformation som om det vore ett hav.

Om man kan gå lika fort åt alla håll så är rummet konstant och kontinuerligt. För en fotvandrare i en plan öken utan sanddyner eller saltträsk kan man använda den approximationen. Men vagnar och båtar är mera effektiva transportmedel. Det betyder, att där de kan användas, får man oregelbundenheter i det geografiska rummet. När man försöker se på spridningsvägar för forntidens kulturimpulser så måste man dessutom utgå från dåtidens naturgeografi.

Men även infrastruktur i form av vägnät påverkar rummet, liksom människornas inställning till resenärer. Under vikingatiden så var till exempel litauerna ett ryttarfolk med starkt försvar, som höll floden Nemunas vid nuvarande Kaunas i Litauen. Även om floden skulle ha kunnat vara lämplig som färdväg till Grekland för vikingarna, ur rent naturgeografisk synvinkel, så var den olämplig på grund av denna fästning som låg i vägen. Sådana faktorer kan vara omöjliga att utröna i forntiden, för om man utgår från arkeologiska kulturskillnader så hamnar man ju i ett cirkelbevis.

Som illustration till rummets oregelbundenhet har jag gjort en karta över terrängens lutning i Nordeuropa (Figur 1-3). Av kartbilden framgår tydligt den ändmoränzon som sträcker sig från strax sydöst Ladoga och åt sydväst (Valdajhöjderna) ner till norra Polen, varifrån den följer Östersjöns kust genom Tyskland och upp i Jylland.

Figur 1-3. Lutningen beräknad på den digitala terrängmodellen i Figur 1-4. Färgsatt så att horisontellt är blått (eftersom vattenområden är representerade av sin vattenyta blir de således blå), och därefter i en skala från vitt till svart, vald så att låglandets morfologi framgår väl.

Ofta, men inte alltid, är högre terräng också mer kuperad. Därför ger denna kartbild bara delvis samma intryck som en ren höjdkarta. Man kan av denna karta också se att östra delen av det europeiska låglandet är mera kuperad än den västra delen.

En annan intressant observation är hur det kring (norra) Dvina finns en mycket bred men välavgränsad dal. Norr om Dvina, upp mot Kaninhalvön, är hela kustplanet avgränsat av till synes samma brant. Intrycket är att den morfologin är skapad av istiden på ett eller annat sätt – kanske med bidrag av en innestängd issjö (se nedan) i Vita Havet.

Slutligen framgår det tydligt att Irland i stora drag består av en central slätt omgiven av berg, och att Österbotten samt den Karelska kusten av Vita Havet är frapperande plana. Och så förstås, att Skåne rakt inte är platt som en pannkaka – det planaste vi har i Sverige förefaller vara Västgötaslätten följt av norra Uppland.

Av kartan framgår vidare att Ukraina – Vitryssland – Polen – Baltikum – och Ryssland söder om Ladoga och öster om Estland, är Europas stora platta låglandscentrum. Detta område har varit dåligt känt i den västeuropeiska arkeologiska litteraturen från 1900-talet, av politiska skäl. Därför är centrala Europa speciellt intressant att studera, liksom periferin i väster, norr och öster.

Figur 1-4. En digital terrängmodell (DTM) över Nordeuropa med 1 km upplösning, över vilket lagts kustlinje och vattendrag från Digital Chart of the World. Geografisk projektion med skala 1:1 mellan latitud och longitud vid 60° Nord (ungefär vid Oslo – Stockholm – Helsingfors – St. Petersburg). Djupen är tagna från en DTM med 2 bågminuters upplösning, och egna data från södra Östersjön.

Den Laurentinska glaciationen

Det som framför allt styr klimatet i Europa är Nordatlantens oceanografi, och det som styr Nordatlantens oceanografi är i hög utsträckning den Nordamerikanska inlandsisen, av glaciologer kallad den Laurentinska. Låt oss därför se på den innan vi kommer till klimatet.

Kartorna i Figur 1-5 visar hur stor isen var som maximalt, och hur mycket den smält av.

En gåta med isavsmältningen är hur det kunde gå så fort. Se vad som hände för mellan 8950 och 8000 år sedan; Under blott tusen år försvann isen över ett område nästan lika stort som Grönland. Isens normala sävliga rörelse, något hundratal meter per år som mest, räcker inte till som förklaring. Heller inte att den smälte bort – speciellt inte som det var mitten som urholkades först. Ett förslag till förklaring är snabbflytande isströmmar.

En isström har även föreslagits som förklaring på ett 70 mil långt och 10 mil brett stråk av linjära former (drumliner med mera) norrut från Hudson Bay upp i Arktis (Clark & Stokes, 2001)[2]. Denna isström skulle ha verkat i blott 200 år, före 11500 BP, och transporterat hela 73 tusen m³ jord per meter bredd och år. Lägg till det att den var 10 mil bred!

Det som gjorde isströmmen möjlig, enligt forskarna, var just denna rikliga tillgång till mjuka sediment. När de tog slut, avstannade isströmmen. Men då hade den redan hunnit transportera ut 80 tusen km³ is, enligt deras beräkningar, och därmed bidragit till isavsmältningen i norra delen av inlandsisen. Isen hamnade förstås i Arktis som isberg, och kan därefter ha följt med havsströmmar söderut längs Grönlands ostkust till Nordatlanten.

Det finns dock även ett annat förslag till tolkning av dessa linjära former, nämligen som resultat av gigantiska utflöden av smältvatten under isen. Redan 1983 föreslog John Shaw (Shaw, 1983)[3] att vissa drumliner hade bildats på detta sätt. Det har inte vunnit allmän acceptans, trots att forskarna bakom denna tolkning har publicerat allt fler indicier. Ett problem har naturligtvis varit att ingen kunnat tala om varifrån detta smältvatten skulle ha kommit.

Ingen? Kanske inte riktigt. År 1994 publicerades en hypotes i Geografiska Annaler, kallad ”Captured Ice Shelf hypothesis”, som förutsade att jättelika jökellopp skedde, lika väl som isström-liknande framstötar. Hypotesen applicerades där på den Skandinaviska inlandsisen. Underlikt nog verkar inte någon under dessa tio år som har gått, ha tagit sig för att applicera den på den Laurentinska inlandsisen.

Det är hög tid att göra det nu, och som vi skall se i det följande är denna hypotes kanske den som bäst kan förklara de olika observationerna. Den ersätter inte tolkningarna med isströmmar och jökellopp, men den förklarar de tolkningarna – ja, faktiskt bägge de tolkningarna.

Figur 1-5. Isavsmältningen i det Laurentinska nedisningsområdet. Den sista istiden kallas där Wisconsin. Data från Dyke et al. (2003)[4]. Ålder i kalenderår.

Figur 1-5, fortsättning.

När smältvatten och isberg från en snabbt avsmältande inlandsis i Nordamerika kommer ut i Nordatlanten, så påverkas hela det havets oceanografi. Temperaturen påverkar vädret i Europa, och temperaturen beror på havsströmmarna, vilka i sin tur beror på salthalten – vilken ju påverkas av utsläpp av smältvatten. Allt hänger ihop i ett komplicerat växelspel.

För att förstå detta växelspel är det viktigt att förstå hur, var och när smältvatten och is kom ut i havet. Det spelar naturligtvis stor roll hur snabbt det skedde; tog det dagar som ett jökellopp, eller århundraden som en isström?

Figur 1-6. Fluktuationer i d¹⁸O i en borrkärna mitt på Grönland, med mätningar var 55:e centimeter. Variationen ger ett närmevärde för temperaturen, med kallare förhållanden ju lägre värdet är. Tiden efter sista istiden heter Holocen eller postglacialtiden. Dessförinnan kom den senaste istiden, Weichsel, den senaste interglacialen, Eem, och den näst senaste istiden, Saale.[5]

Den teori som är förhärskande idag är att det var en isström som tömde Hudson Bay genom Hudson Strait. En isström rör sig många gånger fortare än vanlig inlandsis, vilket är möjligt genom att den har låg friktion mot underlaget. Det är isströmmar som har bildat de norska fjordarna, och förmodligen även Norska Rännan på Skageraks botten.

Det jag föreslår senare i texten är en modell, något som kan testas, men som ännu inte är testat. Låt det kittla fantasin, stimulera till vidare associationer, men tro inte att det är sista ordet.

Figur 1-7. Samma data som i föregående figur, men endast de senaste 60 tusen åren.

Klimatfluktuationer

Det enda som är konstant med vädret är att det växlar, brukar det heta. De senaste seklen har det blivit klart att det gäller även om klimatet.

Genom att mäta syreisotoperna i iskärnor på Grönland och Antarktis har forskarna kunnat få fram data som återspeglar temperaturförändringarna genom hela den senaste istiden. Halten av syreisotopen ¹⁸O beror nämligen till stor del på temperaturen. Den längsta iskärnan från Grönland visas i Figur 1-6.

Det framgår av data att temperaturförändringarna var mycket större under istiden än i nutid. Vi skall återkomma till orsaken strax, men låt oss först titta på hur pass dramatiska de egentligen var (Figur 1-8).

Eftersom isen trycks ihop uppifrån med tiden, och istället flyter ut åt sidorna (en kub förvandlas med tiden till en tunn skiva), så blir tidsupplösningen i borrkärnan högre ju närmre nutid man kommer. Om vi förstorar upp de senaste 60 tusen åren så får vi en bättre bild över klimatvariationerna sedan den moderna människan kom till Europa (Figur 1-7).

Figur 1-8. Samma data, de senaste 30 tusen åren. Den största utbredningen hade den Skandinaviska inlandsisen för omkring 21 tusen år sedan, och det var för omkring 22 tusen år sedan som det var som kallast på Grönland.

Istidsterminologi

En istidsålder består av kallare istider och varmare interglacialer (’mellanistider’, som den vi nu upplever). En istid består i sin tur av bistrare stadialer och mildare interstadialer. Som framgår av figurerna 1-6 till 1-10 har temperaturen varit ganska konstant efter senaste istiden, så vi har inte några liknande termer för ”istidskalla” mellanspel under en mellanistid. Men att sådana är möjliga framgår av Figur 1-6, under Eem.

Figur 1-9. Samma data, de senaste 15 tusen åren, vilket inkluderar slutet av istiden samt postglacialtiden. Det är slående hur det plötsligt, inom loppet av 150 år, går från högistid till lika varmt som i nutiden (på Grönland, alltså; Sverige var ju fortfarande täckt av is då). Nästa gång det plötsligt blev varmare var när isen drog sig tillbaka från Mellansverige, men ändå var temperaturhöjningen inte lika dramatisk då.

Nordatlantens cirkulation

En varm havsström går från Mexikanska Golfen ut genom sundet mellan Florida och Kuba, vidare mellan Florida och Bahamas, nordostvart snett ut från USAs östkust i riktning mot Europa. Denna ström kallar vi Golfströmmen, och det är den som gör att vi kan leva i Sverige. Utan den skulle hela Skandinavien vara täckt av tusentals meter med is.

Golfströmmen delar sig i två, en arm som vänder åt höger och går ner mot Afrika, och en som fortsätter upp i Norra Ishavet. Den senare kallas av oceanografer för den Nordatlantiska Strömmen. Kartan i Figur 1-11 visar ytvattentemperaturen (ofta kallad SST för Sea Surface Temperature) i mitten av mars månad år 2003. Den Nordatlantiska Strömmen syns tydligt upp till Skottland, Färöarna och Island, och hur en del av vattnet smiter emellan Färöarna och Shetlandsöarna och fortsätter ända till Norra Ishavet. Där delar den sig igen, en arm går norrut väster om Svalbard, den andra går till Vita Havet och Novaja Zemlja.

Figur 1-10. Samma data, de senaste 9000 åren. För att underlätta jämförelse med arkeologiska och historiska årtal, anges dessa här i vår tideräkning. Den gula linjen är ett löpande medeltal över 50 mätvärden. Temperaturnergången de senaste 2000 åren är tydlig. Att det finns fler extrema värden åt båda hållen på slutet beror på analysmetoden med konstant mätavstånd i centimeter, vilket ger varierande tidsintervall.

Denna vintervattentemperaturkarta förklarar en hel del i all sin enkelhet. Att de Brittiska Öarna har så milda vintrar. Att skärgården på Norges västkust kan ha en flora som är mera värmekrävande än den i t.ex. Blekinge skärgård. Att det mitt på Islands ostkust finns ett område med extremt hög dimfrekvens; där varmt och kallt vatten finns nära varandra bildas det lätt dimma.

Kartan visar också något som är mycket viktigt för hela jordens klimat. I Grönlandshavet kyls havsvattnet ner till fryspunkten för havsvatten, –1,3°C. Sötvatten är som tyngst vid temperaturen +4°C, men saltvatten fortsätter att bli tyngre ju kallare det blir, ända tills det fryser (Figur 1-12). Detta underkylda havsvatten i Grönlandshavet är därför det tyngsta vattnet i havet. Följaktligen sjunker det.

Figur 1-11. Ytvattentemperatur under perioden 10 till 20 mars 2003. Kartbilden är framställd genom att kombinera satellitregistreringar gjorda var tolfte timme. Inom några smärre områden som var molntäckta hela tiden interpolerades temperaturen från omgivande hav. Notera skillnaden i temperatur mellan det gröna havsområdet väster om Norge (Norskehavet), och det blåa öster om Grönland (Grönlandshavet). Det är i Grönlandshavet som Atlantens djupvatten bildas. Data från Norges Meteorologiska Institut, GIS-bearbetning av författaren.

När det sjunker måste förstås annat vatten flyta dit för att ersätta det. Det är där den Nordatlantiska Strömmen kommer in. Det varma vattnet ”sugs” norrut av det sjunkande isvattnet.

Det vatten som sjunker fyller upp den djuphavsbassäng som finns under Norra Ishavet, och som avgränsas av en relativt grund tröskel mellan Island – Färöarna – Skottland. Den är bara några hundra meter djup. Där spiller kallvattnet över, och rinner längs sluttningen ner till Atlantens djupaste bottnar. Eftersom det är det tyngsta vattnet bildar det bottenvatten i Atlanten (både låg temperatur som det fick i Grönlandshavet, och hög salthalt som det fick i Karibiska Havet – fast det har också föreslagits att den höga salthalten delvis orsakas av isbildningsprocessen i Norra Ishavet). Det rinner söderut längs bottnen, och där den mittoceaniska ryggen svänger österut söder om Afrika, svänger också detta vatten österut. Först i östra delen av Stilla Havet har det blivit så utblandat och uppvärmt att det kan komma upp till ytan, som näringsrikt kallt djupvatten. Därifrån färdas det tillbaka längs ytan, genom Stilla Havet, Indiska Oceanen, Atlanten, tills det åter når Norra Ishavet.

Figur 1-12. Vattnets densitet varierar med temperatur och salthalt. Världshavens salinitet är ungefär 36‰, och det vattnet är som tyngst just innan det fryser, vid –1,3°C. Men som synes är salthalten mera avgörande än temperaturen för densiteten; spär man ut havsvattnet bara lite så sjunker det inte, oavsett hur kallt det blir.

Denna globala vattenströmning fungerar som en ”värmeväxlare”, och ser till att vi i Sverige har ett tempererat klimat, istället för inlandsis som på Grönland. Att effekten bara finns öster om Norskehavet beror förstås delvis på att varmvattnet är i östra delen av havet, delvis på att vindarna blåser från väster.

Det behöver knappast påpekas, att förändringar i denna havsströms styrka och temperatur kan medföra stora ändringar för människans levnadsvillkor i Europa.

Heinrich-händelser, D/O-händelser

En ”Heinrich event” är en plötslig och kortvarig nerkylning av Nordatlanten under istiden (Figur 1-13). Händelsen upptäcktes först i sediment från Atlantens botten, där vissa lager innehöll material som fallit av isberg mycket längre söderut än normalt. Dessa kallfaser märks tydligast i Västeuropa, naturligt nog, i lä av det nedkylda havet.

Heinrich-händelser är uppkallade efter den tyske forskaren Hartmut Heinrich som beskrev dem år 1988. Med ungefär 7-10.000 års intervall, från 70.000 till 10.500 år sedan, har det flutit ut ett osedvanligt stort antal isberg från Nordamerika, som har orsakat att kalkhaltiga stenar fallit ner på djuphavets botten mycket längre söderut i Nordatlanten än vad som är normalt. Den senaste inträffade för 16100 år sedan (som vanligt räknat från 1950 e.Kr.).

På senare tid har emellertid Bond et al. (1997)[6] presenterat data som tyder på att Heinrich-händelserna är överlagrade på en annan, mera regelbunden periodisk händelse, nämligen uttransport av isberg från Gulf of St. Lawrence och Island med en frekvens av en gång per 1470 ± 500 år.  De påpekade att redan för flera årtionden sedan hade Denton & Karlén (1973)[7] påvisat att det förekom stora naturliga klimatvariationer, men att få hade tagit upp tråden (Wibjörn Karlén är prof. em. på Stockholms Universitet). Denna periodicitet kan också observeras i d¹⁸O och metan från Grönland (Figur 1-13), men inte under högistiden.

En ”Dansgaard-Oeschger event”, eller D/O-händelse, kan observeras som en mycket snabb uppvärmning av Grönlands inland, med många grader Celsius. Det följs av en gradvis avkylning med några få grader totalt under loppet av några århundraden, efter vilket temperaturen relativt plötsligt hoppar ner till den ursprungliga. Dessa märks tydligt på Grönland, och ett stort antal sådana kan observeras i data från borrkärnorna (Figur 1-12, se t.ex. just före H4).

I nutiden drivs Golfströmmen, och Europa hålls uppvärmt, av att vatten norr om Island kyls av och sjunker till bottnen, som nämndes ovan. Därifrån rinner det över tröskeln mellan Island och Skottland och fortsätter söderut i Atlanten. Det rundar Afrika och fortsätter bort till Stilla Havet, där det så småningom kommer upp till ytan som näringsrikt djupvatten. För att ersätta det vatten som sjunker kommer varmt ytvatten norrut mellan Island och Norge.

Ganapolski och Rahmsdorf (2001) [8]  fann att under istiden ersätts denna normala cirkulation i Nordatlanten av en annan: Kallvattnet bildas istället söder om Island. Därmed kan inte västanvindarna som blåser mot Skandinavien värmas upp av havet, och så går det som det går: Snön blir liggande hela sommaren.

De gjorde en datormodell som avslöjade tre möjliga fall för den Nordatlantiska cirkulationen, som de kallade varm, kall, respektive av. Under en varmtid är varm den stabila cirkulationen, med kallvattenbildning i Grönlandshavet. Under en istid är kall den stabila, med kallvattenbildning söder om Island. Men inflöde av sötvatten i Nordatlanten kan störa jämviktsläget under en istid. Skiftas cirkulationen till varm inträffar en D/O-händelse, och skiftar den till av blir det en Heinrich-händelse. Under själva övergången mellan istid och varmtid är situationen så instabil att det skiftar fram och tillbaka ofta – det var det som gav klimatsvängningarna som bildade de Mellansvenska ändmoränerna, och Baltiska Issjön.

Figur 1-13. Relativ halt d¹⁸O i en borrkärna på Grönland, nära isdelaren. Åldern har beräknats genom att räkna årsvarven i isen. Syreisotopen har bestämts som ett genomsnitt för 2 meter iskärna åt gången. Heinrich-event är markerade med pilar (H0 = Yngre Dryas). Data från World Data Center for Paleoclimatology, Boulder, Colorado, USA.[9]

Under en istid med kall cirkulation triggas en D/O-händelse om tillförseln av sötvatten minskas med i storleksordningen 30.000 m³s^-1, medan en Heinrich-händelse triggas om sötvattentillförseln till Nordatlanten ökar med storleksordningen 150.000 m³s^-1. Systemet är känsligast om tillförseln sker mellan 50° och 70° nord. Heinrich-händelser inträffar inte under interglacialtider enligt modellen, utan förutsättningen är att det redan råder istid med cirkulation av den kalla typen (vattnet sjunker söder om Island).  I modellen ökade och minskade sötvattentillförseln gradvis, i en sinusfunktion med 1500 års period.

Figur 1-14. Variationen i d¹⁸O i två borrkärnor från Grönland, vid tiden för det kraftigaste temperaturfallet efter istiden. GRIP har högre upplösning, men GISP har en exaktare tidsbestämning som grundar sig på räkning av isens årsvarv. Hela den mest extrema fasen synes ha inträffat under loppet av ett enda årtionde, omkring 8215 BP (6266 f.Kr.). Åldern för datapunkterna avser den övre gränsen av det provtagna djupintervallet (55 cm för GRIP, 200 cm för GISP).

Postglacial klimatvariation

Den kraftigaste köldknäppen i nordvästra Europa inträffade för omkring 8200 år sedan. Det blev då 4-8°C kallare på centrala Grönland, och 1,5-3°C kallare i marina såväl som terrestra miljöer runt nordöstra Atlanten. Temperaturfallet på Grönland framgår tydligt av profiler på d¹⁸O i iskärnor från Grönland (Figur 1-14).

Barber et al. (1999)[10] kom till slutsatsen att denna ”köldknäpp” hade orsakats av en tappning av issjöar i Nordamerika, nämligen Agassiz och Ojibway, med mer än 10¹⁴ m³. Tappningen skulle ha skett ut i Labradorhavet. Det vi talar om är alltså den ”slutgiltiga” tappningen av det vatten som var innestängt i Kanadas inland, av inlandsisen. Detta sötvattnet skulle i sin tur ha stoppat Golfströmmen.

Nämnda tappning skulle ha höjt världshavens yta med minst 3 dm. Det kan låta lite, men för låglänta områden – speciellt sådana med inga tidvatten, där folk plägar bo nära havets yta – kan skillnaden vara både märkbar och störande. Denna händelse inträffade under den period i slutet av istiden då havet steg som allra snabbast överlag, och som vi skall se i det följande hade den drastiska effekter.

Geografiska förändringar

Översikt

Förändringen av Nordeuropas kartbild från istidsmaximum till nutid visas här nedan i en serie kartor, men innan jag kommer till dem skulle jag kanske nämna något om de tidsskalor som geologer respektive arkeologer brukar använda.

Tidsskala

I Figur 1-15 återges tre indelningssystem för den senaste tiden i Norden.

Stadium avser Östersjöns utveckling. Baltiska Ishavet är den del av Baltiska Issjön då dess vattenyta var samma som världshavens yta. Limnaeahavet är senare delen av Litorinahavet, och skiljer sig endast genom att ha något mindre salthalt.

Klimat grundar sig på en indelning föreslagen av Sernander som fortfarande används, även om man inte längre tror på hans klimattolkningar. Bølling och Allerød hade en vegetation liknande fjällbjörkskog i Skåne, medan det mellan och efter dem förekom tundra (Äldre och Yngre Dryas). Under Preboreal tid fanns björkskog och asp, men klimatet blev snabbt varmare. Boreal tid var varm och torr, och hassel och tall dominerade i Skåne, och vildapel invandrade. Atlantisk tid var ekblandskogens tid, de ädla lövträdens epok. Detta var den postglaciala värmetiden, och då förekom det bästa vädret vi haft efter istiden sägs det. Samma vegetation dominerade in i Sub-boreal tid, fast det blev fuktigare och svalare. Ungefär 500 f.Kr. blev det betydligt våtare och kallare, och gran vandrade in i norr, och bok och avenbok i söder. Att skillnaden var ganska dramatisk framgår av torvmossarna, för torv över denna nivån är dåligt humifierad (förmultnad). Sernander själv associerade detta till mytologins Fimbulvinter. Nu vet vi att det förekommit flera tillfällen med stegvis ökning av nederbörden och fallande temperatur.

Period avser den arkeologiska indelningen, ”människans utveckling” som det ibland har kallats, även om det vore mera riktigt att kalla det ”redskapens utveckling”. Paleolitikum, vilket betyder ungefär ’gammal stenålder’, räknas från de första redskapen. Mellan neolitikum och bronsålder ligger kopparstenåldern, då kopparn ännu inte var legerad med tenn. Bronsåldern räknas från när bronsföremål bevisligen tillverkades i nuvarande Sverige.

Kartserie

I kartserien nedan visar siffran i övre vänstra hörnet tiden i tusentals kol-14 år före nutid (ka BP ¹⁴C; alltså okalibrerade åldrar). Kartorna gjordes 1991 genom att utgå från den globala höjddatabasen ETOPO-5. Havsbottnen justerades baserat på svenska sjökort, och vissa data på land redigerades också. Kartan projicerades sedan till en konisk projektion. En karta över landhöjningen (se nedan) digitaliserades och interpolerades. För varje karta i sekvensen justerades så för först landhöjningen (isostasi) och sedan för havsytan (eustasi). Det senare är baserat på den eustatiska kurva som presenterats av Fairbanks (1989).[11] Enligt den kurvan var världshavens yta sänkt uppåt 120 m, medan Påsse (1997) föreslår mera måttliga 100 m.

Figur 1-15. Tidsskalan till vänster är i tusentals kol-14 år (ka = kiloannum), den till höger i kalenderår. Förklaring i texten. Tidpunkten för Östersjöns stadier är föremål för fortlöpande revision, så senare resultat kan skilja med några sekel.

Då Östersjön var en insjö justerades djupen för det. Därefter fick kartan sin färg. En karta över isens utbredning vid respektive årtusende digitaliserades, och isen lades in på kartan.

Denna färgskala användes för samtliga kartor i Figur 1-16. Vitt är is. Höjdskalan har valts så att kontrasten blir stor över låglandet, så att ändmoränerna som bildades vid isranden syns tydligt, liksom floddalarna bortom isranden.

 

Figur 1-16. Norra Europa vid olika tidpunkter från högistid till nästan nutid. Talen uppe till vänster avser tusentals ¹⁴C-år före nutid. Figuren fortsätter på följande sidor.

För tjugo tusen ¹⁴C-år sedan stod isen vid sin yttersta gräns under den senaste istiden, den som kallas Weichsel efter floden (Wis½a på polska). Det är inte klarlagt om isen i Skottland och den i Norge satt ihop, men på denna karta har de ritats så. Isen smälte gradvis av, och världshavets yta steg något tiotal meter, men ännu för femton tusen kol-fjorton år sedan var kartbilden i stort sett likadan. Men så satte avsmältningen fart.

För fjorton tusen ¹⁴C-år sedan hade isen i Östersjön retirerat betydligt. En serie ändmoräner bildades i nuvarande Danmark och Tyskland, vilket vittnar om en ryckig tillbakagång: Avsmältning följd av mindre framryckning, om och om igen. Författaren har i ett par vetenskapliga artiklar föreslagit en process som skulle kunna förklara denna ryckighet. Vi återkommer till det på sidan 109.

Figur 1-16, forts.

För tretton tusen ¹⁴C-år sedan började Östersjön smälta fram. Fritt vatten fanns i marginalen runt isen både i Skåne och i Polen. Den så kallade ’högsta kustlinjen’ (HK) bildades i östra Skåne vid denna tid. Den ligger på +9 m vid Ystad, +21 m vid Brantevik, +32 m vid Stenshuvud, och +56 m i Knislinge, som kom fram ur isen som en liten holme i en fjärd. Enligt Påsse (1997) stod världshavet så högt att det faktiskt var havets yta som nådde dit in, via Öresund.

För tolv tusen ¹⁴C-år sedan steg emellertid tröskeln i Flintrännan upp över havet, så att Baltiska Issjön bildades. Den hade sitt utlopp genom en flod i Öresund. Genom att vattennivån i sjön var knuten till Flintrännans tröskel (ca –7 m idag), minskade regressionshastigheten[12] kring Hanöbukten. Längre i norr smälte nya områden fram, och landhöjningen var intensiv i början. Den högsta kustlinjen är därför högt över nuvarande havsyta, men vattennivån sjönk snabbt.

För elva tusen ¹⁴C-år sedan stod iskanten vid norra änden av det Sydsvenska Höglandet, och sjöns yta var ca 26 m högre än världshavens yta. Eftersom landet var så långt nerpressat var det själva isen som dämde sjön i norr. Då iskanten för ca 10400 år sedan lämnade Billingen i Västergötland brast fördämningen, och vattnet rusade ut. På många ställen syns spår av både två och tre tappningar, av vilka den tredje var den stora, slutliga, och den andra den minsta.

Därefter var Mellansverige ett djupt sund, och Östersjön åter en del av världshavet, ett innanhav kallat Yoldiahavet. Sådan var situationen för 10 tusen ¹⁴C-år sedan. Sydskandinavien och Danmark var fortfarande en del av kontinenten, och denna tid kallas därför ibland för ”fastlandstiden”.

Figur 1-16, forts.

Landhöjningen var emellertid snabb, och för 9600 kol-14 år sedan höjdes tröskeln vid Degerfors ovan världshavens yta. Östersjön var nu åter en insjö, kallad Ancylussjön. Den hade sitt utlopp i en fors vid Degerfors, som går under namnet Svea Älv. Eftersom den punkten snabbt höjdes, höjdes också vattenytan i Östersjön. Detta förlopp kallas Ancylustransgressionen. Redan efter ungefär 300 år nådde vattenytan upp till tröskeln mellan Mön och Darss, varvid Dana Älv öppnades genom Stora Bält ut till världshavet. Förmodligen eroderades ett antal meter jord, så att vattenytan initialt sjönk snabbt.

För 9000 ¹⁴C-år sedan hade alltså Ancylussjön sitt utlopp i Dana Älv allra längst i söder, vilket betyder att regression förekom i stort sett i hela Östersjön.

För omkring 8000 ¹⁴C-år sedan var istiden definitivt slut även i norr, och i söder var det varmt och torrt. Invid sjöar började redan torv bildas, och mossebosättningar med välbevarade fynd är karaktäristiska för denna tid. Den dåtida kusten ligger däremot under havet nu, så i vad mån det bodde folk på kusten vet vi mindre om. Bottenhavet var mycket större än idag, och i Finland väster om Karelen fanns skärgård och hav så långt ögat nådde. Södermanland var ytterskärgård och Uppland fanns inte.

Figur 1-16, forts.

Ancylussjön övergick i Litorinahavet när det stigande världshavet nådde tröskeln i söder. Östersjön var för 7000 ¹⁴C-år sedan åter en havsvik och har så förblivit. Det var varmt i Atlantisk tid, två till tre grader Celsius varmare än i nutid, och något humidare (fuktigare) klimat än under närmast föregående period. Granen vandrade in i Karelen. I Sydskandinavien fortsatte transgressionen. Landarean minskade, och den dåtida stranden ligger till och med ovan dagens havsyta. De flesta kända bosättningar i Skåne från den tiden är kustbosättningar, och arkeologerna kallar det Kongemosekulturen. Flinttekniken nådde zenit, och väldesignade verktyg dekorerades fint. Man levde på jakt, men höll sig till stora individer av stora arter, som hjort. Man använde långbåge.

Tusen år senare, 6000 ¹⁴C-år före nutid, fortsatte transgressionen i Skåne och regressionen i norr. Omkring 5500 f.Kr. hade Kongemosekulturen ersatts av Ertebøllekultur i Skåne. Verktygen tillverkades med mera brådska och kvaliteten sjönk. Allehanda djur jagades oberoende av storlek, och man fiskade även mindre fisk. De tillgängliga resurserna utnyttjades hårdare. Det blev tydligen en ökad befolkning i förhållande till mängden bytesdjur (vare sig det nu var de förra som ökade, de senare som minskade, eller både och). De första megalitmonumenten på Irland byggs vid denna tid, av folk som bodde nära havet och livnärde sig på vad havet gav.

Figur 1-16, forts.

Även i nästa kartbild, 5000 ¹⁴C-år före nutid, fortsätter havsytestegringen i söder och landhöjningen i norr. Vid denna tid byggs lejonparten av Sydskandinaviens megalitmonument. Klimatet blir något svalare och fuktigare, och skåningarna har blivit bönder; detta är ”äldre bondestenåldern”. De första kopparföremålen har dykt upp i Skåne. Sädesslag odlas upp till Vänern och Mälaren, och kulturen kallas trattbägarkultur. Det är också uppenbart att övergången till jordbruk inte innebar en höjd, utan en sänkt, levnadsstandard jämför med den föregående jägarstenåldern.

Vid omkring 4000 ¹⁴C-år före nutid nådde Litorinatransgressionen sitt maximum i Skåne, med nivåer ca 4 till 5 meter över nuvarande havsyta. Det är nära slutet på stenåldern, och den övergångsfas mot bronsåldern som brukar kallas kopparstenåldern står för dörren.

Vid 3000 ¹⁴C-år före nutid, eller omkring 1200 f.Kr., låg havsytan några meter över den nuvarande i södra Skåne, men ca 15 m över den nuvarande i centrala Bohuslän, i Mälarlandskapen, och i sydvästra Finland. Åland var sedan länge uppstiget, men Skärgårdshavet var ännu utskärgård. Mälarlandskapens kartbild var helt annorlunda än dagens, med mycket fjärdar och rika möjligheter till sjöfart, säljakt och fiske. Vid denna kartbild infaller övergången mellan Äldre och Yngre Bronsåldern; slutet på storhögsbyggnationen; bronsålderns själva zenit, efter vilken en kulturell nergång kan märkas.

En dramatisk händelse vid denna tid var Santorinis explosion, vilket ledde till två decennier med mycket dåliga somrar, och stor hungersnöd i Europa (sid. 58 ff). Att Ladoga tappades genom Neva vid denna tid (sid. 40 ff) kan möjligen också ha bidragit till problemen. Vid 500 f.Kr. tog bronsåldern definitivt slut, samtidigt som klimatet blev betydligt våtare och kallare i Skandinavien.

Nordeuropa

Skåne under Litorinamaximum

Under yngre stenåldern och äldre bronsåldern stod havet som sagt högre i Skåne än det gör idag. Det steg från ett antal meter under den nuvarande havsytan, till ca 4 – 6 m över. När vi ska försöka förstå hur kusten såg ut på den tiden, så är det viktigt att ha i åtanke att vattenytan hade stigit till den nivån.

Under transgression kommer nämligen floddalar att översvämmas. Det betyder, att kusten blir flikig, med många vikar vid åmynningarna. Med tiden leder kusterosionen förstås till att de utstickande uddarna förvandlas till klinter, och vikarna fylls ut med det borteroderade materialet. På en exponerad kust som Skånes östkust sker det relativt snabbt, men på Öresundskusten kan det ta lång tid, och där är det kanske snarare igenväxning och torvbildning som är orsaken.

Man kan få en ungefärlig bild av hur Skånes kustlinje såg ut genom att följa dagens nivåkurva. Riktigt exakt blir det ju inte av de skäl som nämnts, men det kan duga som underlag för att fundera vidare om kustens förutsättningar för olika mänskliga aktiviteter – som t.ex. sjöfart. I Figur 1-17 visas en sådan karta, baserad på nivåkurvan för +5 m.

Figur 1-17. Den blå linjen visar den ungefärliga kustlinjen för Skåne och Blekinge med omgivning kring Litorinamaximum, dvs. omkring neolitikum till äldre bronsålder. Grönt är den nutida kustlinjen. Ljusblått är områden kring Kristianstadsslätten som man kunde nå med båt via korta drag. Sjön Möckeln i sydligaste Småland är inlagd som referens.

Kartan visar på flera betydelsefulla skillnader i geografin. Kullen var en ö, eller möjligen en halvö som satt ihop mad fastlandet med ett smalt näs, just på den plats som idag heter Höganäs.

Kåsebergaåsen väster om Ale Stenar var en halvö, innanför vilken låg ett grunt område som kan ha varit ett segelbart vattenområde innan det blev en sumpmark.

Listerlandet var också en ö (Figur 1-18). Innanför ön låg en fjärd med flera öar. Fjärden avgränsades från havet med ett sund i varje ände, det södra vid den plats som idag heter Sölve, den norra vid den plats som idag heter Norje. Nära Sölve ligger Sölvesborg, men den gången var det inte ”nära” utan ”mittemot”, det vill säga på andra sidan sundet.

Namnet Sölvesborg har antagits komma från samma ord som ”silver”, vilket ursprungligen hade betydelsen ’mörk’ (alla har väl sett hur silver blir med tiden i vårt klimat). Men visst är det frestande, när man ser denna karta, att istället koppla ”Sölve” till ordet ’södre’ [inloppet], eftersom ”Norje” ju alldeles uppenbart står för ’norre’ [inloppet]. Kanske norre och södre är förkortningar av nordlige och sydlige, och att norje och sölve också är det, fastän uppkomna i ett annat språkområde?

Figur 1-18. Dagens kustlinje vid Listerlandet i grönt, och kustlinjen vid Litorinatransgressionen i blått. Ett urval av geografiska namn har gjorts från den topografiska kartan. Koordinater i Rikets Nät, kilometersiffror (5 km mellan varje +).

På Listerlandets sydkust finns en plats som kallas Sillnäs. Som framgår av kartan ligger det inget näs där, men det har gjort det i svunnen tid. Ett liknande exempel på föråldrat namn är Tärnö, vilket nu inte längre är någon ö. Den har möjligen övergått till att vara en halvö redan under bronsåldern. Man kan också förundras över namnet Pukaviksbukten. Varför heter det inte Pukaviken, varför både -vik och -bukt? En närmre kontroll på en modern karta visar att namnet Pukavik finns, men det är en ort, inte en vik. Paleokartan (alltså kartan över forntiden) i Figur 1-18 verkar ge förklaringen till dess namn: Pukavik ligger i norra änden av en vik i den fjärd som förr låg mellan Listerlandet och fastlandet. Namnet på viken kan ha bevarats i ortnamnet. Havsområdet utanför, Pukaviksbukten, kan sedan i sin tur ha uppkallats efter orten.

Dessa exempel, liksom Höganäs, antyder att åtminstone några ortnamn i denna region kan vara av betydligt äldre datum än vad som normalt förmodas. Och inte bara det; de visar också att inget språkbyte har förekommit sedan namnen bildades, utan att namnen har utvecklats tillsammans med språket i övrigt, med bibehållande av sin mening. Vad förledet ”puka-” betyder är förstås höljt i dunkel, men man kan misstänka att det är den sista resten av namnet på fornfjärden.

 

Figur 1-19. Koncentrationer av bronsåldershögar i Skåne. Ortnamn i respektive bygd har mestadels tagits från den topografiska kartan. Prickens storlek motsvarar antalet högar i bygden.

Ser man till bronsåldersbygderna i Skåne så ligger de i närheten av farbara vattendrag, att döma av fördelningen av gravhögar (Figur 1-19). Gravhögarna ligger inte nödvändigtvis mitt i respektive bygds centrum, men kartan ger ändå en indikation om bygderna på den tiden.

Blekinges natur är helt annorlunda, ett sprickdalslandskap som gett upphov till en skärgård. Skillnaderna på en översiktskarta är inte lika stora i Blekinge som i Skåne, utan det rör sig mest om att ytterskärgården flyttat längre ut, och de innersta farlederna inte längre är farbara. Samtidigt har några platser som var strategiska då förlorat sin betydelse. Ett exempel är bergknallen ovanför Ronneby Brunn. Idag är den omgiven av plan mark, men på äldre bronsåldern satt den bara ihop med fastlandet med ett näs i sydväst. Den bergknallen skulle ha varit idealisk för en fornborg på den tiden, så det är inte att förvånas över att det finns rester av en fortifikation i form av överväxta stenvallar. Dessutom finns där en betydligt nyare stenmur, som uppenbarligen är från historisk tid.

Tjörns utveckling

Medan Blekinge endast höjts enstaka meter sedan bronsåldern, har Bohuslän höjts över 10 - 20 meter. Det är en betydlig skillnad mellan södra och norra Bohuslän. Tjörn kan tjäna som exempel på vad detta betyder för forntidens geografi. Strandförskjutningen på Tjörn är ungefär som den i Risveden (Figur 1-20).

Figur 1-20. Strandförskjutningskurva för Risveden, nära Tjörn. Beräknad med parametrar från Påsse (1997). Den lilla S-böjen hänger ihop med isens stillestånd i samband med att de mellansvenska ändmoränerna bildades.

Den relativa vattenytan nådde alltså 25 m över nuvarande havsnivå omkring 4600 f.Kr., dvs. ungefär vid övergången mesolitikum – neolitikum. Den strandlinjen är återgiven i blått i Figur 1-21. Notera hur gånggriftens placering i terrängen framstår som mera logisk när man tar hänsyn till dåtidens kustlinje; från hällen där den står hade man den gången utsikt över en vik som var en lämplig hamn.

Figur 1-21. Tjörn bestod vid övergången till neolitikum (bondestenåldern) av ett stort antal öar (blå strandlinje i kartan). Vid övergången äldre – yngre bronsålder hade dessa växt ihop till färre men större öar (svart strandlinje visar de största). En gånggrift (utmärkt med W) som nu ligger långt uppe på land, låg då den byggdes under stenåldern vid den inre delen av en vik. Vid mitten av bronsåldern hade tre större öar bildats, återgivna med svart strandlinje. Det finns nu två-tre fornborgar[13] vardera på två av fornöarna, medan på den tredje fornön endast finns en, men den är desto större till ytan. En del platser för  fornborgar låg under bronsåldern intill kusten, vid naturhamnar, medan andra redan då låg i inlandet. Ortnamnen är ett urval från den topografiska kartan. Gradnät i Rikets Nät med kilometersiffror (5 km mellan varje +).

Vid övergången mellan äldre och yngre bronsålder, ca 1200 f.Kr., hade strandlinjen sjunkit till 10 meter över nuvarande havsyta. Några av de mindre öarna hade då växt ihop, och huvudön – där Tjörne huvud ligger – hade absorberat en del kringliggande holmar. Tre öar framstod som klart dominerande, och de återges med svart kustlinje i Figur 1-21. Det är på dessa tre man återfinner fornborgar idag.

En liten brasklapp; jag påstår inte att fornborgarna användes under bronsåldern, för jag vet inte vad deras ålder är – men de skulle kunna vara använda både under neolitikum och bronsåldern, att döma av var de ligger. Och givetvis också i en nyare tid. Rimligtvis är det så att de goda terränglägena har använts och återanvänts genom tiderna.

Figur 1-22a. När värmeperioden efter istiden satte fart på allvar var stora delar av Nordsjön torra land. Vid ungefär denna tid kom de första människorna, vad man vet, till Irland via Skottland. Hebriderna, Orkney och Shetlandsöarna är omgivna av grunt vatten idag, som vid denna tid var torra land. Man kan se på de låga öarna utanför Kristiansund i Norge idag (t.ex. Smöla), för att få en idé om hur naturen kan ha tett sig, men speciellt vintrarna var nog mycket mildare på dessa forntida öar. Åldern anges i ¹⁴C-år och i vår tideräkning.

Nordsjön

Efter denna ingående beskrivning av Östersjöns utveckling, vänder vi blicken västerut och tittar på ett annat område som drastiskt förändrats sedan istiden: Nordsjön och de Brittiska Öarna. Södra Nordsjön är ett grunt hav, så när världshavets yta var sänkt under istiden var Storbritannien en del av den europeiska kontinenten.

Figur 1-22b. Vattenytan steg med ungefär 1 cm om året, och kring 7000 f.Kr. förvandlades näset mellan kontinenten och halvön till ett sund.

Här använder jag termen ”Storbritannien” om den ö på vilken England, Skottland och Wales ligger. Egentligen avser ordet ”Britannien” en politisk region i Romarriket som i grova drag är identisk med dagens England, och britter var det keltiska folk som bodde på denna del av ön. Genom att sätta ”stor” före låter man namnet betyda hela ön. Det som slår mig som häpnadsväckande är att vi idag tappat bort de äldre namnen på själva ön. På romarnas tid kallades ön till exempel för ”Albion”, enligt Ptolemaios karta. Men åter till utvecklingen.

Naturgeografiska forskare vid universitetet i Durham har tagit fram några kartor som visar hur Nordsjön och de brittiska öarna utvecklats sedan istiden (omritade i Figur 1-22).

Figur 1-22c. Endast 600 år efter förra kartan, men kartbilden har ändrats dramatiskt. Mitt i Nordsjön låg en ö, stor som Skåne och Själland tillsammans.

Figur 1-22d. Ytterligare 600 år och ön är försvunnen, sjunken i havet. Världshavets yta hade redan nått upp till nära den nuvarande.

Att det har förekommit en ö i Nordsjön som sjönk i havet under Atlantisk tid, alltså ungefär i mitten av mesolitikum, står bortom varje tvivel. Däremot är det svårare att säga exakt hur denna ö såg ut vid olika tidpunkter, eftersom vi inte har några bra strandförskjutningskurvor i närheten – av ganska uppenbara skäl. Forskare har kommit fram till att havet har stigit ca 10 m mer i Holland än i Belgien, och oavsett vad det beror på så visar det att man inte kan beräkna hur bottnen såg ut förr, enbart baserat på dagens djup och kurvan för havsytestegringen. Gör man det kommer kartan att se ganska annorlunda ut än i Figur 1-22.

Händelser kring Karelska Näset

Det har förr spekulerats om Östersjön har haft något utlopp över Karelen till Vita havet efter istiden (Figur 1-23). Ny forskning visar att så inte har varit fallet. Onega, som i så fall skulle ha varit en del av det systemet, har alltid varit skiljd från både Östersjön och Vita Havet, men har haft utlopp åt båda hållen: ”Lake Onega drained to the White Sea basin over the Maselga threshold and also to Lake Ladoga between 11,000 and 10,000 radiocarbon years ago, and to the White Sea alone between 10,000 and 9500 years ago, and the present outlet of Lake Onega, River Svir, originated 9500 years ago.”^[14]

Ladoga är Europas största sjö. I norr är den flera hundra meter djup, och där finns en liten skärgård. Det är ett sprickdalslandskap, som i södra Östergötland till exempel, eller i Bohuslän. Glacialt slipade bergknallar sticker upp över små slätter bestående av issjölera.

I söder är sjöns stränder flacka, själva sjön är grund och omgivningarna är låglänta. Hela sjön är på det viset som en miniatyrversion av Östersjön, vilken ju också är bergig och kuperad på norra stranden, och har långgrunda sandstränder i söder, i Polen, Litauen och Lettland. De norra delarna var mera nerpressade av isen, och mera eroderade, medan de södra delarna har mottagit mycket av det material som eroderats i norr.

Liksom i Östersjön ligger Ladogas äldre strandlinjer högre i norr än i söder. Sjön lutade så att säga. Faktiskt så mycket, att dess utlopp låg i norra delen efter istiden, och inte i söder som idag.

Under Yoldiahavets tid var Ladoga till och med en del av världshavet, via ett sund som låg vid dagens Viborg. Idag rinner där en å vid namn Heinjoki, och tröskeln mellan Ladoga och den ligger på 15 m ö h. När landhöjningen fortskridit så långt att denna tröskel kom över Östersjöns yta blev Ladoga en insjö. Eftersom utloppets tröskel låg mot det håll där landhöjningen var starkast, kom det i söder att råda transgression – sjöns yta steg.

Omkring 5000 ¹⁴C BP (3500 f.Kr., äldre neolitikum, Västeuropas megalitålder) inträffade en dramatisk händelse. Sjön Saimen (fi: Saimaa) i Finland hade dittills haft ett utlopp åt väster, men när landhöjningen fortsatte, snabbare i nordväst än sydost, så kom sjön till slut att bryta över den fördämning som skapats av inlandsisens ändmoräner, Salpausselkä kallade. Via Imatra-forsen störtade Saimens vatten ner till Vuoksen, som var Ladogas utlopp vid den tiden, och därifrån vidare till Östersjön via Heinjoki och dagens Viborg (Figur 1-24).

Före denna tappning bör Saimen ha varit en mycket större sjö. Dess utlopp utgjordes av Kymmene Älv, som flyter ut i dagens Kotka. Idag har Kymmene Älv en medelvattenföring om 280 m³s^-1, och Vuoksen 800 m³s^-1 (från Saimen till Ladoga). Före tappningen kan därför Kymmene Älv ha haft omkring 1080 m³s^-1, medan Vuoksen hade ca 1660 m³s^-1 (från Ladoga till Östersjön, baserat på att Neva idag har kring 2640 m³s^-1). Vistula (Wisla, Weichsel) har idag ca 1030 m³s^-1 och är Östersjöns näst största tillflöde efter Neva[15]. På äldre stenåldern var därför Vuoksen med Heinjoki, vid Viborg, störst, och Kymmene Älv vid Kotka näst störst.

Figur 1-23. Nutida hydrografi och forntida landskap i Finland med omgivning (ungefärliga gränser). Landskapsnamnen är på svenska, men vissa finsk-ugriska namn har satts ut inom parantes. Två ännu äldre regioner med mera osäker placering, och närbesläktade språk, har satts ut i röd skrift. En tunn röd linje markerar ett område i Savolaks som nästan var helt vattenomgärdat före Saimens tappning kring 3500 f.Kr. Tre nordiska utposter under vikingatid är markerade: Åbo, Murmansk och Aldeigjuborg (=Gamla Ladoga). Röda områden är nutida städer.

Man kan föreställa sig att Saimen, med några meters högre vattenstånd före tappningen, och med en landyta som lutade mera åt nordväst än idag, kanske utgjorde en betydligt större och sammanhängande sjö mellan Savolaks och Karelen. Savolaks kan därför ha varit nästan en ö, omgärdad av långsmala sjöar i öster och väster, kraftiga älvar i söder, och förbundet med fast land i norr bara via ett smalt näs (röd linje i Figur 1-23).

Figur 1-24. Kartan visar ungefärlig topografi och kustlinje under äldre bronsålder. Den är framtagen genom att matematiskt beräkna landhöjning och havsyteförändringar, och utifrån det justera en digital terrängmodell med ca 1 km upplösning. Sjöarna Ladoga och Ilmen är återgivna dels som de var efter tappningen (mörkare blå), dels som de var före tappningen (blågrå marginal). Se texten för beskrivning av händelseutvecklingen. (Endast vissa större sjöar är markerade med blått.)

Den fortgående transgressionen i södra Ladoga ledde slutligen till att sjön fick ett nytt utlopp genom floden Neva, förbi dagens Sankt Petersburg, omkring 3100 ¹⁴C BP (ca 1300 f.Kr.; jfr. Figur 1-24). Detta inträffade nära slutet av äldre bronsåldern, således. Sjöns yta tappades i ett slag med 12 m, från 17 m ö h till 5 m ö h. Norra Ladoga har en kust som består av ett sprickdalslandskap, med ganska branta stränder, så där var effekten inte så dramatisk – bortsett från i nordväst, nära gamla utloppet, där det förefaller som om många sprickdalar torrlades och skapade ny odlingsbar mark (jfr. Figur 1-25).

Figur 1-25. Socknen Räisälä på Karelska Näset. Vattendraget är Vuoksen, Ladogas forna utlopp till Östersjön, numera Saimens utlopp till Ladoga. Från ”Karelen – landet som var”, bild 153.

Men södra delen av sjön var långgrund och flack. Ett milsbrett område torrlades där inom loppet av kanske en dag eller en vecka. Enligt kartan i Figur 1-24 stod sjön Ilmen före tappningen i princip i nivå med Ladoga. Den fjärden torkade också upp och blev en flod. Man kan utgå från att Neva skapades under ett extremt högvatten. Extrema högvatten är typiskt en effekt av isdämme i utflödet i samband med vårfloden. Neva skapades därför, kan man gissa, på våren, vid islossningen. Det som blottades av de forna bottnarna var en till synes steril mark, svårframkomlig, förmodligen med pölar av vatten som sedermera gett upphov till de stora torvområdena söder om Ladoga. Märkligt vore det väl om inte en sådan händelse hade fäst sig i folkminnet.

De stora Eurasiska sjöarna

Annorlunda klimatförhållanden och avrinningsförhållanden under istiden gav upphov till en, jämfört med nutid, tämligen annorlunda hydrografi i gränsområdet mellan Europa och Asien (Figur 1-26).

Kaspiska Havet

När inlandsisen var som störst rann dess smältvatten ut i de ryska floder som flyter åt söder, inklusive Volga. Kaspiska Havet, som idag är en avloppslös sjö, fylldes till brädden, och överskottet av vatten rann ut i Svarta Havet. Den dal floden rann i är nu en överdimensionerad dal med en mindre flod som mynnar i Don. Sjön lär ha haft karaktären av issjö på grund av att den mottog glacialt smältvatten, i likhet med Svarta Havet. Det betyder grumligt, kallt, sött vatten, med möjligen en gråblå färg orsakad av bergmjölet.

Figur 1-26. I slutet av istiden låg världshavens yta lägre, här återgivet som 70 m under den nuvarande. Svarta Havet var en insjö med en nivå betingad av tröskeln i Bosporen. Kaspiska Havet var också en insjö, och hade ett utlopp genom nuvarande Azovska Sjön till Svarta Havet. Aralsjön var under istiden mindre än i nutid, men steg vid istidens slut till den utbredning som här visas, då den fick ett utlopp till Kaspiska Havet. Persiska Havet var som synes nästan helt torrlagt under istiden. Den senaste Skandinaviska inlandsisens maximala utbredning är återgiven i nordväst.

Aralsjön

Medan Kaspiska Havet var en insjö med ett utlopp under istiden, var Aralsjön mindre än den är i nutid (Figur 1-27). Då istiden började lida mot sitt slut började Aralsjöns yta stiga. Sjön ligger i ett område med ökenklimat, och mottar sitt vatten från floder som rinner upp i Pamirbergen, utlöpare från Himalaya. Dessa floder hade under några årtusenden ett vattenflöde som var 3 till 4 gånger högre än det nutida.[16]

Figur 1-27. Aralsjöns vattenstånd under de senaste tjugo tusen åren, baserat på studier av strandlinjer. Vid sin högsta nivå öppnades ett utflöde till Kaspiska havet, Uzboy-floden, för omkring 7 till 9 tusen år sedan, och vattenståndet sjönk genom erosion ner till cirka 59 m ö h. Därefter blev Aralsjön åter avloppslös, och vattenytan sjönk genom avdunstning. Data från ¹⁶.

Rapporten kom fram till att det måste ha varit 10-14°C kallare i senare delen av istiden än i nutid, och att nederbörden bara uppgick till 25-33% av den nutida.

Då Aralsjön hade sin högsta nivå var tillflödet ungefär 91-131 km³a^-1 (kubikilometer per år), och utflödet ca 63-72 km³a^-1. Flödesuppskattningarna baserades på mätningar av paleoflodernas hydrauliska parametrar.

Tyvärr saknar rapporten referenser, och beräkningarna är inte redovisade i detalj. Det går därför inte att kontrollera dem.  Det som framför allt inte framgår av rapporten är om man tagit jöklarna i beaktande. Den mesta nederbörden faller ju i bergen, och då det är kallt – vilket det plägar vara under istider – utgörs nederbörden typiskt av snö istället för regn. Är även sommaren kall omvandlas snön till glaciäris. Flodernas vattenföring blir mindre än nederbörden så länge glaciärerna växer. När det blir varmare smälter glaciärerna, och vattenföringen i floderna blir högre än nederbörden. Det sker helt enkelt en omfördelning över tiden av vattenföringen. Av rapportens data förefaller det dock inte som om detta hade bidragit med mer än några procent av den maximala vattenföringen under början av postglacialtiden.

Det extrema lågvattenståndet för två tusen år sedan skvallrar om låg tillrinning för mellan 4000 och 2000 år sedan. Det sammanfaller med ett svagt temperaturmaximum på Grönland (se Figur 1-10). Det är oklart vilka klimatförhållanden som orsakade detta lågvatten, och en hypotes är att det var floden Amudarya som ändrade lopp.

Svarta Havet

Svarta Havet står i nutiden i förbindelse med Medelhavet via ett grunt sund vid Konstantinopel, Bosporen. Tröskeln där är högre än den dåtida havsytan, och därför var även Svarta Havet en insjö. Den hade alltså helt sött vatten, och en hög halt slam som kommit med det glaciala smältvattnet från norr.

När isen drog sig tillbaka ändrade smältvattenfloderna lopp. De rann nu västerut istället, och dessa stora insjöar förlorade mycket av sitt tillflöde, med resultat att Kaspiska Havet blev en avloppslös insjö. Kaspiska Havets yta har alltsedan dess varierat beroende på förhållandet mellan tillflöde och avdunstning.

Men även Svarta Havet var ett tag en avloppslös insjö, enligt Ryan et al. (1997)[17]. Vattenytan sjönk enligt dem till mer än 100 m under sjöns utlopp, så att ett stort område utanför floden Dneprs delta (utanför Odessa) blev torra land (i Figur 1-28 är situationen återgiven med vattenytan 90 m under den nuvarande). När världshavet sedan nådde tröskeln i Bosporen inträffade en översvämningskatastrof: Inom loppet av kort tid – kanske månader – fylldes Svarta Havet upp till världshavets yta med inströmmande saltvatten. Sedan dess har det varit ett innanhav.

Tidpunkten för detta var 7150 råa ¹⁴C BP. För att få en jämförbar ålder måste vi först lägga till en reservoarkorrektion om 460 år (kolet i vattnet var så gammalt), vilket ger 7610 ¹⁴C BP. I kalenderår motsvarar det ungefär 8330 BP (6380 f.Kr.). Jag vill påpeka att geologer rutinmässigt använder korrigerade ¹⁴C-åldrar, medan arkeologer rutinmässigt använder kalenderåldrar. Bägge är så inne i sina system att de ytterst sällan anger vilket de använder. Även i ett TV-program om maringeologiska undersökningar i Svarta Havet som jag nyligen såg, pratade expeditionsledaren om floden ”för 7600 år sedan”, och media upprepade det, utan att uppmärksamma att det handlade om kolfjortonår, inte kalenderår. Alla som jämför uppgifter från olika vetenskapsgrenar måste vara mycket uppmärksamma på detta. I denna text har jag strävat efter att alltid ange ”¹⁴C” när det handlar om kolfjorton-åldrar, och ”kal” då det handlar om kalenderår.

Eftersom Svarta Havet har nettoavdunstning så är inflödet av saltvatten genom Bosporen större än utflödet. Det betyder att havet gradvis blir allt saltare. Ännu är det dock långt ifrån lika salt som världshavet, och eftersom det är flera tusen meter djupt så lär det ta ett bra tag innan det når dithän. Salt vatten är som bekant tyngre än sött, och därför rinner saltvattnet in längs bottnen och sjunker i Svarta Havet. Där uppstår syrebrist, precis som i Östersjöns djuphålor men i mycket större skala. Allt vatten under en viss nivå, några hundra meter, är helt syrefritt, svartaktig, och på djupet även svavelosande och illaluktande som vattnet i en gammal gruvhåla.

Figur 1-28. Det blågrå området i Svarta Havet är en stor del av det som skulle ha blivit översvämmat vid katastrofen kring 8330 kal BP. Det är framför allt utanför Dneprs, Dnestrs och Donaus flodmynningar som stora områden skulle ha drabbats.

När det blåser och lufttrycket skiftar kan gränsen mellan det syrefria djupvattnet och det syrehaltiga mera bräckta ytvattnet börja luta. Det kan luta så mycket att det mörka vattnet kommer upp till ytan. Givetvis är det därför det heter Svarta Havet. Det är dock inte är mer ån några tusen år det har varit på det viset. Det gamla grekiska namnet Pontiska Havet har heller ingen association till färgen.

Floderna

När Svarta Havet och Kaspiska Havet mottog smältvatten från norr hade de stort utflöde. Dessa floder kan ha utgjort reella faunagränser mellan Europa och Asien – inte minst för arten Homo sapiens. Därför kan det vara intressant att notera att Bosporen mycket väl kan ha varit torrlagd under mitten av istiden, lika väl som i tidig postglacial tid. Under senare delen av istiden (alltså högistiden) var nog endast vägen runt sjöarna var framkomlig för fotvandrare.

Naturkatastrofer

För några år sedan hade jag förmånen att få leda ett projekt om naturkatastrofer i Centralamerika. En del av arbetet var att formalisera begreppsapparaten runt katastrofer, och att ta fram ett GIS-baserat beslutstödssystem för att förebygga dem. När jag höll på med det, gick det upp för mig hur central riskhanteringsstrategin verkar vara för mänsklig kultur, i detta ords vidaste bemärkelse. Idén som tonade fram var, att mänsklig moral är en funktion av naturmiljön, något som leder rakt in i filosofins tassemarker. För att kunna bedöma katastrofens eventuella betydelse för historiens gång, måste man förstå hur katastrofer passar in i utvecklingen.

På tal om det, vi tar ju utvecklingsläran som någonting självklart i Europa. Den stöds av mycket starka bevis, och jag har ännu inte sett ett endaste giltigt motargument, från dem som tror på skapelsen. Ändå håller utvecklingsläran på att pressas tillbaka i USA. Men det är en annan sorts katastrof, en kulturkatastrof. Även om det är ett intressant och relevant ämne för denna serie, så är det emellertid inte ämnet för denna text.

Frågan här är, hur påverkar naturkatastrofer mänsklig kultur?

Effekter

Till skillnad från många geologiska processer är naturkatastrofer dramatiska, men de ger inte alltid upphov till särskilt bestående effekter för naturmiljön (det vi kallar geologiska vittnesbörd). Därför kan vissa forntida katastrofer vara svåra att identifiera. En stor katastrof kanske bara visar sig som en förändring av halten av en kemisk isotop. Men vill man förstå människans historia, så måste man förstå naturkatastroferna.

Diagrammet i Figur 1-29 visar hur människor i Centralamerika drabbats av naturkatastrofer under 40 år. Allra farligast är jordbävningar, följt av översvämningar – om man tar hänsyn till att majoriteten av skadorna från orkaner orsakas av de därmed sammanhängande översvämningarna. Man ser även att långsamma processer ger relativt sett fler sekundärt drabbade (t.ex. hemlösa), medan plötsliga processer kräver relativt sett fler liv.

Det kanske förvånar att vulkanutbrott förefaller vara en så pass ”långsam” process, men förklaringen är säkert att de vanligaste utbrottsprodukterna, lava och aska, är långsamma. Lava flyter långsamt, aska ackumuleras långsamt. De värsta typerna av vulkanutbrott – explosioner av hela berget, och glödheta moln som kan smälta sand till glas – är så ovanliga att de inte är med i denna statistik. Men från en händelse i Västindien i början av 1900-talet, liksom från Pompeji, vet vi hur en hel stad kan förintas inom loppet av några ögonblick av denna typ av utbrott.

Längst ner i figuren återfinner vi jordskred och tromber (tornado). Många jordskred inträffar också till följd av orkaner eller jordbävningar. Med jordbävningar är det ju faktiskt så, att nästan ingen dör direkt av jordens skakningar. Det som dödar är fallande hus, jordskred, och undantagsvis att jorden öppnar sig så man ramlar ner i själva förkastningen. Om man bokför dödsfallen som orsakade av jordskredet respektive bristfälliga hus istället, så ser man att det är två naturkatastrofer som helt dominerar skadestatistiken: Jordskred, och översvämningar. Trots att detta är i ett av de vulkantätaste områdena i världen.

Figur 1-29. Detta diagram har gjorts från officiell statistik, och visar hur många offer olika typer av naturkatastrofer har krävt i Centralamerika (alltså de fem länderna i f.d. spanska kolonin med samma namn).

Tittar man på andra regioner så kliver två andra processer upp i täten: Tromber och blixtnerslag. Men eftersom var och en av dessa händelser typiskt ”bara” kräver ett liv, så räknas de sällan som naturkatastrofer. Dock, i USA är dessa två de naturprocesser som kräver flest liv, och i Sverige är det blixtnerslag ensamt som har den positionen.

Skogsbränder är en kemisk process som är båda vanlig och farlig, men som man lyckligtvis kan rädda livet från genom att hoppa i ett vattendrag. Torka föredrar jag att lämna därhän, eftersom det är hart när omöjligt att definiera vad det är på ett generellt och kvantitativt sätt – men i vart fall är det ingen plötslig och våldsam process. Tsunami, slutligen, är en typ av långperiodiga havsvågor som orsakas av seismiska händelser, t.ex. jordbävningar eller vulkanutbrott under vattnet. Större sådana inträffar något dussin gånger per sekel runt Stilla Havet, och kräver typiskt från enstaka liv, upp till tio- eller hundratusentals liv, beroende på hur tättbebyggt och låglänt det drabbade kustområdet är. Vågen kan nå flera kilometer in över land om havsbottnen har en form som fokuserar energin, och landet är lågt.

”Det finns tre sorters lögn: Lögn, förbannad lögn, och statistik”

Glöm nu det du nyss läste om de olika naturkatastrofernas relativa farlighet, för det är baserat på statistik. Och vad är det för fel med det? Jo, att statistiken bara täcker en mycket begränsad tid, nämligen 40 år. Som jag redan påpekat fanns det inte med några stora vulkanutbrott i perioden, och sannolikheten att det skulle ha hänt något inom just de 40 åren är låg. Men skulle det ändå ha hänt, så skulle vi ha fått en helt felaktig idé om deras sannolikhet. Problemet är givetvis att urvalet är för litet. Diskussionen ovan var alltså ett exempel på hur man kan vilseleda med statistik. Samtidigt är det nog så det ofta går till.

För att kunna bedöma sannolikheten något så när korrekt måste vi ha en mätserie där händelsen har inträffat inte bara en gång, utan många gånger. Den typ av naturkatastrof som händer ytterligt sällan, men som är enormt farlig då den händer, kan vi inte bedöma utifrån statistik om observerade fall. Detta beror dels på att så få observationer har gjorts i historisk tid, dels på att det förmodligen inte har funnits några överlevande från ett antal av fallen.

Genom att studera de geologiska vittnesbörden kan man dock få ett bättre underlag för statistik. Vulkanexplosioner kastar upp aska i atmosfären, som avlagras över stora områden. Varje asklager har sin speciella kemiska signatur som gör att man kan identifiera den. Genom radioaktiva metoder, och andra geologiska dateringsmetoder som varvkronologi och dendrokronologi, kan askan också dateras. På så sätt kan man beräkna hur mycket aska som kommit ur varje vulkan vid varje utbrott.

Varje vulkan har en livscykel. Den föds och börjar växa, och blir till en stor och fin kägla. Det är då den börjar bli riktigt farlig. Trycket byggs upp och en vacker sekund exploderar den. Därefter är den blott en rest av sitt forna jag, så som Santorini[18] är idag. Ibland är det bara toppen eller en bit av sidan som blåser bort. Ibland större delen av vulkankäglan.

Dessa explosioner är de farligaste vulkanutbrotten, men som sagt, varje vulkan kan bara explodera en gång. Eftersom det tar tusentals år att bygga upp en stor vulkan så blir explosionerna inte så vanliga.

En nylig explosion av den sorten är Krakatoas (Krakataus) utbrott 1883 i Indonesien. I förhistorisk tid var det en gigantisk explosion i nuvarande Guatemala, för omkring 22 000 år sedan, som beräknas ha dödat allt levande i stora delar av nuvarande Centralamerika. Man beräknar att av de 15 farligaste vulkanerna i världen idag finns 3 i Nicaragua, och alla tre kan explodera på det viset vilket år som helst. För att inte tas på sängen övervakar man dem i detalj. Innan de exploderar måste nämligen lavakammaren under dem byggas upp, och det kan man observera som att vulkankäglan sväller.

När stora vulkanutbrott som Krakatoa inträffar, slungas det ut så mycket stoff i atmosfären att hela jorden påverkas. Det blir en omvänd växthuseffekt, en ”vulkanisk vinter”. Eftersom Krakatoa var en ö bildades också en tsunami, en flodvåg, som gick flera varv runt jorden.

Genom dessa geologiska undersökningar kan vi lära oss det, som statistik baserad på observationer inte kan tala om för oss, nämligen hur stor risken för vulkankatastrofer i sub-kontinental skala är. På en ö eller ökedja kan arter utplånas av sådana händelser. Men om det händer inne på en kontinent så kan nya individer snabbt återkolonisera det förödda området.

Den globala risken är förstås den klimatförändring som utbrottet kan ge upphov till. Under flera års tid kan solinstrålningen minskas så mycket, att ingen skörd mognar i tempererade trakter. Lyckligtvis är utbrott av den magnituden ytterligt ovanliga, på skalan hundratusentals år.

Låt mig backa lite nu. Vi känner till dessa ovanliga händelser därför att de efterlämnar geologiska vittnesbörd. Tänk om de inte hade gjort det? Skulle vi då alls ha känt till dem? Vi kan gå ännu ett steg med frågan: Finns det andra faror av liknande dramatiskt men ovanligt slag, som inte efterlämnar geologiska vittnesbörd?

Under de allra senaste åren har forskare insett att det faktiskt gör det: Meteoriter. På 60-talet flög man till månen, och alla kunde se i direktsändning hemma på den svart-vita TVn hur sönderbombad månen var av meteoriter, efter kollisioner med större och mindre himlakroppar. Men eftersom de flesta av dessa brinner upp i jordens atmosfär, och blir till stjärnfall, så såg man ingen direkt risk för jorden. Månen är ju 4 miljarder år, och det kanske fanns fler meteorer förr, kunde man tänka.

Alltnog, de sista få åren har man börjat ta risken på så stort allvar, att man har börjat försöka katalogisera de objekt där ute i rymden som skulle kunna krocka med jorden. Baserat på antalet objekt och deras bana och storlek, har man beräknat riskerna. Ju större en meteorit, desto större katastrof om den träffar oss. Samtidigt är sannolikheten för en träff mindre, eftersom det finns fler små än stora rymdstenar.

Risk definierar jag som potentiell skada (sårbarhet) multiplicerat med sannolikhet (se vidare nedan). Eftersom sårbarheten ökar och sannolikheten minskar med ökande storlek på meteoriten, så kommer risken att få ett maximum vid en viss meteoritstorlek. Denna är beräknad till klassen kring 100 m i diameter.

Dock är den allra största risken den, att jorden kolliderar med en så stor himlakropp att vi alla försvinner. Forskarna misstänker nu att sådana händelser har inträffat i det förflutna, nämligen då skräcködlorna – eller dinosaurier om vi väljer att använda grekiska – dog ut för sådär 65 miljoner år sedan. En meteorit på kanske 10 km i diameter tros ha slagit ner i Karibiska Havet. Bara småkryp överlevde, som våra förfäder, musliknande varelser.

Formalisering av begreppen

Många ord som används i dagligt tal är värdeladdade. Skall man analysera något så bör man använda neutrala ord med en koncis definition. Värdeladdade ord har en förmåga att stänga sinnet, nämligen. De kan användas för att styra människors tankesätt. Därför bör vi börja med att definiera ord med en konkret logisk innebörd. Gör vi det, så vet vi dels att vad vi gör är logiskt stringent, dels blir det – som grädden på moset – lätt att ta steget över till numeriska analyser och automatisk databehandling. På så sätt kan man kontrollräkna bondförnuftet och intuitionen.

Definitioner och logik

Begrepp som fara, hot och risk, behöver ges en strikt definition för att kunna användas i ett datorprogram. Tyvärr kan definitionen ibland bli lite krånglig, men sånt är livet, och det tjänar till att visa hur hög grad av abstraktionsnivå vi har i vårt språk. Tack och lov. Nåväl, först måste vi definiera vad katastrof är. Då menar jag inte ordets etymologi[19]. Detta är den definition jag föreslår:

Vill man begränsa sig till naturkatastrofer, och utesluta skadedjur och sjukdomar, kan man säga ”En naturlig fysisk händelse…”. Sen kan man roa sig med att kivas om en skogsbrand är kemisk eller fysisk. Likaså kan man tvista om huruvida torka skall räknas in eller ej.

I begreppet naturkatastrof ligger att det är en händelse i naturen som påverkar samhället. Hade det varit tvärtom skulle vi ha kallat det för en miljökatastrof. Om samhället påverkar sig själv så kallas det nog oftast för en industrikatastrof. Påverkar naturen sig själv så att vi inte har med det att göra, så har vi inte med det att göra, eller åtminstone borde det vara så, men på grund av människans natur så finns det allt som oftast någon som vill sko sig på det och kalla det för något annat än vad det är. Det är populärt att söka syndabockar, så håll huvudet kallt.

Själva definitionen är en justering av den internationellt överenskomna[20] i två avseenden: Dels genom tillägget av förlust av människoliv, dels genom att ta bort kriteriet om en begäran om hjälp till nationella eller internationella organ. Det senare gjordes eftersom det ger en koppling till administrativa rutiner, och det ur vetenskaplig synpunkt är bäst med en definition som är så ”ren” som möjligt. Kriteriet om människoliv togs in därför att vissa typer av händelser dödar för det mesta bara en person, och brukar därför inte räknas in, men i antal döda per år och miljon invånare kan de ändå vara dominerande.

I Sverige är det så, att den vanligaste dödsorsaken av plötsliga och oväntade naturliga händelser är att bli träffad av blixten. Man brukar ju säga att risken att bli träffad av blixten är en på miljonen, men risken är faktiskt hela tre gånger så hög, enligt USA-statistik!

Det egentliga skälet till att definiera att det räcker att någon dör är annars, att det inte finns något giltigt skäl för att sätta gränsen vid något annat tal än just ett. Varför skulle t.ex. tio döda vara en ”katastrof” men inte nio? I något sammanhang har det definierats att det krävs att två dör. Varför? Om två dör av samma blixt så vore det då en katastrof, men om de dör av två olika blixtar sekunden efter varandra så vore det inte en katastrof. Är det en rimlig definition? Jag tycker inte det, så jag satte gränsen vid ett människoliv per händelse.

Har man nu accepterat en definition för katastrof, så blir nästa fråga vad man skall göra med den. Svaret är: Undvika den. Katastrofen alltså. Hur gör vi då det?

Låt oss återvända till definitionen. Det krävs tre saker för att katastrofen inte skall inträffa: Det krävs…

1) att ingen dör,

2) att samhället eller gruppen som drabbas klarar att begränsa skadeverkningarna, så att det inte uppstår eskalerande följdeffekter,

3) att de har resurser för att återuppbygga det som skadats.

Målet är att undvika att katastrofer inträffar, och om det inte är möjligt, att göra dem så lindriga som möjligt. Det senare betyder att vi måste kvantifiera dem; det finns alltså gradskillnader mellan katastrofer. Den ultimata katastrofen är om alla dör, eller om skadeverkningarna överstiger kapaciteten inte bara lokalt utan över huvud taget (eftersom det ju leder till kulturens undergång).

Skräcködlorna dog ut i en sådan ultimat katastrof, och förmodligen också ett oräkneligt antal mänskliga kulturer genom tiderna. Kanske var det så mayakulturen försvann? Ingen vet, och det är just det man skulle förvänta; det blir ingen kultur kvar som kan bevara minnet av undergången.

Men vidare nu till den begreppsapparat som man behöver för att förebygga och förbereda sig för katastrofer. Först de närbesläktade men skilda begreppen hot och fara. Låt mig först ge några språkliga exempel för att visa deras relation:

Om en by ligger nedanför ett berg där det ligger en massa lössnö ovanpå skare, så finns det en lavinfara i byn; hotet finns på berget, men det är byn som är hotad och alltså i fara. Men den som är hotad behöver inte alltid vara i fara. Om A hotar B med en oladdad pistol, så är B ändå inte i fara.

Fara föreligger alltså endast om det finns en reell sannolikhet för en händelse som kan utlösa en katastrof (i detta fall). Ett hot däremot är något som antingen kommer att inträffa eller inte kommer att inträffa – ingenting där emellan.[21] Alltså kan man stipulera att:

Sannolikheten läggs till som ytterligare en dimension, alltså en vektoroperation. Är den senare noll, blir faran också noll.  I fallet med pistolen var sannolikheten noll för att den skulle gå av, eftersom den inte var laddad. Därför fanns ett hot, men ingen fara förelåg. Vad är då ett hot? I detta fall definierar jag det som:

Med stochastisk avses slumpmässig. Om processen är regelbunden och förutsägbar så inträffar naturligtvis inga katastrofer. Att snö faller på vintern i Sverige är ett exempel på det, eller att det är varmt i Kairo på sommaren. Notera att det finns hot av olika magnitud (storlek). Sannolikheten beror naturligtvis på magnituden. Åter till det strax.

När vi nu vet vad fara och hot är, är nästa steg att kvantifiera den möjliga katastrofen. Eftersom ordet katastrof avser det inträffade faktumet behöver vi först ett annat ord, som avser möjligheten av en katastrof. Vi kan kalla det sårbarhet. Liksom katastrofen är en funktion av den naturliga processen och dess magnitud (en händelse), är sårbarheten en funktion av hotet:

Låt säga att en översvämning till 2 meter över normalvatten i en älv skulle förstöra 3 hus; då vore sårbarheten lika med dessa tre hus, vars värde kanske kan uppskattas till tre miljoner kronor. Det sista steget är att försöka ta reda på vad sannolikheten är för att detta skall inträffa. Låt säga att det beräknas hända en gång per 100 år, det vill säga rekurrensintervallet är 100 år. Sannolikheten är då en hundradel per år, alltså 1% per år. Det vi får är ett mått på risken:

I exemplet är risken trettio tusen kronor per år. Var och en av dem finge alltså betala tio tusen kronor i försäkringspremie per år (om man bortser från alla andra faktorer). Tyvärr är detta en realitet för många som bor i områden med översvämningsrisk. Det kan låta som om en gång per hundra år är en försumbar risk, men 10.000:- är inte försumbart om man skall ut med det varje år. Det är bokstavligen att ”kasta pengar i sjön”.

Man kan schematisera relationen mellan de här ovan definierade begreppen i en tabell:

När något väl har inträffat kan det beskrivas till exempel som en ”översvämningskatastrof”. I det ordet ligger både naturhändelsen, översvämning, och effekten på samhället, katastrof. Kostnaden kan naturligtvis vara av olika slag, som i vissa fall kan översättas i pengar.

Exempel

Det är en vedertagen sanning i u-länder att de fattiga drabbas värst av naturkatastrofer. Alltså kan man konstatera att de är mest sårbara. Men hur stämmer det med att den som är rik har mera att förlora än den som är fattig?

Två förklaringar kan ges. För det första, sårbarhet räknas endast som procent i den internationella definitionen. I procent räknat är de fattiga mera sårbara.

För det andra, även räknat i objektiv kostnad kan de fattiga vara mera sårbara. Det beror på att de kan ha förlorat mycket av vad de äger och har redan vid en relativt låg magnitud av processen. Vid en hundraprocentig katastrof, då alla förlorar allt, förlorar de rika naturligtvis mer, men de flesta katastrofer är trots allt mindre omfattande.

Man kan visa detta i ett diagram (Figur 1-30). I samhälle A är risken störst vid 100-årsfloden (vänstra y-axeln) och uppgår till 400.000 (högra y-axeln). I samhälle B är risken störst vid 1000-årsfloden och uppgår till 200.000.

Samhälle B har noll i risk vid 100-årsfloden, så om man skulle använda endast det kriteriet så skulle man grovt underskatta det samhällets risk. Att jag valde just det exemplet beror på att det felet är vanligt förekommande.

Figur 1-30. Ett hypotetiskt hot (blå kurva) och två hypotetiska samhällens utsatthet (röda och gröna kurvor). Den blå kurvan visar rekurrensintervallet för naturprocessen som funktion av dess magnitud. Sårbarhetskurvorna visar samhällenas sårbarhet för naturprocessen som funktion av dess magnitud, till exempel flödet i en flod. A kan sägas representera fattiga människor, B rika. De fattiga bor sämre till och drabbas tidigare, medan de rika till slut drabbas mer. De feta kurvorna för risk återspeglar produkten av sårbarhet och sannolikhet. I detta exempel har risken ett maximum vid en viss magnitud.

Även om figurens exempel visar en situation där risken har ett maximum för en viss magnitud, så behöver det inte alltid vara så. Antag att kostnaden i människoliv fortsätter att öka med ökande magnitud. Så småningom kommer man till den punkt där alla dör. Antag att alla betyder 5 miljarder, och att sannolikheten för den magnitud som motsvarar den sårbarheten är 1 på 10 miljoner år. Vad är då risken per år? Är den månne inte 5·10⁹ / 10⁷ = 500 liv per år?

Jag skulle svara ett rungande nej på den frågan. Anledningen är att det inte bara är alla vid tillfället ifråga levande människor som dör, utan också alla framtida människor, om nu verkligen alla skulle dö. Så som alla skräcködlor dog. Nämligen ut.

Sårbarheten blir därför inte lika med antalet existerande människor, utan oändlig. Därmed blir också risken oändlig, såvida inte sannolikheten är exakt lika med noll. Vad betyder detta i mera alldagliga termer? Jo, att det finns skäl att ta sådana hot som har potential att döda alla människor på största allvar, trots att de uppenbarligen är oerhört sällsynta.

Att förebygga katastrofer

Om vi bortser från dessa undergångsscenarier utan håller oss till mera normala katastrofer, så är det inte ointressant att fundera över hur samhällen anpassar sig till dem. Man kan urskilja fyra faser i arbetet med att förhindra katastrofer:

När?	Före händelsen		Under	Efter händelsen
	I förväg	Inför hotet		Direkt efter	Senare
Vad?	Förebyggande åtgärder	Förberedelser	Över­leva	Räddningsinsatser	Återuppbyggnad

 

Nu kanske någon läsare invänder ”hur kan insatser efter händelsen bidra till att förhindra en katastrof?” Inte så underligt. Kom ihåg definitionen. Klarar vi skivan efteråt (och ingen gick och dog) så blir det ingen katastrof. Det är inte den naturliga händelsen som är katastrofen, utan konsekvenserna av den på det mänskliga samhället. Därför kan den förhindras också i efterhand!

Dessutom utgör i många fall återuppbyggnaden efter den senaste händelsen förebyggandet av nästa. Vårt svenska språk avslöjar också att förebyggande till stor del handlar om att bygga så att katastrofer inte inträffar.[22] Andra åtgärder går ut på att bygga upp en räddningsapparat och att ha en beredskap för återuppbyggnaden, till exempel i form av militärbroar. Förresten så har denna planering mycket gemensamt med den civila beredskapen inför krigshot. Det senare är något vi i Sverige har mycket mera erfarenhet av. Att vi saknar en explicit planering inför naturkatastrofer är nog av underordnad betydelse, eftersom samma organisation duger till båda ändamålen.

Sverige har byggt upp ett samhälle som är motståndskraftigt mot de hot som har identifierats: Krig med ty åtföljande avspärrning, vindstormar, vinterstormar, blixtnedslag i el- och telenätet (tänk bara efter hur mycket av kablarna som är nergrävda; Miami, Florida, som har världens kanske högsta sannolikhet för tropiska orkaner och blixtnedslag, använder ännu luftledningar).

Nu är ju olika hot av olika natur. Inte alla går att förebygga, inte alla går att förbereda sig inför (tänk på jordbävning), och så vidare. Detta, kombinerat med den magnitud – frekvenskurva som varje hot har på varje plats, gör att samhällets optimala respons inför hoten varierar från plats till plats. Man kan inte låta bli att undra i vad mån detta påverkat de mänskliga kulturerna och moraluppfattningarna.

Katastrofer och moral

Ovan skrev jag att målet är att naturkatastrofer inte skall inträffa. Var fick jag det ifrån? Är det inte självklart?, undrar du kanske. Det kan tyckas så för en svensk, men man bör inte ta något för givet.

Detta mål är i själva verket baserat på en viss moral, som i sin tur är ett logiskt resultat av en viss överlevnadsstrategi. Som kontrast mot denna uthållighetsdoktrin kan man sätta opportunismen, precis som barnsagan kontrasterar den flitiga myran med den sorglöst musicerande gräshoppan.  Sens moralen är naturligtvis att bara myran överlever vintern. Men hörs inte gräshoppans filande även nästa sommar?, kan man fråga sig.

Denna senare moral återfinns i Bibeln: ”Se på fåglarna under himmelen. Inte bekymrar de sig om morgondagen, men sörjer likväl inte deras himmelske fader för dem?”, frågas det. En inställning som går stick i stäv med vår svenska ”myrmoral”.

Man skulle kunna kalla de två strategierna för uthållighet respektive opportunism. Vilken som är mest framgångsrik beror helt på vilka faror som samhället utsätts för, vågar jag påstå. Man kan tänka sig två exempel med olika resultat:

A. Händelsen drabbar hela populationen på en kontinent lika, så att 50% av befolkningen skulle dukat under om inga speciella åtgärder vidtagits i förväg. Oförberedda samhällen skulle då upphöra att fungera normalt. De som hade förebyggt katastrofen skulle däremot klara sig bättre, och kunna expandera på de andras bekostnad efteråt.

B. Händelsen drabbar halva kontinenten med dess population fullständigt, så att alla där dör, oavsett vad för förebyggande åtgärder de vidtar. De överlevare som var snabbast på att utnyttja det uppkomna tomrummet skulle då klara sig bättre, medan de som spenderade resurser på förebyggande insatser skulle missgynnas.

Exempel A leder till en uthållig ”myrmoral”, medan B leder till en opportunistisk ”gräshoppsmoral”. Ordet ”opportunism” är inte idealiskt eftersom det har en negativ klang i svenska språket, och min poäng är ju att det i vissa situationer uppenbarligen är en optimal anpassning till omständigheterna. Man kan tydligt se vad de två överlevnadsstrategierna går ut på, om man betänker att Jantelagen är den logiska följden av ”myrmoral” driven till sin spets, och att ett laglöst Vilda Västern är den yttersta följden av opportunism.

Detta leder oundvikligen till slutsatsen att moral är en funktion av överlevnadsstrategi, som i sin tur är avhängig av naturen. Hägerström var nog inne på samma tankar med sin värdenihilism; att det inte finns några moraliska sanningar. Vi skall alltså inte döma andra samhällen, var sig på andra platser eller i andra tider, utifrån vår moral, utan efter deras moral, och i förhållande till deras livsbetingelser. Gå i deras skor först en dag, alltså.

Man kan tillägga att detta absolut inte är första gången som någon har pekat på ett samband mellan dramatiska händelser och kulturskiften. Denna typ av tolkningar har dock ibland avfärdats med irrelevanta argument, t.ex. genom att nedlåtande kalla det för ”katastrofism” eller liknande. Psykologin bakom sådana reaktioner kan vara intressant att fundera över. Kanske är det obehaget, otryggheten, som gör att man ryggar tillbaka inför tolkningen. Kanske är det det otillfredsställande i att inte kunna komma till fullständig klarhet, som gör att man hellre försöker förklara forntiden som resultat av dagens processer?

Vad det än är, så bör man försöka analysera det. Istället för att förklara varför man kommer ihåg vissa saker, kanske man bör fråga sig varför vi glömmer vissa saker. Själv kan jag inte låta bli att associera till hur utvecklingsläran nu är på tillbakagång i USA, till förmån för Bibelns skapelseberättelse. Kan sanningen gömmas och glömmas nu, i informationsteknologins tidevarv, så har sanningen säkert kunnat undertryckas även i forntiden.

Låt oss nu se vad det skulle kunna vara som vi människor inte vill veta. Eller som det står i Hávamál:

54.    Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Bland män är livet
mest fagert för dem,
som väl veta mycket.

55.    Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne
är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.

56.    Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Sitt öde vete
ingen på förhand;
då är honom sorglösast sinnet.

Vilket öde är det som vi inte vill veta på förhand?

Bortom statistik

Vilka är de verkliga katastroferna, som har förmåga att orsaka hela kulturers undergång? Den första kandidaten är de endogena, från jordens innandöme: Vulkanutbrott och jordbävningar.

Vulkanutbrott

Genom studier av klimatvariationer efter istiden, med hjälp av dendrokronologi (genom att räkna årsringar och mäta deras tillväxt) har man de senaste åren identifierat minst 6 väldaterade tillfällen med kraftiga störningar: 2345 f.Kr., 1628 f.Kr., 1159 f.Kr., 207 f.Kr., 44 f.Kr., samt 540 e.Kr.[23]

Tidigare har händelsen 1628 f.Kr. antagits vara det vulkanutbrott på Santorini som förstörde den första bronsålderskulturen på den grekiska ön Kreta; den kultur som ofta kallas minoisk, och det palats som kallas Knossos, med namn tagna från Homeros diktverk. Men nu vet vi att Santorini exploderade 1159 f.Kr., varefter det följde 18 år av extremt låg skogstillväxt på Irland, och 20 år i Turkiet. Det var i denna veva som ”sjöfolken” kom till Egypten, emigrerande bönder på flykt undan hungersnöd.

Detta utbrott är förklaringen till varför den helladiska bronsålderskulturen (populärt kallad den mykenska) plötsligt gick under, och samtidigt med den, den hettitiska civilisationen i Mindre Asien, likaväl som alla andra kulturer i östra Medelhavsområdet bortsett från Egypten. Det var en plötslig händelse, för inga skriftliga vittnesbörd finns om den, trots att hettiterna hade ett väl utvecklat skriftspråk och dokumenterade allt av vikt och värde. Men plötsligt tog det bara slut, och hela civilisationen försvann in i historiens mörker ända tills vår egen tid.

De flesta av de mykenska städerna gick under direkt, men inte alla. Några förefaller ha klarat förstörelsen, men inom loppet av någon generation har ändå själva kulturen utarmats. Det krävs en viss massa, i form av ett tillräckligt befolkningsunderlag, för att kunna försörja de hantverkare och specialister som behövs för att tillverka lyxföremål – och, kan man nog gissa, hålla minnet från forntiden vid liv.[24]

Ju fler människor som deltar i samma ekonomiska nätverk, desto högre specialisering är möjlig. Så är det idag, och så var det säkert genom hela förhistorien. Två faktorer kan bidra till att nätverkets storlek minskar: Minskande befolkning, eller att möjligheterna att resa minskar. Om till exempel fartygen och hamnstäderna förstördes av en tsunami, orsakad av ett vulkanutbrott eller ett meteoritnerslag, så skulle det kunna innebära en total kollaps av ett samhälle. Om samhället var beroende av import av mat, så kunde det sekundärt leda till hungersnöd och oroligheter, som kunde vrida utvecklingen tillbaka med årtusenden. Sannolikheten att några minnen från det som var före katastrofen skulle överleva – annat än som sagor och sägner – är liten.

Händelsen år 2345 (eller 2354?) f.Kr. orsakades av ett annat vulkanutbrott, i detta fall av Hekla på Island. Tidpunkten sammanfaller med slutet för det gamla kungadömet i Egypten. Även 1628 f.Kr. motsvarar ett vulkanutbrott, men vulkanen är inte identifierad (det var alltså inte Santorini).

De allra värsta katastroferna orsakas dock inte av krafter inne i jorden, utan av kollisioner med andra himlakroppar. Jordbävningar och vulkanutbrott kan även, i vissa fall, kanske vara sekundära och tertiära effekter av kollisioner med meteoriter.

Meteoriter

Strax före andra världskriget insåg man att meteorer som kolliderade med jorden innebar ett reellt hot mot människan. Men kriget kom emellan och ämnet föll i glömska. Så för ett antal år sedan publicerades forskningsresultat som visade att dinosaurierna hade dött ut för 65 miljoner år sedan till följd av en kollision med en stor meteorit, ca 10 km i diameter. Ämnet kom upp på dagordningen igen, och under de senaste åren har både Europa och USA satt upp organisationer som systematiskt spanar efter himlakroppar som vi skulle kunna kollidera med. Riskerna bedöms nu som reella, med mindre kollisioner varje sekel.

Om dinosaurierna kunde dö ut, så har också kulturer kunnat dö ut, menar Bob Kobres i en text skriven 1993[25]. Han argumenterar för att kulturer över hela världen drabbades av en kosmisk katastrof, från Egypten till Kina, och att undergången av grekiska fastlandets bronsålderskultur berodde på denna händelse. Meteoriter skulle ha förstört städer och försvarsanläggningar och orsakat en klimatförsämring. Den doriska invasionen skulle då vara sekundär får man förmoda, orsakat av deras hungersnöd i kombination med försvarets försvagning.

Den sista händelsen, av de 6 klimatfluktuationer som nämndes i förra avsnittet, varade 536 – 545 e.Kr. och är väl beskriven i historiska källor. Den medförde reducerad solinstrålning, dimmor eller ”torrdimmor”, missväxt, hungersnöd i Kina och Medelhavsområdet, och sjukdomar.

Kosmiska kollisioner

Nyligen har forskare kunnat studera hur en komet bröts i bitar och störtade på Jupiter. Observationerna har kastat nytt ljus över skrönor i gamla annaler; mycket av det som för bara några år sedan ansågs som skrock och dikt och överdrifter, framstår nu som realistiska beskrivningar.

När bitar från en komet eller en meteor (en mörk och därmed osynlig himlakropp), kommer in i jordens atmosfär börjar de lysa; de blir meteoriter, ”stjärnfall”. De allra ljusstarkaste kallas ”eldkulor” eller bolider (gammelgrekiska: ”bolis”). De orsakar en tryckvåg i luften, en chockvåg, just som en blixt, och de åtföljs därför av åskliknande muller. Ofta bryts de sönder, smälter, förgasas, och når därför inte marken. Material som lämnar dem på färden genom atmosfären ger upphov till ett stoftspår som kan hänga kvar relativt länge, och anta underliga former när vindarna förvrider det.

Upplösningen av eldkulan kan ske i form av en explosion, som den högt i atmosfären över Steniga Tunguska den 30 juni 1908. Chockvågen gick två varv runt jorden, och seismografer jorden runt registrerade explosionen som en jordbävning av magnitud 4,5 till 5. Ändå var meteoriten inte större än ca 100 m i diameter. Explosionen motsvarade en 20 megatons bomb (ca 10¹⁶ Joule), och fällde alla träd inom 2 mils radie, utom barrträden rakt under explosionen. De senare hade kvistats på rot. Grenarna låg på marken runt trädens stam, pressade rakt ner av tryckvågen.

Större objekt, speciellt järnmeteoriter (i motsats till stenmeteoriter), kan dock nå jordytan och bilda en nerslagskrater. Det finns ett antal kända kratrar som har bildats efter den senaste istiden, alltså inom loppet av cirka 10.000 år. En av de vackraste ligger nära Sverige: På ön Ösel i Östersjön.

De flesta objekt som når jordytan är dock mindre meteoriter som inte bildar någon krater, men som kan skada hus, tända skogsbränder och liknande. Eftersom meteoritjärn är rikt på nickel är det nästan helt rostfritt, så det kan återfinnas långt efter nerslaget.

Kratrar

I Figur 1-31 visas alla världens kända meteoritnerslag, enligt data från Jarmo Moilanen, Finland. De är grupperade efter ålder.

Figur 1-31. Kända meteoritnerslag i världen. Av den yngsta gruppen är det flera som har observerats under 1900-talet, som bolider. I nästa grupp finns 5 fall, av vilka den i Argentina är yngre än 2000 f.Kr, Australien är yngre än 3000 f.Kr., och Saudiarabien är från ca 2500 f.Kr. Den senare lär ha förstört en stad enligt lokal tradition. Alla i nästa grupp har åldrar som ligger inom felmarginalen från varandra, kring 8000 f.Kr.

Det är slående att fyra av de fem kratrarna från ca 8000 f.Kr. ligger på en rät linje. I en geografisk projektion syns det inte så bra, men Figur 1-32 visar det med all önskvärd tydlighet. Kartan i Figur 1-33 visar samma data sedda med Europa i fokus.

Figur 1-32. I en ortografisk projektion med centralpunkt längs den tänkta linjen kommer denna att bli helt rak. Eldkulan (boliden) över Steniga Tunguska år 1908 är det gula hjulkorset mitt i Sibirien, strax väster om den östligaste röda punkten. Ortografisk projektion med centrum på 73,5° O, 67,6° N. Teckenförklaring se Figur 1-31.

De fyra kratrar som ligger på linje är följande:

Plats	Land	Diameter (m)	Ungefärlig tidpunkt (kal)
Köfels	Österrike	1500	12000 BP ±4000 år
Morasko	Polen	100	10000 BP
Tsöörikmäe	Estland	40	9500 BP
Macha	Ryssland	300	10000 BP

Åtminstone kratern i Sibirien, belägen i Jakutien vid floden Lena, orsakades av en järnmeteorit. Av kratrarnas åldrar framgår att de mycket väl kan vara från samma tillfälle, bildade av delar från samma meteor.

De plottade meteoritnerslagen i Europa är koncentrerade runt Östersjön. Det kan finnas flera anledningar till detta: Listan har skapats av en finne, varför han kan ha haft lättare att få fram information från Finland, Sverige och Estland än från andra länder; och – när det gäller äldre kratrar – den gamla urbergsskölden i Fennoskandia kan helt enkelt ha en längre historia av att bli bombarderad än vad yngre områden har. Men när det gäller postglaciala nerslag står Estland i en särklass även globalt sett enligt denna sammanställning.

Figur 1-33. Meteoritnerslag. Perspektiv från 500 mil över Österlen. Teckenförklaring se Figur 1-31.

På kartan i Figur 1-34 ser man tydligt fyra postglaciala nerslag i Estland, av vilka dock det senaste, 1937, är osäkert. De postglaciala kratrarna runt Östersjön är följande:

Nr	Plats	Diameter (m)	Ungefärlig tidpunkt
1.	Sverige	?	400 f.Kr. – 400 e.Kr.
2.	Simuna, Estland	9	1 juni 1937
3.	Kaali, Ösel, Estland	110	800 – 400 f.Kr.
4.	Ilumätsi, Livland	80	Före 4600 f.Kr.
5.	Tsöörikmäe, Estland	40	7500 f.Kr.
6.	Morasko, Polen	100	8000 f.Kr.

 

Man kan fråga sig om krater nr 1 och nr 3 är samtida (båda kan vara från år 400 f.Kr.). Dock vet vi att nerslaget i Kaali kom från nordost (i en vertikal vinkel av ca 35°). Eftersom de inte ligger längs den linjen, kan de inte gärna härröra från samma meteor, men möjligen från samma meteorsvärm. De kan därför likaväl vara åtskiljda av en timme som av tusen år.

Figur 1-34. Meteoritnerslag runt Östersjön. Se tabell i texten.

Krater nr 4, Ilumätsi, har bara en minimiålder: Tidigare än 4600 f.Kr. Man har daterat glasaktiga mikrosfärer i torv på både Dagö och Ösel till 6500 – 6270 f.Kr. (notera tidpunkten, 8450 – 8220 BP; jfr. t.ex. Figur 1-5 och 1-10). Det är inte omöjligt att dessa mikrosfärer bildades vid samma meteorregn som bildade kratern i Ilumätsi. Eftersom kraterns diameter endast är 80 m kan de inte komma från den meteoriten, men kanske från en annan vid samma tillfälle.

Om nu så många meteoriter har störtat på land runt Östersjön, efter istiden, så vore det nästan otänkbart om inte någon hade störtat i havet också. Som alla vet bildas det svallvågor när man kastar en sten i sjön. Tänk då en sten på hundratals ton som kommer i en hastighet av många kilometer per sekund. Vad händer vid nerslaget?

För det första så kommer meteoriten i överljudsfart, så det blir en ljudbang, vilket på avstånd låter som åska. Dessutom lyser den ju hela vägen ner. Kanske är det detta som menas med ”åskvigg”, som då alltså är något annat än en blixt?

För det andra så kan nerslaget, om det är tillräckligt energirikt, möjligen orsaka en explosion som förgasar meteoriten och en del av vattnet. Kanske uppstår ett svampmoln, kanske mikrosfärer förs högt upp i atmosfären i ett åskmolnliknande moln, och sprids över stora områden i vindriktningen. När tryckvågen når en betraktare på avstånd kommer den med hetta, liksom vid en atombombsprängning.

För det tredje utbreder sig en chockvåg genom vattnet från nerslaget och den eventuella explosionen. Hälften av energin från undervattensexplosioner går ut i denna chockvåg (se t.ex. Medwin & Clay, 1998[26], avsnitt 5.4). Enligt en beräkning med deras ekvation 5.4.1 skulle en meteorit som den som slog ner i Kaali, ge en tryckvåg i vattnet med ett maximalt tryck på tusen gånger atmosfärstrycket ännu på 15 mils håll[27]. På grund av det stora trycket utbreder den sig mycket snabbare än vad ljud normalt gör i vatten. Efter 2 mil har hastigheten minskat till 2300 m/s, men ljudets normala hastighet i vatten är endast kring 1460 m/s. Den maximala partikelhastigheten i chockfronten är efter 2 mil nere i 400 m/s, alltså fortfarande snabbare än en pistolkula, och över ljudhastigheten i luft. Denna chockvåg går naturligtvis också ner i marken under havet. Vi känner den i språket som jordbävning. Eftersom ljudhastigheten i mark är högre än i vatten kommer checkfronten fram till avlägset land först i bottnen. Därför kommer chockfronten att gå från bottnen snett upp mot ytan. När den når ytan kastas vatten en kort bit upp i luften. Ytan verkar sjudande, vit, immig, bubblig – just som vid ett atombombprov i en atoll, vilket väl de flesta sett på TV. Liksom vid dynamitfiske slår det naturligtvis ut mycket av livet i havet.

För det fjärde bildas svallvågor. I nedslaget, liksom i explosioner, pressas vattnet utåt. Bubblan överexpanderar, och trycket inne i den blir lägre än det omgivande. Till slut vänder partiklarna, snabbast undertill eftersom trycket är störst där. Det är därför bottnen av bubblan kommer upp snabbast och far upp högt över vattenytan som en fontän, när man låter en droppe vatten falla ner i vatten. Samma sak händer efter ett meteoritnerslag i havet. ”Bubblan” börjar oscillera, och det ger upphov till svallvågor. Oscillationens period beror på energin. Ett nerslag som det i Kaali kan beräknas ge svallvågor av en period om mellan 2,5 minuter beräknat vid ytan, och 1 minut beräknat på 20 m djup. Den maximala radien på bubblan kan beräknas till storleksordningen 400 m (med formler från Medwin & Clay, 1998). Östersjön är dock inte djup nog för dessa perioder. Vågen skulle gå brytande över sjön och snabbt dämpas av friktionen mot bottnen. Mera om detta strax.

Förhistoriska jordbävningar har studerats av bland annat Nils-Axel Mörner, forskare på Stockholms Universitet. Han kopplar dem till landhöjningen efter istiden. Spåren består av speciella strukturer i sedimenten. Eftersom många av dessa finns i årsvarviga sediment, kan de dateras på ett år när. Problemet är emellertid, att hela tidsskalan kan vara fel, om man korrelerat fel på ett eller flera ställen. Det tycks vara fallet här. Dessa tider bör vi kalla ”varvår”, för vi måste hålla isär dem från kalenderår (och ¹⁴C-år).

Det största skalvet av dem alla är daterat till hösten varvår 10430 BP. Detta skalv orsakade saltvatteninbrottet i Östersjöbäckenet, enligt Mörner (1996)[28]. Tappningen av Baltiska Issjön ägde dock rum redan 10740 varvår BP, enligt Mörner (1995)[29]. Det antogs förr att saltvattnet kom in direkt efter tappningen. Fast i ärlighetens namn var det inte så salt, bara lite bräckt in till Stockholm.

Nu är det emellertid så, att Baltiska Issjön tappades redan 11600 kalenderår BP enligt den senaste kalibreringen (muntlig uppgift från professor Svante Björck, Lund, 2004-03-01). Det betyder att omkring 860 år måtte saknas i varvserien. Det mest sannolika är att felet finns ganska nära nutid, eftersom varviga sediment blir allt mera besvärliga att hitta och räkna och korrelera ju längre fram i tiden vi kommer. Därför justerar jag alla Mörners årtal för jordbävningar med 860 år.

Den kraftigaste jordbävningen och tsunamin inträffade då omkring 11290 kalenderår BP.

Tidpunkten 11290 BP är förenlig med de fyra kratrar som ligger på en linje i Figur 1-31 till 1-33, givet osäkerheten i kratrarnas datering. En av orsakerna varför Mörner (1996) angav en extremt hög magnitud för detta skalv (>>8), verkar ha varit dess vidsträckta effekter. Men om skalvet orsakades av en skur av meteoriter, så kan det i själva verket ha bestått av ett antal mindre skalv inom kort tid, med olika epicentra. Kratern i Österrike är den största, och den bör ensamt ha gett enorma skadeverkningar – vilket är en förskönande omskrivning för förluster av människoliv med mera. Jordbävningsvågorna från den kan också ha utlöst efterskalv på andra platser där spänningarna var stora, till exempel i Mellansverige där iskanten då stod.

Antingen det var själva skalvet, ett efterskalv, eller en tsunami, så blev resultatet i vart fall att saltvatten strömmade in över Mellansverige till Stockholm. Ungefär samtidigt sattes definitivt stopp för senaste istiden, men vad orsakskedjan var får förbli osagt till vidare. Skalvet vid Mellansverige inträffade på hösten, vilket kanske inte är oväsentligt. Vårt kraftigaste meteorregn, Tauriderna, inträffar nämligen från september till december. Tauriderna tros härröra från Enckes komet, och Enckes komet har förmodats vara en rest av en större komet, vars övriga delar kolliderat med bland annat Jorden under de gånga årtusendena.

Enligt Mörner et al. (2001)[30] inträffade ett annat stort skalv vid västra Bottenhavskusten vid varv –424, motsvarande varvår 9663 BP, vilket således skall justeras till 10523 kal BP. Skalvet orsakade en tsunami i västra Bottenhavet. Inlandsisen stod då bara några mil inåt land. De drog slutsatsen att epicentrum låg i vattnet just väster om Hornslandet, utanför Hudiksvall. Jordbävningen skulle enligt deras tolkning ha varit så stark att den bröt sönder och kastade upp bitar av urberget i luften. Bodagrottorna skulle ha bildats på det viset. Det betyder att accelerationen inte bara skulle ha varit lika hög som tyngdaccelerationen, utan betydligt högre, för att kunna kasta upp blocken i luften flera meter.

Figur 1-35. Karta över Bodagrottorna. Röda punkter är deformationscentra. Gult är områden där berget sprängts sönder, men blocken endast flyttats lite, så att de i huvudsak är kvar på sin ursprungliga plats. Efter skiss av Dmitri Zukov 2000.

Mörner et al. (2001) kopplar denna seismisitet till landhöjningen efter istiden. De menar som sagt att en jordbävningsvåg av typ ytvåg har kastat upp berget i luften när den passerade. Jag måste erkänna att jag har mycket svårt för att tro på den förklaringen – det fattas en motivering till varför energin skulle koncentreras så enormt på vissa platser (Figur 1-35). Vore det inte mycket mera närliggande att tänka sig att en skur av meteoriter slog ner i skissens röda punkter?

Nu påpekar visserligen författarna att blocken kastades uppåt, men det är inte något hållbart argument mot att det orsakades av en smäll uppifrån. Man måste nämligen ta hänsyn till akustiken. Tryckvågen alltså. När smällen kommer så går en kompressionsvåg ner genom berget. Om där finns en horisontell spricka så reflekteras kompressionsvågen upp som en rarefaktionsvåg. Och vad gör den? Gör detta experiment: Lägg ett mynt på en kakelplatta (som inte låter ihålig, annars kan den spricka) och slå lätt på den med en hammare.

För utblottade läsare utan ett rött öre på fickan, kan jag avslöja att myntet hoppar någon millimeter upp i luften. Just så gick det nog till när Bodagrottorna bildades. Fast hammaren var större.

Hammare är förstås ett gammalt ord för sten. Tänk på det när Tor kastar sin hammare Mjölner. Mjöl är förresten också ett gammalt ord, och avser något finfördelat, vare sig det är vetemjöl eller bergmjöl. Och när meteoriten kommer i överljudsfart bildas en likadan ljudbang som av åska, också kallat Tordön. Visst verkar det hänga ihop? Det kan också påpekas att det i Iliaden 4:75 nämns att Kronos son (alltså Zeus) kastar ner stjärnor på jorden. Tor och Zeus är uppenbarligen varandras motsvarigheter. Tors hammare är alltså en sten som störtar från himlen med ett dån och förvandlar det den träffar till mjöl. Mytologin är tydligen kenningar, alltså ord som ersatte de riktiga, men som alla visste vad de betydde. Att anamma den idén representerar – om man så vill – ett paradigmskifte inom den naturvetenskapliga forskningen om forntiden, eftersom den rådande paradigmen inte fäster något som helst avseende vid myter.

Mörner et al. (2001) kom också fram till att en kraftig jordbävning inträffat kring varvår 6100 BP, vilket skulle motsvara 6960 kal BP om varvräkningsfelet låg efter detta årtal. Tidpunkten skulle kunna vara samtida med då kratern i Ilumätsi bildades, men jordbävningen i södra Norrland kan inte vara direkt orsakad av meteoriten. Möjligen kan det vara ett efterskalv som utlöstes av meteoriten, eller så kanske det föll en annan meteorit i Bottenhavet. Även denna gång bildades en tsunami.

Eftersom en tsunami noterats i samband med flera av skalven, kan det vara intressant att titta på vad resultatet skulle bli om en meteorit slog ner i havet.

Svallvågor, tsunami

Utbredningshastigheten av en havsvåg är begränsad av vattendjupet. Eftersom Östersjön är grund blir hastigheten inte så hög. När vågen närmar sig land så minskar hastigheten ytterligare. Då energin måste ta vägen någonstans, så växer den istället på höjden, liksom en brytande våg vid stranden. Den kan därför nå långt upp på land, beroende på morfologin innanför och utanför kustlinjen.

En tsunami – en långperiodig våg orsakad av seismiska händelser – består typiskt av sju till tio vågor i en grupp, varav oftast den tredje är den största. Vågperioden på oceanerna kan vara 10-20 minuter, och våghöjden mindre än en meter.

Den största kända tsunamin i nordvästra Europa[31] orsakades av ett submarint skred utanför Norges västkust, känt som Storegga.[32] Man kan förmoda att det också drabbat de låglänta kusterna i södra Nordsjön. Detta hände kring 7300 till 7200 ¹⁴C BP, vilket motsvarar cirka 8100 till 8000 kalenderår före nutid, eller runt 6100 f.Kr. Jämför gärna Figur 1-22.

Men om en meteorit slår ner i Östersjön så blir förhållandena lite annorlunda. När bumlingen slår ner bildas svallvågor som sprider sig från centrum. Vågornas utbredningshastighet avgör vad som sker med dem. På djupt vatten beror utbredningshastigheten enbart av perioden. På grunt vatten beror utbredningshastigheten enbart av djupet. Grunt vatten, det är när djupet är mindre än halva våglängden. Hastigheten blir då lika med roten av produkten av djupet och tyngdaccelerationen. För att underlätta för den som vill kontrollräkna återger jag de relevanta formlerna i en faktaruta.

Vad betyder nu allt detta? Jo, i Östersjön kommer alla vågperioder över ca 16 sekunder att samlas i en front (de övriga kommer att komma efter). Vidare, ju längre period, desto längre in på land kommer vågen innan den bryter. På grund av Östersjöns ringa djup kommer därför svallvågorna att bryta tidigt, och inte att öka lika dramatiskt på höjden som ute i de djupa världshaven (där minimiperioden i en tsunami är ca 70 s, och den dominerande perioden typiskt är tiotals minuter). Istället kan svallet förväntas forsa fram som en störtflod över havet.

Så hur långt upp på land kan vattnet komma då? Det beror väldigt mycket på bottentopografin. Eftersom våghastigheten beror på djupet, som nämnts, så ändrar vågorna riktning när de går in snett mot djupkurvorna. Ett grundområde fungerar därför på samma sätt som ett förstoringsglas gör för ljus: Det koncentrerar energin bakom sig (om nu inte vågorna bryter över grundet).

En udde tenderar att fokusera energi på sig, en bukt att sprida ut den. Eftersom udden oftast är mera bråddjup kan dock inte vågorna torna upp sig lika mycket där, som i den typiskt sett mera långgrunda bukten. Översvämningen tenderar därför att bli mycket värre i bukter och vikar – en effekt som vi också ser hos tidvattnet. En klippudde är därför säkrare att befinna sig på, även om den mesta energin koncentreras dit (så länge man inte befinner sig vid själva strandlinjen, vill säga).

Det är alltså inte otänkbart att det för en betraktare av en meteorit som störtar ute i Östersjön, ter sig som om landet där han står – ett tag efter att ljusskenet har kommit, jordskalvet, och den stigande imman – som om landet där han står verkar sjunka i havet när svallet når fram. Är han normalt funtad springer han nog i skydd, istället för att stanna och se efter vad som verkligen händer.

Jag träffade förresten en i Nicaragua som hade räddat en man från tsunamin 1992. Mannen hade klamrat sig fast i ett träd, och hållit fast för kung och fosterland när havet störtade först in, sedan ut. Många timmar senare höll han fortfarande panikartat fast. De fick bända loss hans armar och ben från trädet.

En sådan händelse borde ge en karaktäristisk, vittspridd störning i sedimenten. Det bör finnas lite mer grövre sedimentkorn än normalt. Det kan se ut som en suspensionsström har gått nerför sluttningen från land, vilket det också mycket väl kan ha gjort – på många ställen samtidigt.

Enckes komet

På senare tid har som sagts meteoriter satts i samband med flera stora katastrofer på jorden, då kulturer gått under (t.ex. Kobres, 1992[34], Peiser, 1997[35]).

Det finns dels himlakroppar, asteroider, som rör sig i märkliga banor och som kan krocka med jorden. En sådan missade oss med blott 7 timmar i mars 1989. Hade vi krockat skulle smällen ha motsvarat ett till två megaton TNT, motsvarande sådär etthundra Hiroshima-bomber. Vi skulle inte ha haft någon förvarning, utan det skulle bara ha uppstått ett bländande ljussken, bokstavligen förblindande, och efter det skulle tryckvågen komma, med en förbrännande hetta. På längre avstånd skulle jordbävningsvågen komma direkt efter ljusskenet, eftersom ljud leds snabbare i mark än luft. Alltså, först en blixt, sedan skulle marken skaka, sedan skulle ett gigantiskt åskmuller anlända. Därefter skulle himlen förmörkas.

Dels finns det kometer.

Den första komet vars bana korrekt beräknades kallas Enckes komet, efter forskaren ifråga. Den har en omloppstid runt solen på blott 3,3 år, och dess bana korsar jordens bana (Figur 1-36).

Figur 1-36. Kometen Enckes bana (dess beteckning i astronomiska databaser är 2P). Omloppstiden är 3,3 år. Omritad efter Minor Planet Center.

Det som är intressant är emellertid att det, förutom dessa slumpvisa kollisioner, också finns ett regelbundet mönster. Whipple (1940)[36] kom fram till att Enckes komet är en rest av en betydligt större himlakropp, som för mellan 5 och 20 tusen år sedan hade befunnit sig i en omloppsbana på omkring 3,3 år och med låg inklination (3,6 – 16°). Delarna skulle ha spritts ut i banan, på grund av inverkan av gravitationen från jorden och andra himlakroppar som den kom nära. Det intensiva stjärnfallet från Oxens stjärnbild i september – december, kallat tauriderna, skulle enligt denna tolkning orsakas av att vi passerar detta rymdgrus från Enckes föregångare.[37]

Det har föreslagits (Kobres, 1995)[38] att dessa regn förr var mycket värre, och innehöll större kroppar. När jorden passerade i kometens svans kan stofttillskottet till den övre atmosfären ha varit så stort, att klimatet ändrades – en omvänd växthuseffekt, en kosmisk vinter.

Det har beräknats att om en komet som Enckes föregångare eller syskon skulle ha kommit så nära Jorden att vår planet kolliderade med kometen eller dess koma, så skulle vi passerat ganska nära 33 år tidigare, något längre 66 år tidigare, och så vidare. Om kometen överlevde mötet så skulle den sedan ha avlägsnat sig på samma sätt. Det skulle sedan dröja länge innan nästa tillfälle med ett sådant närgånget möte; 1500 år har nämnts, men det får kanske inte tas som dagens sanning. Att beräkna banor för existerande kometer är svårt, eftersom de ändras hela tiden. Att beräkna banor för försvunna kometer är naturligtvis rena gissningsleken.

Folkminnen

De allra största kollisionerna kan ha bevarats i minnet som myter hos olika folk. En av dessa myter finns hos Jakuterna i Sibirien. Jag översätter här från Kobres (1992), som citerade folkminnen upptecknade av V.L. Seresevsky år 1877 respektive 1885:

”âolbon … sägs vara ’djävulens dotter och ha haft en svans i början’. Om den närmar sig jorden innebär det förstörelse, storm och frost, även på sommaren”

”âolbon, djävulens dotter, är en vacker flicka … hon är brud och fästmö till Satans son Ürgel (Plejaderna). När dessa två stjärnor kommer nära varandra är det ett dåligt omen; deras otåliga skälvningar, deras osammanhängande flämtningar orsakar svåra katastrofer: Stormar, snöstormar, kulingar. När de förenas kommer famndjup snö att falla även på sommaren, och allt levande, människor djur och trän, kommer att dö…”

Medan âolbon idag snarast betyder Venus, är dess egentliga betydelse vandringsstjärna, och eftersom den tidigare hade svans så kan man dra slutsatsen att det ursprungligen avsåg komet(er). Kobres påpekar därefter att planeterna är uppkallade efter de grekiska gudarna i ganska sen tid – så sent som under antiken kallades de fortfarande ”Afrodites stjärna” och så vidare, inte ”Afrodite” (’Venus’ med det latinska namnet). Det står därför helt klart att det inte var planeterna som var gudarna. Underförstått tog Kobres det tydligen för givet att det måste ha varit himlakroppar som inspirerade myterna om gudarna, varför slutsatsen blev att det då måste ha varit kometer; gudafamiljen ses som en motsvarighet till den kometfamilj som bildades då moderkroppen bröts sönder.

I den Arabiska öknen ligger Wabar-kratrarna (se Figur 1-31), som beskrevs av James Philby 1932, efter att ha hört en guide sjunga denna vers:

         Från Qariya slår solen på staden
klandra inte guiden som förgäves söker den nu
efter att den fördärvande kraften jämnade den med marken
skonande varken bomullsrockar eller silkeskläden.

Den händelsen finns tydligen bevarad i folkminnet ännu efter fyra och ett halvt tusen år, en observation som vi bör gömma i minnet till när vi tolkar myter. Observera att detta inte hade formen av en myt, utan en saklig redogörelse – efter 4500 år! – om än i form av en sång.

En europeisk myt är den om Faethons körning. Faethon var solgudens son, och för att bevisa sin börd villa han köra solskivan över himlavalvet en dag. Dock kunde han inte tygla hästarna, utan körde omväxlande för högt så att det blev kallt på jorden, och för lågt, så att marken förbrändes. Han tappade helt kontrollen och riktningen, och stannade mitt på himlen. Då dödade Zeus honom med en åskvigg och Faethon störtade i floden Eridanos (Ovidius skriver att det var i Po). Hans systrar, heliaderna, begrät honom vid stranden, och deras tårar blev till strandens bärnsten.

Platon påstod i dialogen Timaios, att Egyptiska präster hävdat att detta var minnet av en verklig händelse, fastän den vid Platons tid hade antagit formen av en myt. Kobres (1995) tolkar händelsen som att jorden gick genom svansen av en komet, baserat på dels den grekiska myten, dels kinesiska och sydamerikanska myter. Så här skaldade Ovidius om hur Zeus ändade färden:

         Han mullrade, och en åskvigg drog,
balanserade den likt en lans, siktade väl och kastade
på Faethon, och ändade hans tid
i livet och på vagnen, släckande eld med eld.
Hästarna hoppade isär i vild fruktan
skakade loss tömmarna, och vred sig ur remtyget
och betsel, ekrar och hjul låg utspridda
axel och skakel; vraket spreds över himlen
och Faethon, hans härjade hår i lågor,
ner i ett spår av skinande undergång kom,
som ofta, när sommarnätterna är molnfria
det faller från himlen, eller verkar falla, stjärnor.

Jag kan inte låta bli att associera till TV-bilderna av hur rymdfärjan Columbia spreds ut över Texashimlen nyligen.

På en mer språklig not, så kan man undra om inte ”undergång” har med detta att göra, bokstavligt, lika väl som katastrof och disaster. Platon skrev att Faethons körning syftade på en ”nerböjning” av himlakropparna, alltså att de kom för lågt. Det grekiska ordet för ’nerböjning’ är just ”katastrofi”. Ordet undergång kan mycket väl ha exakt samma syftning – att himlakroppen gick under (lägre än) där den skulle gå.

I en källkritisk ådra kan man förstås tillägga, att Ovidius uppenbarligen själv trodde att det handlade om ett stjärnfall, och att han kanske hade fått det av Platon, som i sin tur kanske bara hade hittat på det. Han nämner det ju i samma dialog som han berättar om Atlantis, vilket för somliga kanske är ett indicium på att det bara var påhitt. Till Atlantis återkommer jag i en senare bok, som helt ägnas den myten.

Völuspá

Förutom de myter som nämnts av Kobres i de ovan citerade skrifterna, skulle jag vilja lägga till Völuspá:[39]

52.    Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödningar Hels väg,
och himmelen rämnar.

57.    Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himmelen själv.

Av strof 52 och 57 får man ett starkt intryck av att det handlar om stjärnfall, alltså meteoritregn. Att Surt kallas stridsgudars sol beror nog på att alla katastrofer leder till konflikt och strid om de återstående resurserna. En komet förebådade krig och örlog, den var ett järtecken (se nedan). Alltså kan Surt i dikten avse en komet. Normalt tolkas han som en jätte, och associeras till vulkaner på Island.

Stenberg som störtar syftar kanske på meteoriter. Att jorden sänkes i havet kan syfta på svallvågen av en i havet störtande meteorit, så som förklarades ovan. Imman som ångar upp kan vara effekten av chockvågen som gick genom berget och vattnet, som får det att se ut som om vattnet sjuder. Hettan kan vara den heta vinden då chockvågen genom luften når fram.

Av kvädets första strof synes framgå att det handlar om forntida minnen:

1.      Hören mig alla
heliga släkten
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första jag minnes.

Dock används futurum innan beskrivningen av undergången börjar:

44.    Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.

45.    Bröder skola kämpa
varandras banemän bliva
…

Efter detta fortsätter det emellertid i presens. Det hela brukar tolkas som en spådom om jordens kommande undergång, men det skulle också kunna ses som en beskrivning av något som har hänt, men som kanske också kan hända igen. Den som talar ovan är anden av en död spåkvinna, som Oden manade upp ur graven (just som Odysseus manade fram den blinde siaren Teiresias ande för att få råd om sin hemresa). Völuspá brukar översättas med Völvans spådom, men det är bokstavligen ”vålnadens tal”. Man kan undra om völva och vålnad egentligen är samma ord. Det forngermanska ”auia” har ju blivit både vårt svenska ’å’ och ’ö’ (vattendrag respektive vattenomflutet land, alltså). Det andra ordet, ”spá” [spau] kanske ursprungligen betydde tala, som i engelskans ”speak”. Det vore ju onekligen föga förvånande om titelns mening vore just det som innehållet är, nämligen ’vålnadens tal’. Men varför har vi då fått oss förmedlat en annan översättning, ’spåkvinnans spådom’?

Här kan jag bara gissa, och min gissning är att Völuspá stod i strid med Bibelns och kristendomens uppfattning om världen och dess historia. Om Völuspá förstods för det den var, en historieskrivning, så skulle den ju kullkasta Bibelns läror. Att framställa den som om den handlade om framtiden vore då ett lämpligt sätt att förta dess kraft. Därmed skulle den ju förpassas från kunskap om forntiden, till tro om framtiden; från fakta till religion. Jag skrev ovan att jag gissade, men jag hittade inte på detta. Allt detta pågår dagligen i USA: Hundratals miljoner har spenderats på att få folk att förlora förmågan att se skillnad på fakta och åsikt, som ett steg på vägen att åstadkomma just det som hände med Völuspá om jag har rätt – att folk inte längre tror på fakta. I USA idag, år 2004 e.Kr., får man ofta till svar när man påpekar att motparten har fel i sak, att ”det är din åsikt”. Propagandan har lyckats. Jag gissar att den välfinansierade katolska kyrkan med sin indoktrinering – ett äldre ord för propaganda – var lika effektiv, som den kult som dagens kristna höger sprider i Det Stora Världsimperiet.

Så här fortsätter kvädet:

59.    Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.

Faktiskt är Fimbulvintern och Ragnarök två typer av händelser som är förenliga med att komma nära en komet. Även i myten om Faethons körning sades det att han först körde för högt, så att det blev kallt. Det skulle kunna förklaras som att stoftmolnet i kometens svans skymde solens strålar. Ragnarök vore då själva mötet med gasmolnet och rymdgruset nära kometen.

Vi återkommer strax till jordens undergång, men först en fundering kring hypotesen om Enckes komet. Det intressanta med den hypotesen är, att dessa möten dels ger förvarning, och dels i viss mån är förutsebara eftersom de är regelbundna. Eftersom kometen är synlig så kan man konstatera periodiciteten även om ingen kollision sker. Ser man den framifrån, som en svastika, så är det ett starkt järtecken. Dessutom, även om man missar kometens svans, så kan det inte ha undgått människorna att den fanns i närheten. Dess periodicitet bör ha observerats tidigt.

En logisk följd av hypotesen vore att man började studera astronomi för att hålla koll på denna komet. Då behövde man en kalender. Det enklaste är att använda dagar, månvarv och år som tidsenheter. Problemet är att dessa inte går jämnt upp i varandra. Därför hamnar man i olika bråktal. Då måste man börja utveckla matematiken. Låt säga att man gjorde allt detta, hur skulle man omsätta resultaten till praktisk nytta?

Som vi har sett kan man mildra verkningarna av naturkatastrofer om man förbereder sig. Just denna fara kan man skydda sig mot genom att gå ner i ett skyddsrum och genom att ha mat lagrad – precis som vi förbereder oss för ett bombkrig i nutid. Genom att beräkna hur faran varierade med tiden skulle man kunna optimera förberedelserna.

Låt säga att man kommit fram till att en viss natt per år var den farligaste. Hur skulle Du ha gjort om Du var ansvarig för säkerheten? Själv skulle jag nog ha sänt alla ner i skyddsrummet den natten varje år. Efter några generationer skulle det säkert ha blivit en tradition. Med tiden kanske man skulle fortsätta traditionen även om faran faktiskt var över, av nostalgiska skäl. Eller därför att man börjat uppfatta det som något lika självklart som vårt midsommarfirande.

Så långt hypotesen och dess konsekvenser. Det finns myter som skulle kunna ses som resultat av ovannämnda utveckling. Några bevis finns förstås inte – förutom att kometer är järtecken.

Järtecken

Med järtecken menas ”ett övernaturligt eller sällsamt tecken, ofta på himlen eller i luften, som ansetts förebåda märkliga händelser, ofta av katastrofal art” står det i Nationalencyklopedin. Många av dessa tecken är förmodligen inte alls övernaturliga, utan är helt enkelt kometer och meteoriter, kanske bolider.

Figur 1-37. Skiss av gasplymer från en hypotetisk komet som roterar kring sin färdaxel samtidigt som solvinden för iväg gasmolnet. Överst en enda plym, sedd från sidan. Nere till vänster en komet sedd framifrån med fyra plymer, långsamt roterande motsols. Nere till höger en komet med sex plymer som roterar snabbt och medsols. Själva kometen lär inte synas, utan vara dold av gasmolnet i centrum.

Man skulle kunna tro att himlakropparnas banor är lagbundna och möjliga att beräkna i detalj, men när det gäller kometer så vet vi sedan Johann Franz Enckes tid, att de påverkas också av en annan kraft än gravitationen. Nu vet forskarna att gaser som avgår, till följd av upphettning från solen, ger en reaktionskraft, just som i en raketmotor. Därför går det inte att beräkna var en viss komet befann sig under exempelvis bronsåldern.

Figur 1-38. Hällristningar på Gotland. Skeppen på bilden ros med åror, vilket stämmer med vad arkeologerna vet idag om skeppsutvecklingen i Norden: Ända på 600-talet var det roddskepp som användes, men kring år 800 kom segelskeppen att ta över. Dessa skepp förefaller ha en kajuta, ovanpå vilken cirklar är inritade. Är det stockar, stenar, sköldar, eller en dekoration? Notera också att båtarna är helt symmetriska, till och med med en styråra i var stäv. De uppvisar både likheter och skillnader mot bronsålderns hällristningsskepp. Från Erik Nylén, 1978: Bildstenar.

Om gaserna kommer från kometens inre så kan den leta sig ut genom kanaler, påminnande om jordens fumaroler, snarare än avgå jämnt över ytan. Något som liknar ”rökpelare” kan då bildas. Vill det sig kan det finnas flera sådana, riktade så att himlakroppen börjar rotera runt sin färdlinje. Gasplymen från en sådan skulle kunna sprida sig som i Figur 1-37. Den fyrplymade roterande kometen påminner naturligtvis om en svastika, en mycket spridd symbol i antiken.

Den sexplymade roterande kometen i Figur 1-37 återfinner vi på bildstenar från Gotland, från år 400 – 600 e.Kr. På bildstenarna i Figur 1-39 till 1-41 är de stiliserade, men på hällristningen i Figur 1-38 anar man en verklighetstrogen avbildning av fenomenet.

Spiralen i Figur 1-38 vrids motsols, har inget markerat centrum, och har 6 armar. I Figur 1-39 och 1-40 har den också sex armar och saknar centrumobjekt, men vrids medsols. I Figur 1-41 däremot har den 8 armar och en tydlig cirkel i centrum, och dessutom ”taggar” på armarna. Kanske är det en stiliserad bild gjord av en som inte själv sett fenomenet, utan bara hört talas om det.

Figur 1-39. Bildsten från Väskinde kyrkogård, Gotland. Daterad 400 – 600 e.Kr.

Att se en figur i skyn som den på stenarna här, måste ha varit ett järtecken som förebådade katastrof och krig och hungersnöd. Det är inte skrock eller religion, utan naturvetenskap och historia: Tecknet föreställer en komet som är på väg rakt mot jorden. Vad förebådar inte det?

När det gäller själva ordet järtecken så associerar jag till runan j, ”jara”, med betydelsen ’år’. Två saker kan noteras om själva tecknet: Dels att det är den enda runan som består av linjer som inte är sammanhängande, dels att tecknet liknar en komet med två plymer sedd framifrån. Man kan spekulera i att betydelsen av dess namn från början var komet, sedan intervallet mellan två uppträdanden av en regelbunden komet, men att det ännu senare, när kometen gick hädan, ändrades till nutidens betydelse. Man kan också ana en betydelse i det faktum att den föregås i futharken av runorna för hagel, nöd och is (h, n, i). Man kan också notera att j även kunde skrivas med böjda streck, vilket gör den ännu mer lik armarna på en roterande komet sedd framifrån.

j följs i futharken av runorna för ide, öde, skydd och sol (y, p, z, s). De åtta runor här nämnda utgör Heimdalls ätt i futharken. Heimdall nämns inte mindre än tre gånger i Völuspá – i första strofen (se ovan), i 27:e strofen, och i 46:e strofen. I de två sistnämnda blåser Heimdall i hornet, och i bägge anspelas också på Odens pant i Mims brunn på olika sätt. Hela Heimdalls ätt i runraden har måhända ett samband med komethotet.

Figur 1-40. Bildsten från Martebo Kyrka, Gotland. Daterad 400 – 600 e.Kr. Runorna har ännu ej lyckats tydas. De är skrivna med det 24-radiga runalfabetet.

När det gäller Odens pant har jag en fundering. Han offrade ju ett öga för att få vishet. Ser man på en exploderande bolid blir man nog blind, men håller man för ögonen så får man ju inte veta vad som hände. Kanske Oden var så nyfiken att han tittade med ena ögat – och alltså offrade det ögat – för att få visshet. Var det detta som menades med att han lämnade ett öga som pant i Mims brunn för att få vishet? När vi ser att Mims brunn är nämnd i samband med ragnarök så förstärks misstanken. Det finns en variant på temat i grekisk mytologi: Då Teiresias av misstag sett Athene naken förblindade hon honom, men gav honom inre syn som kompensation.

Notera att j är nästan likadan som s-runan, fast den senare är sammanhängande, medan j-runan är intermittent. Medvetet? Vem vet. Samtidigt kunde s dock också skrivas med 4 streck, inte helt olikt grekiska S, så att de blev lika kanske mera var en slump, eller ett resultat av stilisering.

Med vad som sagts ovan om meteoriter och eldkulor i åtanke, kan vi titta på bildstenen i Figur 1-41. Den skulle kunna tolkas på följande sätt: En komet kom rakt mot jorden. Vi hoppar över de två ormomslingrade cirklarna i mitten tills vidare. Under dessa ser man på stenen skog, djur och människor som – kan man spekulera – drabbades av denna katastrof. Kanske är människorna i båten på väg till dödsriket, eller kanske är det utvandrare som lämnar ett förstört land.

Figur 1-41. Bildsten från Sanda kyrka, Gotland. Daterad till 400 – 600 e.Kr. Den största bildstenen på Gotland, 330 cm hög. Återfunnen i delar.

Låt oss nu vända uppmärksamheten till meteoritkratern på Ösel, kallad Kaalisjön (se Figur 1-42). Huvudkratern är omgiven av 8 mindre kratrar. Huvudkratern bildades av en explosion motsvarande ca 20 kiloton TNT vid nerslaget (Hiroshimabomben motsvarade 15 – 20 kiloton TNT), i vilken järnklumpen om flera hundra ton förmodligen förångades. De kringliggande kratrarna bildades som normala nerslag, varför järnet borde finnas kvar. Men det gör det inte. Det har kanske blivit använt som råvara till esternas en gång fina järnsmide. Faktiskt var själva huvudkratern fordomdags en inhägnad och helig plats, och vissa uppgifter tyder på att där bedrevs järnsmide, enligt Jarmo Moilanen[40]. Han föreslår också att Kalevalas historia om Sampo och stölden av elden har direkt med detta nerslag att göra, och de katastrofer som det gav upphov till. Det är väl inte omöjligt, eftersom äldre motiv ofta fäster sig vid yngre händelser.

Det har beräknats att detta nerslag borde ha gett upphov till en jordbävning av samma magnitud som explosionen vid Steniga Tunguska 1908, alltså ca 5. Detta trots att kraften i explosionen här bara var en promille av den i Sibirien. Men denna meteorit träffade jorden; den i Sibirien exploderade på fem till tio kilometers höjd.

Beträffande dateringen finns det nu två sinsemellan motstridiga uppgifter, båda baserade på ¹⁴C-datering av torv i en mosse 6 km norr om kratern. I torven finns dels glasaktiga mikrosfärer (pyttesmå kulor, om man så vill) från ungefär 6500 – 6270 f.Kr., dels ett iridium-haltigt lager med kolbitar från ca 800 – 400 f.Kr. Det senare lagret är förknippat med en ändring av floran på en stor del av Ösel, och samtidigt brändes en fornborg ner ca 20 km därifrån. Iridium finns även i bottnen av kratern, och sedimenten i själva kratern är uppåt fem tusen år yngre än den äldre av de två föreslagna dateringarna. Dessutom stämmer inte mikrosfärernas kemi så väl, plus att de finns även på Dagö, vilket är alldeles för långt bort. Därför är den bästa gissningen nu, att kratern bildades någon gång mellan 800 och 400 f.Kr.[41]

Figur 1-42. Kaali-kratern på Ösel, Estland.  Den är 110 m i diameter, 22 m djup, och kanten är 4 – 7 m högre än omgivande land.

Nu kan vi återvända till de två ormomslingrade cirklarna i Figur 1-41. Den uppmärksamme läsaren har kanske noterat att den högra cirkeln har en större prick i centrum, omgiven av åtta mindre – just som den stora kratern i Kaali är omgiven av åtta mindre. En slump? Den enes gissning är så god som den andres. Men om det syftar på en himlakropp som i nio delar slog ner på Ösel, så bör den andra cirkeln syfta på en meteorit som slog ner i havet. Böljorna i centrum av den vänstra cirkeln antyder det. Vågorna runt kanten av bägge cirklarna, innanför ormarna, kanske syftar på svallvågorna som bildades. Den högra cirkeln vore då väldigt passande för Ösel, eftersom Ösel ju är en ö och alltså helt omfluten av vatten. Mun hur var det nu med den vänstra?

En utomjordisk håla?

Sommaren 1993 hjälpte jag till att leta efter lämpliga provtagningsplatser för sediment på Östersjöns botten, ombord på det finska forskningsfartyget Aranda. Expeditionen hette ”The Baltic Sediment Baseline Study” och ingick i Helsingforskommissionens miljöarbete.

Den 30 juni 1993 gjorde vi en liten kartläggning syd Runö i Rigabukten, utanför Kurlands kust. På en annars plan botten med varvig lera, fanns en märkligt djup och brant håla. Ekolodet gav ganska starka ekon i bottnen och i sidorna. Sedimentlagren lutade inte inåt hålan, så den måste ha bildats efter att den varviga leran avsatts.

Figur 1-43. Överst visas var i Rigabukten karteringen skedde, därunder en interpolerad djupkarta över provtagningsplats RB1 i ”The Baltic Sediment Baseline Study”, och underst en djupprofil längs den undre kanten av djupkartan. Djuphålan syns som en svart fläck. Lutningen på västra sidan är minst 12,6° och på den östra 8,5°. Enheten i profilen är meter.

Figur 1-44. Skalriktig avbildning av själva djuphålan. Kom ihåg att det inte är säkert att profilen går genom djuphålans centrum, och den tredimensionella formen vet jag ännu inte mycket om. Hålan är knappt 20 m djup. Den västra sluttningen är konvex och den östra konkav. Asymmetrin är förenlig med en meteorit som slog ner parallellt med den på Ösel, alltså med 30° stupning från nordost. Eftersom hålan är så brant måste den vara bildad efter det att leran avlagrats och konsoliderats.

De ryska geologer som var ombord hade tillgång till sovjetiska geologiska kartor, som visade att hålan var känd sedan tidigare. Den fanns också på deras sjökort. Eftersom det finns olja i området, och vi inte hade tid att titta närmre på fenomenet, sade vi oss att hålan nog hade uppstått som ett resultat av att naturgas hade bubblat upp där. De mörka ekona runt hålan skulle då vara orsakade av gas. Sedan tänkte jag inte mer på det. Under 11 år tänkte jag inte mer på det.

Förrän härom natten. Efter att jag hade skrivit texten ovan om en meteorit som slog ner i havet. Mitt i natten vaknade jag och tänkte ”Kan djuphålan i Rigabukten vara orsakad av en meteorit?”

Inget annat att göra än att leta rätt på fältdata och analysera om dem. Från en fil med digitala ekolodsdata framställde jag Figur 1-43, och gjorde vissa beräkningar. Det visade sig att sluttningen på hålan var minst 12,6° i väster, vilket är mycket brant för att vara under vatten. Lösa sediment kan börja glida redan innan lutningen uppgår till 1°.

Några sjömil bort tog Lauri Niemistö från Havsforskningsinstitutet en sedimentpropp. Där fanns bara några decimeter postglaciala sediment, som uppenbarligen var unga. Mellan dessa och den varviga leran låg en erosionsrest, ett lager osedvanligt grov sand och grus. Det är anmärkningsvärt eftersom vi talar om 40 meters djup i en ganska skyddad havsvik. Jag har själv studerat de betydligt mer exponerade bottnarna utanför Österlen, och även dykt på Christiansø ner till dessa djup. På 40 meters djup hittar man silt, alltså betydligt finare även än flygsand. Att hitta ett sådant bevis för erosion i Rigabukten var något som fäste sig i minnet.

Om djuphålan bildades som ett resultat av ett meteoritnerslag så är det däremot lätt förklarat. När meteoriten slog ner måste ju eventuell postglacial gyttja ha spolats bort av stötvågen. Vi talar om ett avstånd av cirka 3 km från nerslagsplatsen. Själva stötvågen gjorde nog inte mycket, eftersom den ju också färdades genom själva sedimenten. Men när bubblans pulserande började – det som ger svallvågorna – så uppstod kraftiga strömmar på så här nära håll. Gissningsvis många meter per sekund, kanske med brytande vågor – just sådana som bildstenen i Figur 1-41 visar. Detta kunde lätt förklara uppkomsten av erosionshorisonten.

Om det var en meteorit, och den var av samma storleksordning som den i Kaali, så är det möjligt att mycket av fisket i Rigabukten tillfälligt slogs ut, och att svallvågen gick högt upp på land på alla sidor om bukten. Högst måste den naturligtvis ha gått vid Kurland. Rimligtvis har alla båtar och alla infrastruktur typ hamnar och förråd förstörts.

Det verkar fullt möjligt att denna djuphåla är en krater skapad genom en kollision med ett objekt från yttre rymden, en meteorit. I så fall har hålan ett utomjordiskt ursprung, och är skapad av en himmelsk kraft. - Det är lätt att se hur föregående mening skulle kunna missuppfattas av den som inte känner till meteoriter och kometer. Den är dock helt rationell, och har inget med religion eller övertro att göra.

Den tolkning jag har skisserat i detta kapitel kanske kastar nytt ljus över den fornnordiska så kallade mytologin i Eddan. Det verkar inte alls handla om vidskepelse, utan om mer eller mindre dimmiga minnen, klädda i diktens form och fullt med känningar — känningar som eftervärlden tagit bokstavligt. Även det centrala temat om Fenrisulven verkar handla om meteoriter snarare än endogena jordbävningar, som följande strofer visar:

40.    Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig
tunglets rövare,
i trolls skepnad.

41.    Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten i än mer, och vad?

Det som antyds här är en koppling mellan järn (som i järnmeteoriter), öster (varifrån himlakroppar ju kommer) och Fenrisulven. Den senare var det ju som, när ettret träffade honom, skakade så att jorden riste. Att det skedde något så när regelbundet antyds ju av att det skedde när skålen blev full och måste tömmas. Att solskenet blir svart och väderleken vansklig passar på meteoritnerslag, men inte på endogena jordbävningar. Den mest närliggande slutsatsen är därför att Fenrisulven var den ursprungliga kometen, som senare splittrades och blev till hans avkomlingar.

Midgårdsormen

Det enda som nu återstår att tolka på stenarna är ormarna. Låt oss återvända till sagornas värld för att hitta förklaringen. I beskrivningen av Ragnarök ovan hoppade jag över följande strof:

56.    Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa.
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem alla draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen
som ofrejd ej fruktar.

Midgårdsormen omslöt världen och skyddade den. När Tor dräpte ormen inföll Ragnarök. De nio fjäten – är det månne de nio fragmenten som föll i Kaali, nio nerslag, liksom nio steg av en jätte: Klamp … klamp … klamp …

Tor var åskviggens gud. Enligt strofen här ovan var han lysande. Var han kanske en komet? Var Mjölner, hans hammare, åskviggen, en meteorit, en bolid? Skall vi se ormen runt cirkeln som Midgårdsormen?

Midgårdsormen har sagts leva i havet som omsluter jorden, men man kan inte låta bli att undra, detta världshav, är det månne lufthavet som avses? Då börjar figuren bli mer begriplig. Om Midgårdsormen är atmosfären som omger jorden, då förstår man hur ormen kunde piska upp vågor:

 50.   Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i vättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.

 

Ser man det på detta viset så inträffade Ragnarök då Tor – en komet, ett fragment av en tidigare komet vid namn Lodyn – kom in i atmosfären, började lysa, och till slut krockade med jorden. Explosioner, jordbävningar, störtvågor – jorden blev till ett helvete, bokstavligen, eftersom alla dog och alltså kom till Hel.

Slutsats

Det finns mycket som tyder på att återkommande möten med en eller flera kometer satt käppar i hjulen för kulturens utveckling efter istiden. Detta verkar vara den verkliga innebörden av orden katastrof och undergång. Man kan också undra i vad mån människans intelligens hjälpt henne att expandera på andra djurs bekostnad, genom att förbereda sig inför dessa katastrofer. En viktig förberedelse är ju att lägga upp ett förråd av mat. Fröer och nötter är då lämpliga att hamstra. Vill man hamstra fisk eller kött så måste det bevaras på något sätt – t.ex. som surströmming, eller saltfläsk, eller lutfisk. Man kan undra, spelade katastrofförberedelser roll för utvecklingen av metoder att konservera mat?

En fråga har jag låtit stå både outtalad och obesvarad, nämligen denna: Om nu Ragnarök redan har inträffat, när inträffade det då? En rimlig gissning är ju när Kaali-kratern bildades. Ur arkeologisk synpunkt skulle det kunna vara vid övergången mellan bronsålder och järnålder. Ur paleobotanisk synpunkt skulle det kunna hänga ihop med de ändrade förhållandena vid samma tid. Men detta är bara gissningar. För att inte hoppa i galen tunna är det bäst att fortsätta samla indicier innan domen uttalas.

Låt mig avsluta detta kapitel om ”jordens ungergång” med en strof ur Völuspá på originalspråket:

44.    Geyr Garmur mjög
fyr Gnipahelli,
festur mun slitna
en freki renna.
Fjöld veit hún fræ�a,
fram sé eg lengra
um ragnarök
römm sigtíva.

 

Istidens värld

Det finns även andra – mera jordiska ­– orsaker till att människans konjunktur går upp och ner, nämligen klimatvariationer. Den största av dessa är istidscykeln. Vi är nu i en mellanistid, men det normala under den del av jordens historia då människan funnits är faktiskt istid. Så låt oss se hur människans planet, Tellus, ”normalt” ser ut.

Istidens Tellus var mycket annorlunda gentemot dagens Tellus. Det var inte bara kallare. Det var inte bara 2 km is över Närke. Det var inte bara… När man ser till helheten, geografin, klimatet, oceanografin, hela dynamiken i systemet, så var det nästan som en annan planet. Det är nog så vi bör se på himlakroppen – som en plats med två olika tillstånd, eller modus operandi, mellan vilka den växlar ganska abrupt. Det ena av dessa två tillstånd, det nuvarande, efteristiden, är relativt konstant. Det andra, istiden, uppvisar däremot kraftiga och abrupta klimatvariationer inom vissa givna gränser – inte olikt ett kaos-tillstånd. I följande kapitel kommer jag att föreslå förklaringar till allt detta, men för den som inte är hemmastadd i hur inlandsisar och landhöjning fungerar, ges här först en liten snabbkurs.

Is – ett element i sig

I antiken skilde man mellan tre element av materia – jord, vatten och luft – plus ett fjärde som inte var materia, nämligen eld. Men vad är då is? Är det ett mineral? Man kan betrakta det så. Men det är så unikt och betydelsefullt, att jag menar att det borde ha betraktats som det fjärde elementet, istället för eld. Eld är en kemisk process och hör inte till den sekvensen. Vad är det som gör is så speciellt då?

Is flyter. Inte bara så att det flyter på vatten, vilket är ovanligt eftersom de flesta ämnen i fast fas är tyngre – inte lättare – än samma ämnen i flytande fas. Nej, det flyter också i sig själv, om än långsamt. Men det måste vara minst 30 m tjockt för att börja flyta (det är därför sprickor i jöklar med tiden självläker om de blir djupare än 30 m).

Is är alltså plastiskt, liksom en degklump. Lägg en degklump på ett väl mjölat bakbord och den flyter ut, desto långsammare ju tunnare den blir. Degen glider på underlaget – vi kan kalla det basal glidning. Vad som händer är att degen trycks ihop vertikalt, och expanderar horisontellt.

Nu kanske vän av ordning invänder att inlandsisar inte vilar på mjölat underlag. Säg inte det. Isens rörelser maler mekaniskt ner berget till så kallat bergmjöl, som kan fungera som glidmedel under den. Speciellt när det är vått, vilket det ju är så snart där finns lite smältvatten. Alltså, är friktionen under låg, kan isen expandera snabbt.

Tänk dig nu istället en degklump på omjölat bakbord. Den fastnar, och den kan bara flyta ut genom en typ av inre deformation som kallas skjuvning. Vad som händer är att ju högre upp en partikel befinner sig, desto fortare rör sig partikeln framåt. Deformationens hastighet beror på kraften, och den beror på den ovanpåliggande vikten. Alltså är deformationen noll i degklumpens yta, och snabbast precis intill bakbordet. Degens hastighet är noll invid underlaget, ökar snabbt uppåt närmast bakbordet, medan hastigheten är konstant vid ytan. Precis samma sak gäller för inlandsisar som är fastfrusna vid underlaget.

Inlandsisen rör sig framför allt genom inre skjuvning, och dennas hastighet beror på isens tjocklek, och isytans lutning. Inlandsisens form i tvärsnitt bestäms till övervägande del av dessa faktorer, vilket leder till att isytans lutning avtar med dess höjd. Jämför figur 1-45. Fronten blir tämligen brant. Eftersom is tunnare än 30 m inte är plastisk, kommer själva fronten att bestå av isblock som krossas och tumlar fram, mer eller mindre uppblandat med morän (sand, grus, sten, och bergmjöl).

Figur 1-45. En datorsimulering av hur en inlandsis tillväxer och flyter ut över ett plant och oböjligt underlag. X-skalan är i mil (10 km) och y-skalan i meter. Vid x=0 ligger isdelaren, dvs där är rörelsen noll. Den vänstra delen av grafen är en tillväxtzon med nettoackumulation av is, den högra delen en avsmältningszon med nettoablation. 

Effekter av isens flytlag

I princip ökar skjuvningen med kuben på skjuvspänningen, och skjuvspänningen beror av lutningen och den överliggande isens tjocklek. Det leder till att ju tjockare isen är, desto mindre lutning behövs för att få ett visst massflöde. Därför får en inlandsis den karaktäristiska profilen med brant front och en hög och nästan plan platå, liknande den i Figur 1-45.

När isen får nästan kontinentala dimensioner, som Antarktis och Grönland idag och den Skandinaviska och Laurentinska (dvs. Nordamerikanska) inlandsisen under istiden, måste istjockleken uppgå till flera tusen meter för att jämvikt skall uppnås. Vid jämvikt rör sig isen neråt uppe på platån, och böjer sedan av så att den rör sig i sidled när den når fronten. Snö som faller mitt i centrum kommer att komprimeras; det som ursprungligen var en kub med en meter sida, kommer efter 250 tusen år att ha plattats ut till arean av en villatomt, med en tjocklek av blott en millimeter.

Värme tillförs underifrån, från jordens innandöme. Samtidigt gör trycket under inlandsisen att smältpunkten sänks. När isen blir tillräckligt tjock så når den vid bottnen trycksmältpunkten, åtminstone på stötsidan av uppstickande hinder. Det gör att isen kan smälta långsamt. Vattnet kan rinna runt hindret i en tunn film och frysa till igen på dess läsida. Lösa bergblock fryser då fast, och plockas upp av isen. Därför bildas rundhällar med en slipad stötsida och en plockad läsida. Men denna trycksmältning är inte så effektiv; beräkningar ger vid handen att inlandsisen bara kan glida över underlaget med ungefär 7 m per år som ett resultat av den.

Om isen istället glider över ett underlag som kan deformeras, kanske en lera eller ett sediment med smältvatten, så leder den minskade friktionen till en dramatisk ökning av isens hastighet. Det är på så sätt som ”floder av is” uppstår inne i Antarktis inlandsis. Dessa isströmmar leder naturligtvis till ökad erosion vid basen, vilket leder till ökad istjocklek, vilket leder till ännu mer ökad ishastighet. När väl en isström etablerats blir den därför självförstärkande. När inlandsisen smält bort står dessa kanaler kvar som U-dalar eller, om havet går in i dem, som fjordar.

En stor del av den is som transporteras bort från dagens inlandsisar gör så i form av isströmmar. En annan del går emellertid ut på så djupt vatten att isen börjar flyta. Vattentrycket underifrån gör då att isen relativt raskt trycks ut till en skiva, kallad shelfis, som bildar en isshelf. Där shelfisen släpper kontakten med bottnen är den kanske 1000 m mäktig, men ganska snart avtar tjockleken till det för isshelfar mera typiska, tre till fem hundra meter. En typisk tjocklek vid kanten av Antarktiska isshelfar, där de bryts av, är 200 m. Eftersom isshelfen typiskt bara kan expandera i en riktning, åtföljs kompressionen av en snabbt ökande horisontell hastighet.

Så långt dagens isar, sådant vi kan observera i nutid. Detta återkommer vi till i avsnittet om innestänga isshelfar.

I det hypotetiska fallet i Figur 1-45 vilar isen på ett helt plant underlag, vilket inte är realistiskt. Jordskorpan flyter nämligen på jordens smälta innandöme. När isens vikt läggs ovanpå, kommer jordytan därför att pressas ner enligt Archimedes princip (”en kropp förlorar lika mycket i vikt som den undanträngda massan väger”).

En annan viktig faktor är att havens nivå ändras då vattnet binds i inlandsisar.

Eustasi och isostasi

Med ”eustatiska” förändringar avses förändringar av havsytans nivå, antingen den stiger eller sjunker. Innan man kände till landhöjningen trodde man i Sverige att det var havsytan som sjönk, och kallade det ”vattuminskningen”. Nu vet vi att världshavets yta för närvarande är statt i stigning, med ca 1,0 till 1,2 mm per år beroende på hur man beräknar det. Det betyder, att i områden med låg landhöjning, som Skåne och Danmark, vinner havet på landet, och vi har en skenbar landsänkning. Eustasin påverkas framför allt af hur mycket vatten som är bundet i inlandsisarna.

Med ”iostasi” avses förändringar i markytans nivå, alltså både landhöjning och landsänkning. Isostatiska förändringar är stora inom de tidigare nerisade områdena i Kanada och Skandinavien.[43]

Strandlinjeförskjutningen är skillnaden mellan isostasi och eustasi: S = I – E. Figur 1-48 visar den på senare tid mest använda kurvan för eustasi, presenterad av Fairbanks (1989)44, samt en matematisk ekvation presenterad av Påsse (1997)46.

Dagens landhöjning

Vi känner till hur landhöjningen är idag genom exakta mätningar under 1900-talet. Vi känner också till fragment av den från svunnen tid, genom inmätningar av äldre strandnivåer som idag är över (eller ibland under) den nuvarande havsytan. De gamla strandlinjerna lutar jämfört med dagens havsyta, till följd av att landhöjningen går olika fort på olika platser.

En komplicerande faktor är dock att även världshavens nivå har varierat, och att Östersjöbäckenet ibland har varit en del av havet, ibland en insjö, och har haft utflöde på olika platser. Det komplicerar strandlinjerna mer än önskvärt. Men låt oss börja med dagens landhöjning.

Figur 1-49 visar en relativt ny modell över landhöjningen. Detaljerna skiljer sig mellan olika beräkningar, men i stora drag är de lika: Landhöjningsmaximat ligger vid norra Norrlandskusten, och i sydligaste Sverige råder svag landsänkning, liksom i större delen av Danmark.

Figur 1-48. Två kurvor för den globala eustasin sedan istidens maximum. Den fetare är från Fairbanks (1989)[44] och är empirisk, dvs. den grundar sig på fältundersökningar (¹⁴ C-dateringar av koraller från Bahamas med omgivningar). Den tunnare linjen är en matematisk approximation, en arctan-funktion, beräknad av Påsse (1997). Det var den feta kurvan som användes för att göra kartorna över Östersjöns utveckling. Det skall dock påpekas att Fairbanks kurva senare har mött kritik, och att den lägsta helt säkra havsytenivån enligt någon forskare ”bara” låg kring 65 meter under den nuvarande. Sista ordet är uppenbarligen inte sagt än.

Landhöjningens orsak: Inlandsisens vikt

Isen väger nästan precis en tredjedel så mycket som jordskorpan. Därför strävar profilen efter att bli som i Figur 1-50, med två tredjedelar av isen över den ursprungliga markytan, och en tredjedel under.

Figur 1-49. Den skenbara landhöjningen i mm per år (dvs. ändring i avläst vattenstånd, utan korrektion för andra faktorer som påverkar vattenståndet). Ekmans landhöjningsmodell 1998.

Nu är ju inte precis jordskorpan som en båt på havet, som omedelbart reagerar när dess last ökar eller minskar. Faktiskt håller den fortfarande på att fjädra tillbaka efter den senaste istiden, ännu efter tio tusen år.

Figur 1-50. Datorsimulering av hur isen skulle tillväxa över en jordskorpa som flöt fritt över jordens smälta innandöme. Den normala jordytan är vid y=0, men av isens vikt pressas den ner en tredjedel av isens tjocklek (cyanfärgat fält). Den totala istjockleken blir något högre än i förra fallet, eftersom isytans lutning blir en tredjedel mindre.

Forskare har kommit fram till att jorden reagerar isostatiskt i två olika hastigheter, och därför antar man att det rör sig om två olika processer: En snabb flytning av det smälta underlaget till jordskorpan, och en långsam plastisk deformation av det fasta berget i själva jordskorpan. När kraften är stor blir deformationen snabb, när den är mindre tar deformationen tiotusentals år.

Strandförskjutning

En strandförskjutningskurva är ett diagram med tiden på x-axeln, och höjden på y-axeln, som visar hur vattenytans höjd på en viss plats ändras med tiden i förhållande till markens nivå. Höjdskalan är alltså fixerad till marken, precis som om man hade satt fast en vertikal linjal i marken. Ett sådant instrument kallas förresten pegel, och används för att mäta vattenståndet och landhöjningen. Den första pegeln i världen sattes upp i Sverige på initiativ av Anders Celsius, för att mäta vad man då uppfattade som en ”vattenminskning”.[45]

Äldre stränder kan ses t.ex. som blockfält eller kalspolningar. Ett av de bästa sättet att fixera en forntida vattenyta både till höjden och till tiden är dock att studera när en havsvik snörts av och blivit en insjö. Pasströskelns nivå är enkel att mäta in, och tiden får man fram genom studiet av mikroskopiska organismer som har levt i vattnet och avlagrats i dess sediment. Den nivå som visar omslaget från bräckt havsvik till en sötvattensjö daterar man sedan, antingen genom pollenkronologi, eller mera exakt genom ¹⁴C-datering.

Figur 1-51 visar två exempel på strandförskjutningskurvor i södra Sverige. Norra Halland blev tidigt isfritt, och började stiga snabbt, vilket resulterade i en isostatiskt betingad regression.

 

Figur 1-51. Strandförskjutningskurvor från Varberg respektive centrala Blekinge. Streckade avsnitt är interpolerade från kringliggande strandförskjutningskurvor. Okalibrerade ¹⁴C-åldrar. Omritade efter Påsse (1997).[46]

Drygt åtta tusen ¹⁴C-år före nutid nådde den globala isavsmältningen sin maximala intensitet. Eftersom den mesta isen fanns i Kanada så var det dess avsmältning som framför allt påverkade den eustatiska höjningen av världshavens yta. På strandförskjutningskurvan från Varberg slår denna snabba havsytestigning igenom som en eustatiskt betingad transgression för mellan nio och sju tusen år sedan. Vid det laget hade den isostatiska landhöjningen redan börjat avta i hastighet, vilket gjorde transgressionen möjlig. När världshaven för kring 6000 ¹⁴C-år sedan nådde nära sin nuvarande nivå, och all inlandsis var borta, blev landhöjningen ånyo dominerande, och regressionen har fortsatt in i nutid.

Om västkustens förlopp är enkelt, så är Östersjöns desto mer komplicerat. Det beror på att Östersjön omväxlande varit en havsvik och en insjö. Tröskelpunkten har växlat, varför det är bättre att tala om olika insjöar, med olika namn, men som alla legat där nuvarande Östersjön ligger. Alltså talar vi om:

Namn	Tid ca	Utlopp	Dämning	Vatten
Baltiska Ishavet	Isavsmältning -12000 BP (13260 kal BP)	Sund i Öresund	Isdämd i Östersjön	Glacialt grumligt smältvatten; isberg
Baltiska Issjön	12000-10500 BP (-11500 kal BP)	Tröskel i södra Öresund	Isdämd över Götaland	Glacialt grumligt smältvatten; isberg
Yoldiahavet	10200-9600 BP (-10620 kal BP)	Sund i Mellansverige	-	Bräckt in till Stockholm, i övrigt låg salthalt
Ancylussjön transgression	9600-9300 BP (-10300 kal BP)	Tröskel i Degerfors	-	Sötvatten
Ancylussjön regression	9300-8200 BP (-9080 kal BP)	Darss-tröskeln, Stora Bält	-	Sötvatten
Litorinahavet	8200 BP – nutid	Sund i Öresund och Bälten	-	Bräckt med avtagande salthalt norrut

Det första stadiet, det Baltiska Ishavet, nådde inte speciellt långt in, eftersom det mesta av Östersjön ännu var täckt av inlandsis. De allra högsta strandlinjerna efter istiden kan härstamma från lokala issjöar, alltså sådana som låg alldeles i kanten av en avsmältande inlandsis. Det har föreslagits att en sådan låg söder om Stenshuvud, och den har fått namnet Rörumissjön.

Indikatorer på forntida stränder

Under kraftiga stormar kastas sand och grus upp i en strandvall. Om vattenytan är sjunkande så kommer den att ligga kvar. Sådana gamla strandvallar är vanliga i många delar av Sverige, på flacka men exponerade stränder. Om strandvallens topp ligger på, låt säga, 10 m över havet, så har den bildats när vattenytan var lägre än så, kanske på 8 till 9 m ö h. En strandvall bildas av stormar, och vattenståndet under dessa skiljer sig ofta från den normala, vilket ökar osäkerheten ytterligare. Hittar man kol (t.ex. från människor som gjort upp eld på strandvallen, mellan två stormar) så är den däremot lämplig för datering. Strandvallar är därför lämpliga för att kartlägga förloppet vid snabb regression. Man kan se dem på Österlen både norr om Stenshuvud (upp till 32 m ö h) och söder om Simrishamn (upp till 21 m ö h).

Om kusten är klippig eller blockig så slipas istället stenar och block runda, i nivån från vattenytan och ner till kanske en meters djup. Medan en strandvall bildas av en enda storm, kräver slipningen många århundraden för att ens bli synbar för blotta ögat. Vid dykningar utanför Simrishamn, på grunden Nedjan och Långagrund, har jag sett att stenar och block är slipade på nivåer från 25 m djup till 32 m djup[47]. Mellan 20 m djup och 24 m djup är däremot klipporna helt råa i ytan, och på 36 m djup är spåren av vattenslipning mycket svaga. Slutsatsen är att vattenståndet varit ganska konstant mellan ca 26 m som högst, och ca 31 m djup som lägst, under en period av många sekler. Däremot har det snabbt passerat mellan denna lägre nivå, och en högre nivå (högre än –16 m eller så).

Dessutom finns en strandvall på ca 25 m djup utanför Simrishamn (innanför Nedjan, i Tobisviken). År 1986 kartlade jag hela Österlens kust med sidtittande sonar (side scan sonar), ett akustiskt instrument som ger en bild av bottnen. På den kartan syns strandvallen tydligt, och man kan följa den söderut. Söder om Sandhammaren försvinner den in under sandbanken, men med hjälp av lågfrekvent ekolod kan man se genom sanden, och fortsätta följa strandlinjen ända ner till Svartgrund, söder om det stora sandgrundet ”Sandhammarbanken” och ca 2 mil från land. Stranden lutar åt söder. Utanför Sandhammarens fyr är strandlinjen utformad som ett strandhak på 32 m djup, och vid Svartgrund är fornstranden en strandbank typ ”tombola” (en strandvall mellan en ö och land, med vatten på båda sidorna) som förband klippan med sandbanken, med toppnivå 36 m under havet. Nedanstående tabell sammanfattar den tillgängliga informationen.

	Plats, cirkanivå m ö h
Strandindikation	Svartgrund	Sandhammaren	Simrishamn	Karakås
Högsta strandvall i serie			21	32
Annan hk-indikator		9
Enskild strandvall/-hak	-36	-32	-25
Vågslipning topp			-25
Vågslipning botten			-32
Litorinagränsen, cirka		4	4.5	5

 

De inramade siffrorna är synkrona, samtida. Högsta kustlinjen (hk) kan också vara samtidig, men det är inte säkert att den är det, eftersom den ju inte kunnat utbildas förrän isen försvunnit.

Nå, om vi nu har dessa nivåer, plus strandförskjutningskurvor från ett stort antal platser runt Östersjön, så borde man ju kunna beräkna hela strandförskjutningskurvan också för Österlen.

Österlen

I faktaruten nedan utvecklas en strandförskjutningskurva för Österlen, genom att anpassa formlerna ovan till de fältdata som presenterades tidigare, och till alla de andra data som Påsse själv använde. Den slutliga kurvan är den sista. Den som inte har ett specialintresse i strandförskjutningskurvor kan härmed raskt bläddra till nästa kapitel.

Slutsats

I figuren här ovan syns hur komplicerad strandförskjutningen är vid Österlen (och den är ändå förenklad, eftersom det enligt fältresultat har förekommit minst två, kanske tre tappningar av Baltiska Issjön, och här visas endast en). En liten förändring av Påsses modell var nödvändig, nämligen att tillåta att tidpunkten för maximal landhöjning varierade. Tack och lov, skulle jag vilja säga, för det stred liksom mot förnuftet att den tidpunkten skulle vara konstant.

Istidens kronologi gick vi igenom tidigt i texten. I detta kapitel har vi sett isens dynamik, och hur den samverkar med landhöjning och havsyteförändringar. Allt detta är den gängse bilden. Men det finns data som inte stämmer. Skärp sinnena, för nu börjar en ny gåta.

Överförhöjda issjöar

Datorer kan enkelt beräkna landisens tillväxt och avsmältning. Vi känner israndlägena vid ett antal tidpunkter, genom åldersbestämda ändmoräner. Flytlagen ger oss isfrontens lutning. Alltså kan vi beräkna hur många meter is som måste ha smält av per år. Det stämmer inte.

Problemet

Problemet är, att det inte ens i nutid finns tillnärmelsevis tillräckligt med solenergi tillgängligt för att smälta så mycket is, så snabbt. Andrews (1973)[48] påpekar till exempel att den senaste inlandsisen (kallad Wisonsin i Nordamerika), måste ha smält av med mellan 10 och 50 m per år, vilket kräver mellan 1 och 17 gånger mer solenergi än vad som finns tillgängligt idag.

Detta gäller även isavsmältningen av Danmark, där vi har en god kronologi. I bägge dessa regioner finns det ett flertal ändmoräner inom en relativt kort period i slutet av istiden. Andrews (1973) påpekar att större ändmoräner inom det Laurentinska nedisningsområdet typiskt är bevarade omedelbart ovanför den lokala marina gränsen eller issjögränsen. Istället för att ha gradvis smält tillbaka, har isen tydligen ryckt fram och smält tillbaka en handfull gånger under loppet av några årtusenden. Detta ger vid handen att isen måste ha haft en låg lutning och rört sig snabbt, vilket betyder att den har haft låg friktion över underlaget.

En annan grupp av fältobservationer som inte passar med en stor, tjock inlandsis i södra Östersjön, gäller dess rörelseriktning. Den senaste isen som kom in över Österlen söder om Simrishamn nådde bara någon kilometer upp på land, och rörde sig från sydost mot nordväst. Den senaste isen i Öresund flöt norrut, och nådde i Skåne inte högre än ungefär 80-meterskurvan. Någon forskare har föreslagit en lokal isdom väster om Bornholm för att få ihop det, men i norra Tyskland visar ledblocksanalyser (stenar vars ursprung i fast klyft kan identifieras) att isen kom från nordost, och alltså inte kan ha kommit från en sådan dom.

Då jag själv undersökte de glaciala avlagringarna utanför Österlens kust (Erlingsson, 1990)[49], kom jag till slutsatsen att de djupaste områdena – neråt 60 m u h – inte uppvisade spår av att ha blivit överkörda av den senaste isen, den som endast nådde någon kilometer upp på land. Följaktligen föreslog jag att denna is hade flutit dit, det vill säga att det varit en shelfis. Vidare föreslog jag att den varit bottenfast på samtliga sidor. Men problemet var att det egentligen var i grundaste laget för en isshelf. Ett annat dilemma var att inte heller denna hypotes kunde förklara den våldsamma erosion som uppenbarligen förekommit i Bäckhalladalen och dess omedelbara omgivning, just norr om Simrishamns tätbebyggelse.

Talgdanken

Sommaren 1990 hade jag förmånen att få resa på en exkursion till Island, och få se Vatnajökul, denna isdom som då och då ger ifrån sig ”jökulhlaup”, eller jökellopp på svenska. Där, vid Vatnajökul, alltså ’vattenglaciären’, fick jag i min hand en doktorsavhandling som förklarade fenomenet jökellopp. Att isen smälts av en vulkan under isen har varit känt sedan länge, men Björnsson (1988)[50] förklarade de hydrodynamiska samband som gjorde att vattnet kunde ansamlas och sedan störta ut i ett jökellopp. Poängen var att vattnet stängs inne av isen, trots att isen är lättare än vattnet! Allt som krävs är i princip att isytan är högre runt omkring den innestängda sjön, än rakt över den. Underlaget spelar också roll, men isytans topografi är 10 ggr viktigare än underlagets.

Kunde detta tillämpas i Östersjön? Men där finns ju inga vulkaner!?

Den 15 augusti 1990 klockan 23:00 gick det upp för mig hur iskanten runt den innestängda sjön skulle kunna bildas: Genom att isshelfen pressas upp på ett motlut. Principen är densamma som det sätt på vilket packisvallar i en sjö bildas på vintern, men det krävs förstås att isen är så tjock att den deformeras plastiskt, för den måste vara vattentät. Det var en underlig skapelse, med märkliga egenskaper. Men att få hypotesen publicerad var inte helt lätt.

Glad i hågen skrev jag en vetenskaplig artikel i vilken jag beskrev fysiken i hypotesen, och de geologiska implikationerna. Men jag fick artikeln tillbaka, med rådet att göra en datormodell av hypotesen för att visa att den fungerade. Jag gjorde en modell i programmet FrameWork, språket FRED (ett suveränt datorprogram på 80-talet som aldrig blev någon kommersiell succé), och sände in bägge artiklarna för publicering. Till min häpnad skrev den anonyme fackgranskaren att han tvivlade på att jag hade gjort modellen, eller att det ens vore möjligt att göra modellen i det program jag använt! Suck. Jag nödgades lägga till ett appendix med en utskrift från modellkörningen, och sände in artiklarna till en svensk vetenskaplig tidskrift, Geografiska Annaler, som inte skulle ha något problem att kontrollera att modellen verkligen existerade i sinnevärlden.

Nämnas kan väl också, att även om FRED var lätt att programmera, så var det inte snabbt på att exekvera koden. Första versionen var ungefär lika långsam som verkligheten; det vill säga det skulle ha tagit uppåt 3000 år att beräkna utvecklingen under 3000 år. Efter en kombination av trimning av koden, och uppgradering till institutionens snabbaste dator, tog det ”endast” 3 månader. Med ett kompilerat program på en modern dator skulle det förmodligen gå på några minuter.

Vad är det då som var så märkligt, att fackgranskaren inte bara vägrade tro på de fysikaliska formlerna, utan också vägrade tro på datorsimuleringen så till den milda grad, att han/hon hellre beskyllde mig för vetenskapligt fusk?[51]

Princip

Följande beskrivning är baserad på hypotesen i Erlingsson (1994a)[52] och på datormodelleringen i Erlingsson (1994b)[53]. Medan datormodellen gjordes för ett vattenområde med nedisningscentrum i norr och pre-glacial tröskel i söder (som i Östersjön), skall jag emellertid här beskriva förhållandena om den ursprungliga tröskeln också låg i norr (Figur 1-58a).

Figur 1-58a. Utgångsläge med tröskel i norr.

Tänk dig en kontinent som Nordamerika. Hudson Bay är ett stort grunt vattenområde uppe på kontinenten; ett innanhav liknande Östersjön. De är båda förbundna med relativt smala sund till världshavet. Inlandsisen i Kanada, den så kallade Laurentinska inlandsisen, hade två spridningscentra som låg söder respektive norr om Hudson Bays utlopp. Antag nu att dessa växte så pass mycket att de blockerade Hudson Strait (Figur 1-58b).

I detta läge kan det också tänkas att sjön tappas då och då, men att den långsiktiga utvecklingen ändå går mot en allt kraftigare dämning (Figur 1-58c).

Någon gång i detta sammanhang börjar en isshelf att utvecklas över den isdämda sjön om den är tillräckligt djup (Figur 1-58d). Sjöns yta bestäms nu av en tröskel som ligger på en annan plats än där isdämmet finns.

När isshelfen når andra stranden knuffas den upp på land. Det intressanta är vad som händer just vid tröskeln. Det är här som hypotesen för den instängda issjön stipulerar att isen kommer att stänga inne vattnet under sig (Figur 1-58e), och bilda både lock och kanter – trots att is flyter på vatten. Resultatet blir en överförhöjd issjö.

Figur 1-58b. En isdom har bildats intill tröskeln, och isen börjar dämma upp sjön.

Figur 1-58c. Isen fortsätter tillväxa, och sjön närmar sig en ny tröskel på andra sidan.

När isen på detta sätt höjer sig så minskar mottrycket av vatten mot dess front, vilket tenderar att leda till snabbare kompression - extension. Å andra sidan tillkommer friktion mot underlaget i den grundstötta delen, vilket leder till skjuvning i fronten. Problemet är att modellera detta korrekt i en datormodell, eftersom det ännu inte finns någon acceptabel modell för att beräkna friktionen. Det går heller inte att göra en fysisk modell, eftersom man då skulle behöva ett ämne som flöt plastiskt vid sådana tjocklekar som man kan ha i en modell, som hade en smältpunkt vid en temperatur som man kan ha i ett laboratorium, och som hade högre densitet i smält fas än i fast fas. Speciellt det senare är unikt för vatten. Vi är alltså helt hänvisade till datorsimuleringar, och till observationer och tolkningar av geologin.

Figur 1-58d. En isshelf har börjat sprida sig över den isdämda sjön.

Figur 1-58e. Isshelfen har gått på grund på motsatta stranden, och ett islock (captured ice shelf, CIS) har bildats. Islockets flytnivå (A) är högre än tröskelnivån. Flytnivån är den höjd som vattenpelaren skulle nå om man borrade ett hål rakt igenom isen. Detta är nu en överförhöjd issjö. Där isshelfen knuffats upp på land har en isvall (ice rim) bildats. Närbilden vid (B) visar var den hydrostatiska tätningen finns. Isens tryck vid marken överstiger vattnets tryck under islocket. Den streckade blå linjen vid (B), som mynnar på isytan vid samma nivå som linje (A), visar var isens och vattnets tryck är lika (om man bortser från att markens densitet är högre än isens). Om man skulle gräva ner en mjuk plastslang högre än denna linje så skulle den tryckas ihop. Förutsatt att marken är impermeabel (ogenomtränglig) kan därför inte vattnet rinna ut under isen. Annorlunda uttryckt, till vänster om bokstaven (B) pekar tryckgradienten inåt den innestängda sjön, inte utåt. Vattnet kan naturligtvis inte rinna mot tryckgradienten.

Nu åter till händelseutvecklingen. När flytnivån höjs kommer förr eller senare den hydrostatiska tätningen att falera någon stans runt isshelfens perimeter. Då triggas ett jökellopp (Figur 1-58f). Det behöver inte nödvändigtvis vara där den pre-glaciala tröskelpunkten låg. Faktiskt är nivån på isvallen tio gånger viktigare än underlagets nivå. Därför tenderar jökelloppet att inträffa så långt bort från isens närområde som möjligt, snarare än i den lägsta terrängen. För Kanadas del betyder det att jökelloppet hellre skulle inträffa vid Klippiga Bergens fot än i Hudson Strait, då isen var som störst.

När väl jökelloppet kommit igång så leder den kinetiska värmen till att isen smälter och kanalen vidgas, vilket leder till ännu högre flöden, och så vidare. I ett typiskt jökellopp på Island ökar flödet exponentiellt under många dagar, för att sedan plötsligt ebba ut strax innan sjön är helt tömd. Det finns ingen anledning att misstänka att det skulle gå annorlunda till vid tömningen av en överförhöjd subglacial sjö av denna typ.

Figur 1-58f. Ett jökellopp (C) inleds då isen expanderat och lyfts så mycket, att isvallen minskat i höjd så pass, att den inte längre förmår hålla emot trycket. Alternativt inleds jökelloppet om en markant sänka i underlaget kommer i isens väg, eller att där förekommer permeabla sediment genom vilket vattnet kan börja sippra ut.

Figur 1-58g. Vid den yttersta gränsen för isens framryckning efterlämnas en ändmorän (E). Is som avsmälter utan att röra sig efterlämnar ett dödislandskap (D).

Efter jökelloppet stagnerar isshelfen ett tag enligt modellkörningen. Intill inlandsisen tillväxer isshelfen i tjocklek, medan den i randområdena innanför sin ändmorän smälter av som dödis (Figur 1-58g). Efter en återhämtningsperiod kan en ny instängd isshelf med sin subglaciala sjö bildas, och processen upprepas. Om detta sker i ett generellt avsmältningsskede, så kommer isen att efterlämna ett landskap av omväxlande ändmoräner och dödislandskap.

I datormodelleringen låg flytnivån kring 10 till 20 meter över tröskeln då jökelloppen inträffade. Före det första jökelloppet rådde en snabb kompression-extension av isshelfen, och både fronten och den hydrostatiska tätningen nådde förbi tröskelpunkten innan jökelloppet kom. Succesiva jökellopp inträffade med fronten allt längre tillbaka, väl före tröskelpunkten och så småningom på flera tiotals meters djup i marginalsjön framför iskanten. Samtidigt blev isshelfen allt tjockare, och inlandsisen växte gradvis ut över den forna sjön, eftersom modellens massbalans var angiven så att slutresultatet skulle ha blivit en enda stor landis ända till motsatta stranden, om modellen hade körts tillräckligt länge.

Observera alltså, att det under en enda oavbruten framryckning av inlandsisen, enligt modellkörningen skulle ha bildats en serie av ändmoräner åtskiljda av dödis, med den första längst bort från nedisningscentrum! Denna modell ställer därför ett antal vedertagna ”sanningar” på huvudet. Till råga på eländet går det inte att i efterhand veta hur den preglaciala topografin såg ut, eller hur detaljerna i isens kant såg ut (enstaka meter i höjdskillnad kan avgöra var jökelloppet inträffar, och när). Därför är det fullständigt ogörligt att göra en deterministisk modell över isens utbredning, för att försöka korrelera israndlägen med klimatet via glaciärens respons.

Istället får vi nog betrakta israndläget som en kaosfunktion; inom vissa gränsvärden kan isranden ha legat var som helst vid en given tidpunkt. Det enda vi kan säga är den minimala utbredningen, den maximala utbredningen, den ungefärliga framryckningstakten, och den ungefärliga avsmältningstakten. Men dessa värden kan vi mycket väl kontrollera mot geologiska data.

Detta har stor betydelse för forskningen om så kallad Global Change, på två sätt: Dels därför att isens storlek traditionellt anses hänga intimt samman med frontläget, dels därför att frontens läge anses vara en ganska god indikator för klimatet. Bägge dessa samband är mycket svagare enligt min teori.

Formeln för den hydrostatiska tätningen redovisas i faktarutan här intill.

Vattenbudget

En intressant aspekt på denna hypotes är hur dess vattenbudget ser ut. En av de största skillnaderna mellan en innestängd isshelf och en regelrätt inlandsis är att i den förra förekommer en hel del vatten som aldrig fryser, och som därför heller inte behöver smälta innan det återförs till havet. Totalt sett är det också mindre vatten bundet i en innestängd isshelf än i en inlandsis. Det påverkar naturligtvis världshavets nivå under istiden.

En glaciär i jämvikt har en närzon där den tillväxer, och en tärzon där den avsmälter. Masstransporten är naturligtvis som högst just där dessa två möts. Den linjen kallas förresten firnlinjen, eftersom det ovanför den finns firn, men inte nedanför. Firn, ja, det kanske jag skulle förklara att det är fjolårssnö, snö som har legat kvar över hela sommaren. Den innestängda isshelfen kan bara förekomma på lång sikt i tärområdet. Om snö skulle bli liggande så skulle isshelfen börja tillväxa kraftigt i tjocklek, och bli en regelrätt inlandsis.

Att isshelfen ligger i tärområdet betyder att det bildas smältvatten på dess yta, och dessutom regnar det naturligtvis på den under sommaren. Vart tar detta vatten vägen? Eftersom isshelfen är omgiven av en förhöjning så kan det ju inte direkt rinna över kanten. Det rinner naturligtvis till den lägsta punkten, vilket är strax innanför kanten, där vattnet nu börjar tynga ner isen (Figur 1-59). Detta leder i sin tur till en ökad kompression i denna del av shelfisen, vilket leder till en uttunning i förhållande till omgivande is. Även efter det att vattnet försvunnit så förblir isen tunnare, vilket leder till att samma plats kommer att förbli samlingsplats för smältvattnet. Vi får en supraglacial intermittent sjö som resultat. En liknande dynamik kan ses på Arktis packis i nutid.

Figur 1-59. Smältvatten på en instängd isshelf. Isen tyngs ner, tunnas ut, och termokarst bildas, vilket så småningom gör det möjligt för vattnet att rinna ner under isen som pil F visar.

Men åter till vattnet. Uttunningen av isshelfen genom plastisk deformation avstannar ju så småningom. Vad händer om ytterligare vatten tillkommer? Kommer isshelfen att pressas ner till bottnen? Nej, knappast, och orsaken heter termokarst.

Sötvatten har som bekant sin högsta densitet vid temperaturen +4°C. När sol och ljumma vindar på sommaren värmer ytan på den supraglaciala sjön, så kommer det uppvärmda vattnet att sjunka till botten, till den djupaste punkten i sjön. Där kommer det att kylas av, och åter stiga. Värmen avlämnas naturligtvis till isen, som smälter. På så sätt bildas det grottor neråt, och detta fenomen går under beteckningen termokarst. Det är känt från tundraområden i nutid, där den frusna marken i vissa fall består till helt övervägande del av vatten.

När termokarsten når ner till undersidan av isshelfen kommer den supraglaciala sjön att tappas ner till den subglaciala sjön, i ett gigantiskt ”slurp”. Kommande vinter kommer vattnet som står kvar i den övre delen av termokarstkanalerna att frysa till is. Processen börjar om.

Volymer och frekvenser

Den mängd vatten som tillförs den innestängda issjön per år kan röra sig om några decimeter, uppskattningsvis. Den jordvärme som tillförs underifrån är tämligen obetydlig utanför vulkaniska områden. Vattnet måste huvudsakligen komma uppifrån som smältvatten och regn. Den subglaciala sjön kan därför uppskattas tillväxa med som mest någon till några decimeter per år.

Teoretiskt kan man visa att tappningen högst kan uppgå till 9/19 av isshelfens tjocklek, och denna senare bör ha varit under 500 m. Ett jökellopp tappar inte sjön helt. Den maximalt möjliga tappningen är därför under snarare än över 100 m; låt säga något till några tiotals meter, som datormodellen förutspådde.

En rimlig uppskattning om intervallen mellan jökellopp är, baserat på dessa siffror, några århundraden. Om förhållandena är väldigt torra, så att en hel del avdunstar genom sublimation (direkt från is till ånga) i tärområdet, och nederbörden är ringa, kanske intervallet kan uppgå till ett par årtusenden.

Inom det Laurentinska nedisningsområdet kan man föreställa sig en maximal innestängd issjö på omkring tvåhundra gånger hundrafemtio mil. Om denna tappades med låt säga 100 meter, så innebure det ett utflöde av trehundra tusen kubikkilometer vatten, eller 3·10¹⁴ m³. Världshavens yta är ungefär 3,5·10¹⁴ m², vilket betyder att ett sådant jökellopp skulle höja världshavens yta med nästan en meter.

Siffran 100 meter är vald med tanke på ett utflöde på sydvästra sidan isen, neråt Missouri- och Mississippifloden (eller uppåt Mackenziefloden till Arktis). Om däremot tappningen skedde genom Hudson Strait så skulle tömningen kunna bli i stort sett fullständig, och världshavens yta höjas med flera meter. En uppskattning baserat på det område som idag ligger inom Hudson Bays dräneringsområde, under antagande av en tappning från 400 m till 0 m, motsvarar en havsytehöjning med 2,8 m. Detta är alltså en process som kan ge upphov till katastrofartade globala översvämningskatastrofer. Uppskattningsvis bör ett sådant jökellopp ha tagit ett antal veckor.

Det ska väl också påpekas att man inte behöver anta någon innestängd issjö för att få en tappningskatastrof. När de isdämda sjöarna i Kanada tömdes så uppstod ett rejält utflöde av iskallt sötvatten, även om det inte ledde till en lika dramatisk stegring av världshavens yta.

Världshaven

Den vanligaste uppgiften om världshavets nivå under det senaste glaciala maximat, är att den var ca 100 till 120 m under den nuvarande ytan. Någon kanske frestas invända att en innestängd isshelf inte kan ha förekommit i Kanada, eftersom havet då inte skulle ha kunnat sänkas så mycket. Men det vore ett cirkelbevis.

Den lägsta säkra nivån har dock nyligen påståtts vara endast ca –65 m. Att nivån var mer än 100 m under den nuvarande är en slutsats, baserad på en beräkning av mängden is i inlandsisarna. Isens volym har beräknats med hjälp av isens flytlag, under antagande av att de såg ut ungefär som Grönland eller Antarktis idag. Om de istället till betydande del bestod av innestängda isshelfar och subglaciala sjöar, så behöver inte världshavet ha varit sänkt med mer än sådär 65 m.

Den viktigaste skillnaden mellan en subglacial överförhöjd sjö, och en inlandsis, gäller dock hastigheten varmed vattnet kan återföras till havet. En inlandsis kan bara förorsaka långsamma stigningar av världshavens yta, och det allra mest extrema kanske är några centimeter per år. En tappning av en innestängd subglacial sjö av kontinental dimension i Kanada, skulle å andra sidan kunnat ge en stigning av världshavens yta med en sådan magnitud och plötslighet, att det skulle kunnat uppfattas som den från många folks mytologi välkända ”syndafloden”. Enligt Bibeln steg vattnet under syndafloden med 15 korta alnar (á 1,5 fot; det blir ungefär 6,3 meter om man antar att en fot var 28 cm, vilket är det äldsta mått jag har stött på) under loppet av 40 dagar. Det är i samma storleksordning som den maximalt möjliga effekten av en tappning av en Laurentinsk subglacial sjö. Det kan ju inte vara Svarta Havet som avses, eftersom vattnet ju steg mer än 100 meter där.

Geologiska implikationer

Denna teori kan utvärderas geologiskt genom att resonera sig fram till hur den resulterande geologin borde se ut, och sedan jämföra med verkligheten. Det skall vi nu göra.

Den glaciala miljö som är minst känd, den som senast kom att undersökas av människor, är inte basen av en glaciär som man kanske skulle kunnat tro (jag har själv krupit omkring under en glaciär förresten). Nej, det är under en isshelf. Det är först det senaste årtiondet som vi börjat få en bild av den sedimentationsmiljön – en miljö som naturligtvis är väsentlig att förstå om man misstänker att isshelfer flutit omkring i Östersjön och över Kanada.

Avsättningsmiljön vid en instängd isshelf

Låt oss börja under själva isshelfen, i den subglaciala sjön. Under istidsförhållanden kanske basen av isen är så kall, att vatten från den subglaciala sjön fryser fast vid isen intill isens flytlinje, det vill säga vid övergången från landis till isshelf. Material som finns där, sediment och berg, kan då frysa fast i isen och föras bort med den (zon 1 i Figur 1-61).

En nutida isshelf utanför Antarktis kan smälta vid basen eftersom saltvatten cirkulerar under den. I en instängd isshelf finns inget sådant tillskott av värme. Den enda värme som kan orsaka smältning under isshelfen är jordvärmen, och den räcker inte långt (några enstaka centimeter per år). Därför måste man anta att isshelfen inte smälte undertill, vilket i sin tur betyder att inga sediment föll från isshelfen ner till bottnen. Så länge isshelfen låg bildades därför en hiatus, det vill säga ett uppehåll i sedimentationen.

Eller gjorde det? Nej, inte riktigt. Kom ihåg att vi sa att smältvatten från ovanpå isshelfen då och då kom ner genom termokarstgrottor. I den supraglaciala sjön fanns det möjligen små mängder vindburet stoff, men framför allt fanns det säkert alger. Det finns nämligen alger som specialiserat sig på att leva i snö. När den supraglaciala sjön tappades kom dessa ner i den subglaciala sjön, där algerna sedimenterade. Resultatet blev ett lager av organiskt material.

Om isen sedan bröts upp eller smälte av flytande, utan bottenkontakt, så kunde detta organiska lager bevaras under packen av varvig lera. Detta gäller zon 2 i Figur 1-61 (den varviga leran går förstås även in över zon 1 om man skall vara noga).

Antag att isshelfen delvis drog sig tillbaka men sedan ryckte fram igen. Vid avsmältningen avsattes varvig lera över en del av vattenområdet (3 och 4 i Figur 1-61). När isshelfen sedan ryckte fram igen kom den att glacialtektonisera den tidigare avsatta varviga leran, men bara ovanför en viss nivå (4 i Figur 1-61).

Figur 1-60. Det Laurentinska nedisningsområdet. Grönt är rullstensåsar, magenta är drumliner, svart är ändmoräner. Fet blå linje är isgränsen för senaste istiden (Wisconsin), tunn blå linje är gränsen för tidigare istider (det finns ett område sydväst de stora sjöarna som aldrig varit nedisat). Data från respektive lands geologiska undersöknings digitala geologiska karta (från USA finns endast nedisningsgränsen).

Den facies som är mest variabel – för att inte säga kaotisk – är den där isshelfen står löst på grund (5). Diamikton och lagrad sand om vartannat, beroende på detaljer i morfologin på isens undersida, och dess rörelser som kan pumpa vattnet hit och dit. Som tidigare nämnts bildas en ändmorän (E) och ett dödislandskap (D) bakom den, om isen smälter av ovanför vattnet.

Figur 1-61. Principskiss över de geologiska vittnesbörden efter en instängd isshelf. 1=plockad botten, 2=glacilacustrina sediment, dvs varvig lera, 3=två generationer av varvig lera, 4=den första generationen av varvig lera har blivit omvandlad till diamikton genom glacialtektonisering, 5=diamikton och sorterad sand avsatt där isshelfen till stor del stått på grund (en salig röra av olika facies), D=dödislandsskap med huvudsakligen glacifluvialt material, E=ändmorän med huvudsakligen glacifluvialt material.

Jämförelse med Östersjön

Kastar vi ett getöga på Östersjön (Figur 1-62) så noterar vi att den norra delen av egentliga Östersjön är den djupaste, och den mest kuperade. Söder om Gotland är bottnen utjämnad. Det framgår av kartan trots att upplösningen bara är 2 bågminuter, men ännu mer framgår det om man kör en sidtittande sonar kors och tvärs över Östersjön. Det går en gräns ungefär vid Öland – Gotland – Ösel, söder om vilken bottnen är jämn, och norr om vilken det är mycket kuperat. Finska Viken är som norra Östersjön. Bottenhavet är åter annorlunda, med lera mellan urbergsklackar liksom i ett typiskt mellansvenskt landskap. Egentliga Östersjöns botten består däremot av sedimentbergarter, söder om den djupränna som går från Ölands nordspets upp till Estniska nordkusten.

När det gäller isbergsspår så är den Baltiska kusten helt täckt av sådana. I Bornholmsdjupet finns bara enstaka, till exempel på omkring 60 m djup utanför Simrishamn. Man får nog anta att isbergen bildades i norra Östersjön, och att endast ett litet fåtal lyckades passera Stolpe Ränna, mellan Midsjöbankarna och Pommern, in i Bornholmsdjupet. I bjärt kontrast till detta är bottnen utanför Kurland, på neråt 100 m djup, repad på kors och tvärs av ett oräkneligt antal isberg, som inte lämnat en enda kvadratmeter av bottnen orörd.

Figur 1-62. Östersjöns batymetri. Gråskalan varierar linjärt med djupet. Pilen pekar i riktning mot Landsortsdjupet, Östersjöns största djup.

 

Isbergsspåren är typiskt några tiotals meter breda, och några meter djupa. Rimligtvis var isbergen av den Nordatlantiska oregelbundna typen, inte den Antarktiska flata typen. Förmodligen härstammar dessa fåror från de ca 800 år då isen stod vid de mellansvenska ändmoränerna, under Yngre Dryas-interstadialen. Den som är intresserad av stormarnas riktning under istiden borde kunna ha en del att hämta i dessa spår (de flesta går i samma riktning, från väster mot öster).

Norra Östersjön är så kuperad att det är svårt att föreställa sig någon annan process som kan ha skapat morfologin, än plockning som vid 1 i Figur 1-61. Mig veterligen är det inte ens någon som har försökt föreslå någon förklaring tidigare. Det har väl inte känts så angeläget att förklara sånt som ligger osynligt under hundratals meter vatten. Men på något sätt måste ju morfologin ha uppstått. Glaciala processer är de enda tänkbara.

Hur bildades isshelfen?

Det finns två möjliga förklaringar. Den ena är en kall bas och en övergång till isshelf, som jag skisserat ovan. Den andra är en varm bas, sedvanlig glacialerosion, och att det bildade bergmjölet tillsammans med smältvattnet gav en så låg friktion att isen snabbt deformerades genom kompression-extension och flöt ut som en surge. Skillnaden är att denna is inte flyter på vatten, utan glider på ett ”smörjmedel”.

Isen i en surge sprids nästan lika effektivt som en isshelf. Sker surgen i en sluten bassäng, t.ex. Hudson Bay eller Östersjön, så kan givetvis vatten och sediment samverka. Därför är det inte nödvändigt med fullt ”flytdjup” för att locket skall kunna läggas över dessa områden, så att säga.

Det borde inte vara svårt att avgöra vilken av hypoteserna som är den korrekta (i och för sig kan båda ha verkat om än under olika tidsavsnitt). Isshelfshypotesen skulle ge en hiatus eller ett tunt lager gyttjelera (vindburet stoft och alger som kommit ner med smältvatten från isens ovansida), följt av ett bottenvarv och varvig lera. Före hiatusen kan det finnas sjösediment eller en tidigare generation av varvig lera. Surge-hypotesen måste ha morän under den varviga leran.

Åtminstone i Bornholmsbäckenet finns det två omgångar varvig lera, åtskilda av endast ett lager gyttjelera – som dessutom har en obestämbart hög ¹⁴C-ålder (Erlingsson, 1990, och referens däri). Och på kusten vid Österlen finns mycket glacifluvium, men väldigt lite morän. Och så var det det där med Bäckhalladalen. Under fältkursen från Lunds Universitet sökte vi framför allt materialet neråt havet till. Men tänk om vattnet runnit åt andra hållet, uppåt sluttningen, i ett jökellopp?

Tunneldalar

När jökelloppet kommer igång så leder det naturligtvis till erosion under isen. Det är rimligt att anta att det bildas en dal från en bit innanför isens kant, till själva isfronten. Där utanför kan det gott hända att det istället bildas en sandur, en låg kägla, när den med smältvattnet eroderade materialet sedimenterar.

Geologiska undersökningar har sedan länge visat att stora mängder smältvatten kommit ut från isen söder om Östersjön (Figur 1-63). En tunga av isen har gått in i Gdanskbukten i Polen och dämt Weichsel (den flod som fått ge namn åt senaste istiden; på ryska kallas den dock Valdaj efter en ort på ändmoränerna). Weichsels vatten har därför istället runnit västerut, till Oder, och från Oder har det runnit vidare till Elbe.

Figur 1-63. En digital terrängmodell med 1 km upplösning. Kontrasten är lagd så att morfologin under 100 meter tydliggörs. På norra Jylland och i Mecklenburg-Vorpommern syns tunneldalar som gula linjer. I södra Jylland och i Schlesvig är dessa dalar nu vattenfyllda, till exempel Eckernförde. Man ser också hur urströmdalar förbinder Wis½a (Weichsel, Vistula) med Oder, och Oder med Elbe.

Från udden Hel vid Gdansk, hela vägen upp till norra Jylland, finns det ett formelement som kallas tunneldalar. Där Jylland är som smalast, vid nuvarande gränsen till Tyskland, är de vattenfyllda fjärdar. De har beskrivits som skedformade i längsprofil. Deras distala ände från isen sett ligger vid vattendelaren. Den sista is som nådde Jyllands rot, gick bara in i själva tunneldalarna, till exempel Eckernförde. Istungorna var alltså smala och långa med låg lutning, vilket visar att friktionen mot underlaget var mycket låg.

Förutom dessa dalar som nu ligger ovan vattenytan, finns det dränkta kanaler längs de danska sunden, i Femarn Bält och Store Bält. Det är en sammanhängande djupränna, men problemet med att tolka den som en tunneldal är att Östersjön senare tappats genom den. Dock är det möjligt att den bildats som en subglacial smältvattenränna, och senare åtaranvänts som flod då isen retirerat.

I detta sammanhang kan också nämnas den så kallade Alnarpsfloden, en cirka 60 meter djup floddal som skar av Malmö och Trelleborg från resten av Skåne. Från sydkusten gick den åt nordväst, ut i Öresund, och fortsatte sedan över nordöstra Själland i samma riktning. Idag är den helt igenfylld av senaste istidens sediment. Det finns organiska rester på 60 meters djup från före senaste istidens maximum, men under dem finns mera istidsavlagringar, kanske från början av senaste istiden. Måhända var Östersjön en insjö under senaste stora interstadialen, för sådär 50 tusen år sedan, och Alnarpsfloden dess utlopp?

När vi är på denna tråd så kan jag ju påpeka att de danska öarna har omdanats grundligt under istiden. Kartan över Danmark idag har nästan ingenting gemensamt med kartan under förra interglacialen, Eem. Hade inte istidena varit, skulle Danmark förutom Bornholm förmodligen ha varit hav idag.

För att återvända till tunneldalarna, kan de ha något med en innestängd isshelf att göra?

Vi har konstaterat att om marken är impermeabel över den streckade linjen B i Figur 1-64, kan inte vattnet rinna ut. Men vad händer om marken är genomsläpplig för vatten?

Jo, då börjar det givetvis läcka. Först långsamt, som vid ett dammgenombrott, men genom piping (de finare kornen följer med vattnet ut) kommer kanalen att vidgas. Samtidigt som flödet ökar i intensitet och erosionen fördjupar fåran, kommer emellertid isen att sjunka eftersom dess vikt överstiger vattnets tryck. Därigenom tvingas vattnet allt lägre, och till slut har man en tunneldal som Figur 1-64 visar.

Figur 1-64. Hur tunneldalar kan ha bildats. Som tidigare är A den innestängda isshelfens flytnivå, och B isopotentialnivån. Den svarta linjen anger den ursprungliga markytan. Vattnet i den överförhöjda sjön börjar läcka ut, om marken under isfronten ovanför linje B inte är vattentät. Eroderat material avlagras utanför mynningen, där det bygger upp en sandur, en konformad flack sandavlagring (grön pil). Den röda linjen visar den ”skedformade” markytan efteråt, genom centrum på tunneldalen.

Den morfologi vi idag ser i den sydvästra delen av det Skandinaviska nedisningsområdet stämmer väl med denna modell. Det stora antalet tunneldalar antyder att det varit många jökellopp, vart och ett kanske av måttlig storlek.

Jökellopp i Nordamerika

En växande samling forskningsresultat talar om katastrofartade utflöden av vatten från den Laurentinska inlandsisen till Atlanten, och om plötsliga vattenståndsökningar i världshaven. Ändock, under de 10 år som har gått sedan publiceringen av denna hypotes om Captured Ice Shelves i Geografiska Annaler, har märkligt nog ingen – mig veterligen – uttryckligen kopplat ihop hypotesen med fältdata från den Laurentinska glaciationen. Så då gör jag väl det själv.

Fortfarande är den vanligaste uppfattningen den, att alla drumliner, Rogen-moräner (efter sjön Rogen i Sverige), och liknande former bildats direkt av isen vid dess bas, men argumenten ackumuleras för att åtminstone vissa av dem orsakats av jökellopp. Som exempel kan nämnas de subglaciala flödena i Figur 1-65.

Det rör sig dels om flöden västerut i västra Kanada, som sedan avleddes åt två håll, norrut till nuvarande Mackenzie-floden, och söderut till iskanten för vidare befordran till Mexikanska Golfen via floderna Missouri och Mississippi (Shaw et al., 1996,[54] och referenser däri). Dels rör det sig om två olika flöden vid nordöstra stranden av Georgia Bay (Lake Hudson), i två olika riktningar.

De olika indikationerna på jökellopp i västra Kanada kan vara från samma tillfälle även om de länkades av åt två olika håll, men de kan också vara från olika tillfällen. Forskarna kom fram till att erosionen där dessa jökellopp gick fram inträffade för 18 till 14 tusen ¹⁴C-år före nutid (i kalenderår motsvarar det 21400 – 16800 BP). Flödena i västra Kanada började som ”sheet flow”, det vill säga vattentrycket lyfte hela isen och vattnet flödade som ett tunt och mycket brett flöde. I ett senare skede koncentrerades flödet till kanaler, och former som tunneldalar bildades. Drumlinerna vid Livingstone Lake bildades när erosionsärren i isens undersida fylldes upp med sand från det avtagande jökelloppet.

Jökelloppen vid Georgia Bay resulterade däremot i erosion och slipning av det kristallina urberget, till mjukt rundade och nästan polerade former (Kor et al., 1991)[55]. Ordet ”polerade” får mig förresten att associera till den förmenta vindslipningen vid Bäckhalladalen – tänk om hela den morfologin orsakades av ett jökellopp som gick från havet upp mot land? Dalen skulle då kunna liknas vid en tunneldal i fast berg. Nu åter till Amerika.

Det maximala flödet både vid A och B i Figur 1-65 har uppskattats till 10⁶ – 10⁷ m³s^-1, och bildningen av Livingstone Lake-drumlinerna har beräknats ha krävt en tappning av 8,4 · 10¹³ m³. För att få en uppfattning om storleksordningen så motsvarar det senare en höjning av världshavens yta med 2 till 3 decimeter.

Figur 1-65. Blå pilar visar läge och riktning för stora subglaciala smältvattensflöden (”outburst floods”, ’jökellopp’). Röd linje är gränsen för den senaste nedisningen, kallad Wisconsin i Nordamerika. Svart är ändmoräner. A=Alberta, B=Georgia Bay, C=Livingstone Lake. Havsytan är 70 m under den nuvarande (ingen hänsyn har tagits till landhöjningen). Kartan är skalriktig på 45°N (ungefär södra änden av nedisningsområdet).

Om hela denna volym hade runnit förbi punkt A, så skulle det tagit 3 till 30 månader med det flöde som har beräknats där. Beräkningen är gjord i ett fält av enorma ripples, med upp till halvannan kilometers våglängd och tiotals meters våghöjd, som är eroderade ner i berggrunden.

Det är knappast realistiskt att jökelloppet har pågått under så lång tid, åtminstone inte om en instängd isshelf har varit inblandad. Troligare är att vattnet även runnit ut i Arktis genom Mackenzie-floden. Man kan ju också fråga sig om morfologin kan ha utvecklats av flera successiva jökellopp.

Det vatten som rann åt söder kom att rinna längs isens kant, och så småningom nå Mexikanska Golfen, enligt Shaw et al. (1996). Det är känt genom tidigare undersökningar att det förekommit stora inflöden av färskvatten till golfen under istiden (Emiliani et al., 1978[56]; Leventer et al., 1982)[57].

På senare tid har Brennand et al. (2003)[58] karterat ett system av tunneldalar som leder fram till Lake Ontario. De ansåg att de var bildade av jökellopp, och påpekade att ett jökellopp naturligt följs av stagnation av istäcket, vilket förklarar dödismorfologin i området.

Dessa observationer är alltså förenliga med min hypotes, och ingen befintlig teori kan förklara dem. Det finns dock ett annat förslag till förklaring av vissa relaterade observationer, nämligen iströmmar.

Isströmmar

Kritiker mot tolkningen av vissa drumlinfält som orsakade av jökellopp saknas inte. Som nämnts tidigare har isströmmar föreslagits, dels som en förklaring till morfologin, dels för att förklara den snabba isavsmältningen (se t.ex. Clark & Stokes, 2001)2.

Det är kanske inte fråga om antingen-eller, utan både-och. Den framryckning som förutspås före jökelloppet (i teorin för den innestängda isshelfen) är ju faktiskt väldigt lik en isström som den i M’Clintock-sundet: Några hundra meter mäktig, och med hög hastighet. Enligt Clark & Stokes (2001) 2 övergick inte den isströmmen till ett jökellopp, men de refererade till en annan studie som har konstaterat en sådan sekvens av händelser.

Detta är vad man skulle förvänta av en subglacial överförhöjd sjö. När flytnivån stiger ökar trycket åt alla håll. Isströmmar genom Hudson Strait, M’Clintock-sundet, i de stora sjöarna, åt Missourifloden och eller till MacKenziefloden, är logiska effekter av det höjda trycket, och den ökande laterala tryckgradienten.

När så jökelloppet går så minskar trycket snabbt. Vid tröskeln sker en katastrofartad tömning, och det kan mycket väl vara på en plats där en isström nyss gick fram. Samtidigt stoppas de andra isströmmarna nästan momentant. Just så som fältdata antyder att det har gått till i Kanada.

Extramarginala flöden

Vad hände när dessa störtfloder nådde havet?

Det finns forskningsresultat som pekar på att korallrev i Karibiska Havet har dränkts genom en snabb havsytestegring (Blanchon & Shaw, 1995)[59]. De koraller som lever högst upp och närmast ytan på rev klarar sig inte, om djupet så bara ökar med några få meter.

De flöden som rann ner genom Mississippidalen har säkerligen haft en mycket hög koncentration av sediment i form av ler, silt, sand och grus. Kanske har de till och med varit hyperkoncentrerade. Det betyder att koncentrationen av sediment i vattnet är så hög, att sedimentkornen enkelt uttryckt kommer ivägen för varandra när de sjunker mot bottnen. Sedimentationshastigheten minskar därför igen, och kapaciteten för att transportera sediment blir mycket god. Detta är framför allt känt från Kina i nutid, där i vissa flöden halten av vatten kan vara mindre än 50%, och ändå rinner materian som vatten. Man kan också påminna om Västsveriges kvickleror, som är som fast mark tills de utsätts för vibration – då omvandlas de plötsligt till något som liknar smutsigt vatten. Det finns alltså en överlappning mellan vattenhalten i fast jord och i rinnande vatten.

Kort sagt, grumligheten var nog hög, vilket betyder att densiteten på flödet också var hög. Så hög, att det till och med var tyngre än saltvattnet i Mexikanska Golfen. Resultatet blev att smältvattnet dök ner under havsvattnet, och strömmade vidare längs bottnen nerför kontinentalsockelns brant.

En sådan strömning kallas en turbiditetsström (av engelskans ”turbid”, ’grumlig’) eller suspensionsström. Som en kraftfull och koncentrerad flod söker den sig ner längs bottnen, och kan transportera till och med grus. Den bildar sin egen flodfåra på havsbottnen, genom att sediment som kommer för långt ut åt sidorna tappar fart och faller till bottnen. Liksom en flod genom slättland bygger upp levéer (’flodbankar’), bygger en suspensionsström upp sina levéer på kontinentalsluttningen, nerför sin kon.

Utanför Mississippis delta finns en stor turbiditetskon (Figur 1-66), med en volym av ungefär 10⁵ km³ (Weimer, 1989)[60]. Materialet i konen är ovanligt grovt, vilket kräver högre flöden än de som Mississippi är kapabel till i nutid. O’Connell et al. (1985)[61] beskrev över 450 m av senglaciala grova sediment, i sekvenser om 10-30 meters mäktighet som blev finare uppåt. I den yttre delen av konen finns sand och silt i upp till 12 meter mäktiga lager.

Figur 1-66. Batymetrin i Mexikanska Golfen. Svart „ 3600 m, vitt = dagens havsyta. Den röda linjen visar den ungefärliga utbredningen av Mississippis ”turbidity fan” (’turbiditkon’), och den gula streckade pilen visar var konens centrala fåra går, tydligt avgränsad av sina levéer. Upplösning 2 bågminuter, skalriktig vid ekvatorn.

Kolla & Perlmutter (1993)[62] föreslog att materialet var avsatt i samband med extrema högvattenföringar. De konstaterade även att sedimentationen i konen förblev hög mot slutet av istiden, även efter att den stigande havsytan hade lagt det mesta av kontinentalsockeln under vatten. Detta talar mot den alternativa hypotes, som säger att konen bildades av sediment från en torrlagd kontinentalsockel. Geologiska studier av Mississippi Canyon visar också att dess historia efter 30 kBP ¹⁴C växlat mellan lugna årtusenden och perioder med erosion, samt att lateralerosion förekom mellan 19 och 15 kBP ¹⁴C, något som antyder häftiga flöden (Goodwin & Prior, 1989)[63].

Följdeffekt för Golfströmmen

Det var alltså stora mängder sötvatten som kom ut i Mexikanska Golfen på kort tid. Dock fanns det mycket vatten i golfen, omkring 2,3 · 10¹⁵ m³, så även om allt vatten från Livingstone Lake-händelsen strömmade ut i golfen skulle det ändå inte betytt mer än knappt 4% nytt vatten.

När sötvatten rinner ut i saltvatten så flyter det, oavsett temperaturen (jfr diagrammet i Figur 1-12). Det enda som kan få det att sjunka är om det innehåller så mycket sediment i suspension att det blir tyngre än saltvattnet – vilket det av allt att döma gjorde.

Golfströmmen rinner ut genom Floridasundet och fortsätter åt nordost ut i Atlanten. Det är en varm och salt havsström. Hur skulle den påverkas?

Om djupvatten fylldes på i Mexikanska Golfen, så måste ytvatten ha pressats ut. Detta kan ha förstärkt Golfströmmen temporärt, vilket i sin tur bör ha medfört ett varmare klimat i Europa. Jag vill därför föreslå att detta är mekanismen bakom D/O-händelser (se sid. 18). Den inneboende rytmen eller ”pulsen” i en innestängd isshelf är då orsaken bakom den relativa regelbundenheten av D/O-händelser.

Då Golfströmmen passerat Floridasundet kommer den ut i det område som de senaste årtiondena har blivit ökänt som Bermudastriangeln. I nästa kapitel skall vi fördjupa oss i det området – bokstavligen.

Heinrich-händelser – detta är redan konstaterat – kan orsakas av isströmmar i Hudson Strait. Om sådana isströmmar betingas av ett förestående jökellopp, som jag här antar, så bör D/O-händelser ha en tendens att följa omedelbart efter Heinrich-händelser. En titt i data, t.ex. Figur 1-8, visar att det finns en sådan tendens. Flera gånger går Grönlandsklimatet från exceptionellt kallt till exceptionellt varmt under istiden. Det faktum att dessa fluktuationer upphörde när den Laurentinska inlandsisen smälte av, stödjer också denna hypotes.

Slutsats

Att stora flöden av glacialt smältvatten förekommit till Mexikanska Golfen, och påverkat Golfströmmens vatten, kan det inte råda något tvivel om. Det finns också starka argument för att det förekom enormt kraftiga flöden med vissa intervall, även om detta ännu inte är en allmänt accepterad hypotes. Detsamma kan sägas om hypotesen att det förekom enormt kraftiga subglaciala flöden under den Laurentinska isen.

En faktor som säkert har bidragit till skepsisen mot hypotesen om enormt kraftiga subglaciala och extramarginella flöden, är att det saknats en trovärdig fysikalisk förklaring till hur sådana flöden skulle ha kunnat uppstå.  Det är just den förklaringen som hypotesen om en innestängd isshelf och en överförhöjd issjö kan ge. Därmed får fältiakttagelserna sin teoretiska förklaring, och hypotesen får i sin tur stöd av fältiakttagelserna.

Vad betyder detta för framtida forskning? Jo, att modellering av landisars beteenden bör ta in denna teori, i form av den hydrostatiska tätningen, i sina formler. Den utmaning som detta framför allt leder till är att formulera friktionen under isen på ett fysikaliskt acceptabelt sätt, och att använda friktionen som parameter för att beräkna dels skjuvningen i isvallen, dels extensionen i isshelfen.

Idén att det finns en direkt koppling mellan den Laurentinska isens inneboende dynamik, och Europas klimat, skall vi se närmare på sist i texten. Detta är lite av omvända världen gentemot dagens schablon, som säger att isens storlek reflekterar klimatet. Stämmer min teori, så är det delvis tvärtom: Isen styr klimatet till stor del. Huvuddragen, istid eller mellanistid, är naturligtvis inte styrda av isen, av uppenbarliga skäl. Men under istiden verkar den Laurentinska isen vara en mäktig aktör.

Emellertid måste man inse att det handlar om en kaos-process, som det alltså inte är möjligt att simulera i detalj. Vi kan beräkna isens extremlägen och dess förändringstakt, men inte den exakta tidpunkten för isströmmar och jökellopp. Det är samma problem som vi stöter på när vi försöker göra vädermodeller: Långtidsprognoser är teoretiskt omöjliga.

Men nu fortsätter vi att följa händelsekedjan. Vi hade kommit till att jökelloppets vatten rann ner på bottnen av Mexikanska Golfen, och pressade ut varmt och salt ytvatten ut genom Floridasundet, och därmed förstärkte Golfströmmen. Vad leder det till?

Metanhydrat

Få känner ännu till detta ämne, och ännu färre är de som vet vidden av dess inverkan på vår planets dynamik.

Bermudastriangeln

Utanför Floridas ostkust (Figur 1-67) finns en kontinentalsockel på omkring 800 meters djup, vilket är en ovanlig nivå. Det normala djupet på kontinentalbranten är omkring 200 meter, men utanför södra Florida börjar branten på cirka 1200 meter, och lite längre norrut börjar den på omkring 900 meter. Från det senare området går det ut en rygg snett neråt sydost, mot djuphavsbottnen på över 5000 meters djup. Ryggen heter Blake Ridge.

Blake Ridge är bildad där de djupare delarna av Golfströmmen möter en norrifrån kommande djup havsström, som rinner längs kontinentalbranten. De båda strömmarna tappar rörelseenergi, och i de lugnare förhållanden som då uppstår faller en del av sedimenten ut och bildar denna rygg. De äldsta sediment som man fått upp från ryggen var från Miocen, men det anses att den började bildas under Oligocen. Sedimentationstakten under Pleistocen, den senaste årmiljonen, var så hög som 1 mm per 25 år, vilket är mycket högt för havsbottnar.

I Blake Ridge finns det gashydrater. De är inneslutningsföreningar, och kan beskrivas som is med en så öppen struktur att en gasmolekyl kan fångas inne i den. Den inneslutna molekylen är alltså inte kemiskt bunden till vattnet, utan bara fysiskt fångad i isen, av Van der Waals-krafter. Den mesta av gasen är metan. Förutom i detta område finns metanhydrater i stora mängder i tundraområden, och på andra kontinentalsluttningar runt om i världen.

Metanhydrat kan skrivas XCH₄46H₂O, där X ¾ 8. Egentligen är det inte helt rätt, eftersom även andra gasmolekyler av lämplig storlek kan vara inneslutna samtidigt i några av hålrummen (till exempel koldioxid). Minst 70% av hålrummen måste vara fyllda för att gashydraten skall bli stabil, och normalt är 70-90% fyllda.

Denna märkliga form av ”is” är bara stabil om det dels är kallt, och dels råder stort tryck (Figur 1-68). Vid atmosfärstryck och fallande temperatur bildas vanlig is innan gashydrater kan bildas. Dessa senare kan alltså bara bildas på djup. Så hur bildas de?

Det måste finnas tillgång till metan, kyla och tryck. Metan bildas där organiskt material bryts ner anaerobiskt, alltså syrefritt, av bakterier. Därför krävs en hög sedimentationshastighet av organiskt material, men också av klastiska sediment som kan ge tillräcklig denitet så att det inte flyter upp. Nere i sedimentet bildas metangas, som under tryckets inverkan omvandlas till metanhydrat, vilket håller ihop sedimenten så att det blir som tjäle.  Det går till så att vattnet får en lös kristallstruktur när det blir kallt under tryck, och om gasmolekyler fångas i strukturen så blir den stabil. Annars omvandlas den till vanlig is om temperaturen fortsätter att sjunka.

Figur 1-67. Golfströmmen rinner ut genom det cirka 700 meter djupa Floridasundet, och över en ovanligt djup kontinentalsockel innan det sätter kurs över Atlanten mot Europa. Detta område utgör västra hörnan av den så kallade Bermudastriangeln. Blake Ridge är den rygg som går ner mot djuphavet från siffran ”-900”.

I oceanerna är det bara några hundra meter närmast ytan som är varmt, medan resten av vattnet är som en svensk vintersjö. Därför kan metanhydrat finnas på kontinentalbranterna, och säkert hjälper denna form av is till att stabilisera sluttningarna. Här finns förklaringen till det stora djupet på Floridas kontinentalsockel: Golfströmmen gör att det är för varmt för metanhydrat att bildas på grundare djup. Det framstår onekligen som om metanhydrat spelar en stor roll i att förstärka den mest framträdande företeelsen i jordens topografi, nämligen den skarpa gränsen mellan kontinent och ocean (Figur 1-69).

Figur 1-68. Metanhydrat är endast stabilt i det gula området. Det kan alltså endast bildas under relativt högt tryck, och upplöses i antingen gas plus is eller gas plus vatten om det kommer upp till markytan. Omritad från http://www.netl.doe.gov/scng/hydrate/index.html

Glacialt smältvatten är idealiskt för att ge hög primärproduktion, genom att det är så näringsrikt. Här kommer vårt jökelloppsvatten in i bilden. Om detta vatten följde med Golfströmmen ut genom Floridasundet, så bidrog det till den kraftiga sedimentation som bildade Blake Ridge.

Metanhydrat har för övrigt utpekats som ansvarig för en del av de märkliga försvinnandena av fartyg och flygplan i den så kallade Bermudastriangeln. Det kan finnas fri metangas under metanhydraten, eftersom värme från jordens innandöme kan smälta metanhydraten underifrån efterhand som sedimentpacken tillväxer. De metanhydratrika sedimenten kan fungera som lock för den underliggande gasen. Gigantiska jordskred, vilka då och då inträffar på kontinentalbranten, kan bryta sönder detta skyddande ”lock” och orsaka att gas läcker upp.

Då gas bubblar upp minskar vattnets densitet så mycket att fartyg kan sänkas. Bevis för detta finns i Nordsjön, och många oljeplattformar har också förolyckats då de av misstag borrat igenom gashydrat. Eftersom en blandning av metangas och luft är explosiv, kan en flygplansmotor antända den så att planet går under i en explosion. Ögonvittnen påstår sig ha sett det, då ett spaningsplan var ute och letade efter 5 flygplan som var spårlöst försvunna. Metan är också så mycket lättare än luft att det skulle fungera som en luftgrop för flygplan, och även för ballonger.

Det var de dåliga nyheterna. De goda nyheterna är att reserverna av metan i form av gashydrat är enorma på jorden, enligt en uppskattning åtminstone 10 teraton C (10¹⁶ kg), vilket är omkring 3000 gånger mer än den metan som finns i atmosfären. Det är en potentiell energikälla eftersom man kan utvinna ungefär 890 kJ·mol^-1 (55,6 kJ·g^-1). Det stora problemet är att det är så vanskligt att utvinna den. Idag facklar man bort mängder med metan redan, i form av naturgas (vad betyder inte detta för växthuseffekten och för hållbar utveckling?).

Figur 1-69. Jordens topografi. Gråtonen står i ett linjärt förhållande till nivån, från svart vid –10376 m till vitt vid +6706 m.  Observera hur branta kontinentalsluttningarna är (distinkt gråtonsskillnad). Man kan också notera hur den Arktiska Oceanen är skiljd från resten av världshaven, genom ryggen från Europa till Grönland via Island.

Men nu åter till istidens värld. Metankoncentrationen i atmosfären har varierat mycket under de senaste 40 tusen åren, enligt analyser av innestängd gas i borrkärnor från Grönland (Figur 1-70).

I stora drag följer kurvorna för metan (CH₄) och syreisotopen ¹⁸O varandra. Framför allt stiger de båda dramatiskt precis samtidigt kring 14500 och 11600 kal BP (12550 respektive 9650 f.Kr.). Dessutom fluktuerar de med samma periodicitet före cirka 29000 BP, och båda faller kortvarigt kring 8200 BP. Mot denna bakgrund är det intressant att också titta på skillnaderna i deras förlopp.

Under högistiden från 21000 till 16000 BP var metankoncentrationen konstant lägre än vad syreisotopen skulle givit anledning förmoda, och efter den häftiga klimatförbättringen vid 14500 BP fortsatte metankoncentrationen att stiga i över tusen år efter att temperaturen börjat sjunka igen. Från en topp för tio tusen år sedan faller metankoncentrationen, till skillnad från d¹⁸O. Den börjar inte stiga igen på allvar förrän omkring 5000 BP, och stigningen accelererar kring 100 e.Kr. Från en annan databas på WDC-A framgår att efter år 1700 har stigningen accelererat ytterligare, och koncentrationen är nu långt utanför skalan i Figur 1-70.

Möjliga orsakssamband

Varför beter sig metankoncentrationen på detta viset? Låt oss rekapitulera hur metan bildas: Genom syrefri bakteriell nerbrytning av organiskt material. Om det inte funnes någon reservoareffekt av framför allt metanhydrat, så skulle halten metan i atmosfären vara en funktion av produktion i förhållande till destruktion vid varje tidpunkt. Men den stora reservoareffekten gör att vi istället bör förvänta, att halten metan i atmosfären huvudsakligen återspeglar små skillnader i mängden metanhydrat på planeten, inte skillnader i produktion eller destruktion av gasformig metan.

Figur 1-70. Variation av metankoncentration i luft som stängts inne i Grönlandsisen (svart linje; tunna linjer visar högsta och lägsta mätvärde på respektive djupintervall). Som jämförelse visas d¹⁸O i blått. Metanets ålder på en viss nivå är något yngre än isens ålder, enligt uppgift på grund av att gasen stängs inne först när isen nått ett visst djup. I denna figur har metankurvorna flyttats 20 meter uppåt (åt höger). Därvid har de kommit att stämma i tid med alla kraftiga temperaturvariationer. Den använda databasen innehåller ej metandata från de senaste århundradena, men andra data ger vid handen att koncentrationen har stigit allt snabbare på slutet. Metandata från Blunier et al. (1995).[64]

Som nämnts finns metanhydrat dels på kontinentalsluttningarna, dels i tundraområden. Metan frigörs när trycket minskar och eller när temperaturen ökar. Metan från havsbottnen bubblar direkt upp till havsytan, men metan från under tundran är instängd under is. Variationen i utsläppsintensitet bör därför vara betydligt mindre från tundran. Lägg till det att reservoarerna är mindre i tundraområden än under havet. Slutsatsen blir att den viktigaste signalen i metankurvan bör komma från variationer i havets nivå och temperatur. Nivån varierar naturligtvis lika överallt, och är rimligt väl känd, medan temperaturen är relativt stabil förutom inom vissa begränsade områden.

Metanhalten i atmosfären borde därför ha minskat då istiden slutade och världshavet steg. Istället ökade halten. Dessutom fluktuerade halten i takt med D/O-händelser, vilka ju ovan förmodades bero på jökellopp. Det verkar som om jökelloppen frigjorde metan. Man kan börja undra:

Frigjordes metanhydrat från havsbottnarna till följd av jökellopp, och vad var orsakskedjan i så fall? Eller fanns det metanhydrat nere i de överförhöjda issjöarna, som kom ut vid jökelloppen? Låt oss se på dessa två uppslag i tur och ordning.

Andra effekter

Vad skulle mera kunna hända vid frisläppandet av metangas? Metan är mycket lättare än luft, så när det frisläpps stiger det kraftigt. Då konvektionen är stark i atmosfären bildas höga elektriska spänningar, och till slut åska. Blixten kan ha antänt metangasen.

Figur 1-71. Samma data som i förra figuren men plottade mot ålder. Metankurvan har flyttats 70 år i denna figur, men dessutom har uppenbarligen d¹⁸O och CH₄-data refererats till olika flytmodeller för isen, vilket gett som resultat att kurvorna inte samvarierar i d